Skapelse/evolution

Jag har bara ett kapitel kvar i en bok som jag tror kommer att betyda en hel del för min syn på ballansen mellan skapelse och evolution. Faktum är att jag under en lång tid velat få koll på vad det är som gör att många kristna hånar andra kristna som inte tror på Darwinismen. För mig har det aldrig funnits något behov av evolutionen. Jag har uppfattat den som något ateister behöver ta till för att ha en förklaring till livets uppkomst. Men jag har alltid tyckt att det är en närmast löjlig teori. Så när troende människor ställts sig bakom den har jag mest betraktat dem som eftergivna, trossvaga människor som inte vågar annat än att vara politiskt korrekta. För det har ofta varit i just politiskt korrekta kretsar som den inställningen funnits. Och jag gillar inte kristna som är politiskt korrekta för att de tror att de måste - jag tycker synd om dem...

Samtidigt har jag känt ett behov av att försäkra mig om att inte avvisa evolutionen på felaktiga grunder. Har faktiskt funderat på om man kunde ha en församlingskväll med en ballanserad evolutionist som kan berätta vad som är ovedersägliga bevis för evolutionen - om det nu finns några.

Så dök denna bok upp. USA:s nye hälsominister och en av de största forskarna i världen på genetik, blev kristen för att han insåg att han som ateist ändå ärligt måste ställa frågan om tron. Och han fann Gud, den kristna Guden som jag också tror på. Men utan att ge upp sin syn på evolutionen. Och det är mycket intressant och utmanande. Det är inte bara en åsikt utan ett underbyggt ställningstagande. Fascinerande...

Jag får erkänna att jag är inte helt övertygad. Jag har inte kompetensen att bedöma Collins bevis. Men jag tar till mig att Darwinismen är en teori, inte i bemärkelsen kanske sant, utan i bemärkelsen en sanning att bedöma världen utifrån. Däremot gillar jag inte att Collins för krig mot kreationismen och Intelligent design på det sätt att han nästan utsätter dem för sitt förakt. Jag tror inte det är en framkomlig väg om hans vilja är att få med dem - eftersom det bara skapar en vilja till opposition. Som den hos Anders Gärdeborn, talesman för föreningen Genesis, som har vissa poänger i sin insändare i Dagen den 7 oktober. Och det är möjligt att Gärdeborn har rätt - jag vet inte. Det skulle vara så lätt att ta till sig det han säger och fortsätta hävda kreationismen, men Collins har skakat mina fundament för djupt. Jag är numera en skapelseagnostiker. Vi får väl se hur länge det håller... men läs boken!

Kristendom som berör

Har precis varit på konsert och känner att jag vill dela med mig av upplevelsen. Floodgate gjorde ett mycket gott intryck som förband, så gott att min fru undrade vad Andrew Peterson skulle kunna bidra med. Det finns en vilja att bidra till en god kristendom, en som fortsätter i efterföljelse och överlåtelse fast man blivit stadgad familjefar. En sån som inte gömmer sig bakom höga bekännelser utan visar att man är den man är men i Kristus - det är trösten och hoppet. Och det känns oerhört gott.

Sen kommer Andrew upp på scenen och tar det hela ett steg till. Inte så att det förringar Floodgate alls, inte som musiker, sångare, låtskrivare eller efterföljare. Men det finns ett djup som man skulle kunna förenkla såhär: Floodgate sträcker sig mot Jesus, Andrew säger att han är här. Jag gillar kampen, och kan inte låta bli att med Floodgate uppmana till den, men Andrew säger liksom till oss att den inte behövs. Som i hans låt Hosanna - vi både ropar efter frälsning och bekänner Gud som frälsare i ett andetag.



Och sen så är han samtidigt så vanlig, kul, cool utan åthävor. Nej, jag ska inte upphöja honom, men jag vill framhålla honom som ett föredöme.

Därför var detta bättre än U2! Det är så mycket djupare, ärliga och enklare att det inte går att värja sig mot det - tycker jag...

Vi lever i en fallen värld

Okej - idag har jag predikat igen. Det var en märklig känsla, både att förbereda och att hålla den. Det var nog tre år sedan jag predikade i Pingstkyrkan i Lund, 2 år sedan öht. Jag publicerar den här för att någon önskat få läsa den, och jag faktiskt skrev ner den mer eller mindre ordagrant. Men en predikan är egentligen det hörda ordet. Allt spelar in. Röstläge, konstpauser och stämningen i lokalen. Men jag släpper den lös :-) Läs om du vill, kommentera om du har något väsentligt att tillägga eller ifrågasätta.

2 Kor 4:16-18

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

”Vi lever i en fallen värld, och det påminner vi varandra om alldeles för sällan. Och när det sen drabbar oss blir vi alldeles förvånade.”

Den här predikan föddes med de orden när jag stod och sög på dem inne på fikarummet på jobbet. Jag hade precis samtalat med en gammal vän. Hans dubbelseende var tillbaka, vilket betydde att det var också hjärntumören – även om inte läkarna kunde se det på röntgen än. Och orden är hans.

Just fyllda 40 och en besegrad hjärntumör, inte så besegrad som man önskat och trott.

Då en sommarvarm dag för en månad sedan - som de vi haft i veckan. Att predikan föddes med dessa ord innebär givetvis inte att den blev till då. Detta är snarare ett ämne jag burit med mig under en lång tid. Funderat över och försökt få grepp om.

Inte bara utifrån innehåll, utan även som en fråga om detta är något vi öht ska prata om - och i så fall hur?

Kan man göra det när solen skiner och solbrända ansikten påminner oss om ledighet, glädje och vila? Men för mig är inte frågorna längre bort då.

Varför finns det så mycket lidande i världen, bland oss? Varför sker inte fler under? Varför gör vi inte mer för att jämna ut orättvisor? Vilket ansvar har vi för varandra och för andra? Varför verkar en del så drabbade medan andra helst inte vill se – blundar eller verkar mest oförstående – finns det lidande? Frågorna kan bli många…

Men det är inte den klassiska frågan om Guds allmakt och människans lidande som är det intressanta för mig idag. Det är inte Jobs fråga om den rättfärdiga människans lidande, som är huvudsaken. Inte frågan om det finns lidande, utan hur vi kan förhålla oss till lidandet och till livet som det nu är.

För mig är livet en gåta. Det händer att jag funderar på om det ens är värt besväret. Den fallna världen är mig allt för påtaglig - jag behöver inte bli påmind. Jag vill snarare försöka glömma vad jag ser, känner, upplever, förstår. Ändå är jag personligen uppenbart förskonad… Kan jag ha några svar?

Under några år, för nu ett antal år sedan, drabbades vår församling av ett antal dödsfall som skakade om oss. Det var älskade människor mitt i livet som tvingades lämna nära och kära – mammor, blivande mormödrar – är det jag främst tänker på. Jag var inte personlig vän med dessa, men tillräckligt inne i församlingen för att komma nära känslan av sorg och vanmakt.

Jag började då fundera på detta med sorg och död, och vårt förhållande till detta som kristna. Som teolog ville jag komma med svar. Inte så mycket till frågan varför detta händer som till frågan vad sker nu.

Texten kan kännas given:

1 Thess 4:13-18

Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.

Thessalonikerbrevet, liksom hela NT, lever med Jesu snara tillkommelse. Det som man utstår av lidande kommer snart vara över. Jesus kommer för att hämta de sina innan alla avlidit. Att några hinner dö göra att det, ur författarens synvinkel, är ett ämne som måste behandlas, därför att det ur läsarnas synvinkel är en missräkning.

Jesus själv har ju sagt:

Matt 16:27-28

…Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.

Jesu ord från Matteusevangeliet fanns säkert i omlopp i församlingarna i hela den Romerska världen: Inte skulle Jesus dröja så länge? Vi skulle ju ryckas upp med honom? Så vad händer med de som hunnit dö?

Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. (Matt 24:36)

Vi lever i en annan tid. Vi tröstar oss med att Jesus själv inte visste, endast Fadern vet tiden och stunden för Jesu återkomst. Vi har blivit vana vid att vänta, så länge att återkomsten kan kännas avlägsen.

Men även om vi inte brottas med frågan om varför vissa hinner dö innan Jesus behagar komma tillbaka, så säger texten i Thessalonikerbrevet oss något – det finns ett kristet förhållningssätt till döden.

Men teori är en sak, praktik en annan.

Linda Olsson skriver i Sonat till Miriam, uppföljaren till den underbara boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger:

”Vi får inga förvarningar i livet. Livsomvälvande händelser tycks vara de som mest sällan föregås av varningar. Man kanske kammar håret på sitt barn, eller kastar en slängkyss till henne, och ovanför ens huvud tornar undergången upp sig.”

Den 7:e januari 2004 på eftermiddagen ringer mobilen i bakfickan – det är min fru Ulrika. Jag står i butiken, inga kunder. Jag svarar glatt eftersom jag ser på displayen att det är hon. Men hon gråter, hulkar. Jag vill veta – låt det inte vara nå’t med barnen – det är det inte. ”Din pappa har dött” får hon fram. Så kom det, beskedet jag fruktat hela mitt liv, och som kastade mig in i en lång period av osäkerhet – en period jag inte riktigt är klar med, kanske aldrig blir.

Personlig sorg drabbar alla som får leva och som har glädjen att ha personliga relationer.

”Alla äktenskap som inte slutar med skilsmässa, slutar med döden” sa den komiska figuren i en löjlig komediserie som jag råkade se på en dag. Ett horribelt skämt för att ta udden av det allvarliga med skilsmässa – samtidigt ack så sant.

Och han fortsatte: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt. (Matteus evangelium 19:5-6)

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." men döden får. Obönhörligen – ordagrant obönhörligen.

Att drabbas personligen är att inse en ny sida av sorg och död som man inte kan se, inte riktigt kan föreställa sig. Man kan smaka på det, tänka sig det. Men för mig kom det ändå som en chock. Och då var det ändå ”bara” en pappa som trots allt var 80 år och fått ett långt och välsignat liv.

Tystnaden, tomheten – det verkligt oåterkalleliga. Ingen återvändo, inget hopp. Ingen sån där magisk känsla av närvaro, som så många pratar om. Bara ett enda stort tomrum: Pappa är borta.

”Han fattas mig” skriker Mattis ut i sorg efter att Skalle-per gått bort i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Han fattas mig – det är min livslott som jag delar med så många andra…

Döden hör till vår fallna värld, till den verklighet vi tvingas leva i, leva med. Döden är slutet! Det går inte att komma ifrån, oavsett vad vi tror, så är döden slutet. Slutet på livet, slutet på våra relationer, slutet på det gemensamma. Så när man vill tala om vår fallna värld – som är så mycket mer än döden – så kan man ändå välja att fokusera på döden.

Kanske just för att det är med döden som också lidandet tar slut.

Även om min nya erfarenhet av personlig sorg fördjupat min syn på döden, så har den samtidigt befäst en föraning jag tror jag haft, om att döden är värre för de som överlever än för den som dör.

Jag sörjer egentligen inte pappas död, han har det bra nu. Men jag saknar honom enormt. Pappas lidande, i den mån han hade något, är över. Den stora tragiken är att han fattas mig, och inte bara mig utan oss alla som kände och älskade honom.

Det är över 5 år sedan, men barnen gråter fortfarande när vi pratar om farfar.

”Alla vill till himmelen, men ingen vill dö” sjunger den lundensiske rapparen Timbuktu.

Och i detta ligger en djup sanning. Det finns en djup rädsla för att dö. Vi håller fast vid livet som om det var det enda vi hade, och det gör oss desperata. Om inte livet blir allt det vi tänkt, har vi misslyckats. Och det gör att inte bara döden skrämmer oss, utan även livets svårigheter. Lidandet ska inte finnas där, för livet är för kort för att vi ska få plats för annat än det som uppfyller våra egna begär.

Vår Lundabiskop Antje Jackelén skriver i sin bok Tidsinställningar något i stil med att det är vår förlust av evigheten som gjort oss så stressade inför livet.

Hebreerbrevets författare beskriver orsaken till Jesu människoblivande såhär:

Hebr 2:14-18

Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Jag har alltid älskat den formuleringen:

”befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv”.

Är detta vad livet går ut på - åtminstone delvis – att bli befriad från dödsfruktan?

Jon Foreman, sångaren i det fantastiska bandet Switchfoot, sjunger i sitt soloprojekt om hur han tar avsked av någon som håller på att lämna jordelivet, och trösten kommer från den som ligger för döden (som så ofta när livsläxan är inlärd).

“She said, Friend,

All along I thought I was learning how to take

How to bend not how to break

How to live not how to cry

But really I've been learning how to die.”

Jag översätter: ”Hon sa, min vän, jag trodde hela tiden att jag lärde mig att ta emot, att böjas inte brytas, att leva inte gråta – men egentligen har jag lärt mig hur man dör.”

Är det vad livet går ut på? Är det så vi övervinner dödsfruktan och blir fria – genom att lära oss hur man dör?

Jag ska försöka att knyta ihop säcken lite. Jag vill ta detta ett steg till. Livet handlar givetvis inte endast om döden, utan om ett liv som ska levas här och nu – om än med ett evighetsperspektiv. Och detta liv innehåller sin beskärda del av svårigheter – väldigt ojämnt fördelade.

Paulus skriver i Filipperbrevet 2:13: Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.

Jag tror Gud vill något med våra liv. Inte i meningen ’utav våra liv’, dvs från oss. Utan han vill något MED våra liv i sig. Han vill se oss förvandlade till det han tänkt.

När vi läser alla de där förlorade-liknelserna, (förlorade myntet, förlorade sonen och kanske särskilt om det förlorade fåret – som herden lämnar de 99 andra fåren för att hitta) tänker vi oss det nästan alltid som om vi hör till de funna, som överges för att hitta det förlorade. Men vi har ju tillhört de förlorade, eller gör? Gud söker oss - vill något med våra liv. Verkar i oss. Vi hör till hans ögonstenar, vi är värda att överge de redan funna för att hitta – så älskade är vi.

En anledning till att min faders död tog mig så hårt, kan vara att jag känt det som om jag övergav honom för att åka till Lund och bli något. Och så blev jag inget – åtminstone inte alls i den bemärkelsen jag tänkt.

Och jag kunde se med avundsjuka på mina vänner i min gamla hemstad – de hade lyckats med livet och hade inte behövt åka någonstans – överge någon.

Sen rasade den ena gamla vännens tillvaro efter den andra – långt värre än jag hade drabbats.

En av mina vänner fick jag börja bry mig om och samtala med mitt i mitt eget kaos. Han hade redan mer och långt bättre hjälp än den han fick från mig, och min förmåga att se in i hans lidande utifrån det jag själv gått igenom hjälpte förmodligen mig mer än honom, för jag kunde plötsligt se att det fanns ett värde i svårigheterna – de ger oss ett privilegium: och det är att komma närmre det Gud tänkt med våra liv. Jag skulle inte vara den jag är utan det jag gått igenom – och det är Gud som verkar i mig till att både i vilja och gärning förverkliga hans syfte.

Ibland har det kommit som en viskning: Du sa ju: ”gör vad du vill med mig, bara jag får tjäna dig” – och det är det jag gör!

Jag var bara inte riktigt bered på vad mitt ”gör vad du vill med mig” skulle kunna innebära. Men nu har jag börjat förstå, och se en större nåd i detta än vad jag trodde var möjligt.

Under våren har jag flera gånger påmints om att det är Gud som har kontrollen. En enkel strof från Kirk Franklins senaste CD har ringt i mig sedan förra sommaren, men först nu börjat landa (den lyfter dock om jag inte påminner mig).

”He’s still in control” Han har fortfarande kontrollen.

När min vän, som jag mötte i butiken, berättade om sin hjärntumör som inte börjat synligen växa än men som genom dubbelseende gjorde sig påmind, så förstod jag att det var som att ha en tidsinställd bomb i huvudet. ”Det är en övning i tillit, och man inser att den vill man inte ha”. Så sa han.

Tillit är att inse att Gud har kontroll. Han som verkar i oss så att vi i båda vilja och gärning förverkligar hans syften.

Gud leder våra liv dit de ska för att han ser något större. Vi behöver få dela hans vision ibland, få se det han ser. Få en glimt av det. Få förstå att han har kontroll och att han inte är vem som helst – han är den som älskar oss och vill oss väl. Som gett oss förtroendet att vara med i uppdraget – och i det uppdraget är evigheten viktig. Annars skulle det bli outhärdligt och fruktan för döden skulle göra oss till slavar igen.

Mitt favoritcitat, de dagar jag orkar, är och har länge varit – kanske pga min förkärlek för det dramatiska – paulusordet från Fil 1:21: Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning.

Det blir inte mycket vackrare än så. Att lära sig att dö – för det finns inget att frukta - det är målet för vår vandring.

Min pappa hade förstått detta – det är jag säker på. Han var poet. När jag var hemma hos mor i förra veckan bläddrade jag igenom hans pärm med nästan 300 dikter. De pendlar mellan svårigheten att förstå detta liv, men samtidigt älska det, till att älska naturen som han som bonde brukat – och så dikterna om åldrandets naturlighet, gärna i kombination med just naturens årstidsväxlingar.

Jag väntar inte döden som livets nederlag,

nej, jag vill gå mot seger, nå högre dag för dag.

Jag nöter mina kläder i arbetslivet här,

men styrkan bara växer och tron som livet bär

Ej uti skräck och vånda jag möter ålderns höst,

var dag och stund är gåvor som ger mig mod och tröst.

Och nyfiken jag väntar, bak dödens morgondis,

få skåda solens uppgång i livets paradis.

Han hade lärt sig att dö och han fick göra det med stövlarna på.

2 Kor 4:16-18

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Trots allt i graven

Så har tidningen Trots allt gått i graven. Och jag vet inte om jag sörjer direkt. Jag har så svårt för den där förnumstliga "vi som vet bäst"-attityden som så ofta smög sig in i artiklar som mer var bara "trots" än "trots allt". Det är allas rätt att tvivla eller inte ens tro, men varför måste man för den skull anse sig bättre än de som tror?

Försiktigt, för att inte göra samma misstag - dvs kritisera en annan åsikt, måste jag ändå få säga att just detta att man sätter sig över andra synsätt är något av det jag har svårast för. Visst måste man få säga ifrån och mena att vissa sätt är bättre än andra, men översitteriet - som alltid är svårt att inte hamna i som sagt - har jag väldigt svårt för.

Den tvivlande generationen, cynikerna inom kyrkan, som inte klarade de karismatiska kraven och snarare kvävdes än upplevde frihet inom kyrkan, blir ofta så kritiska till sin historia att de inte tror att den kan vara bra för någon eller till något. Och detta har fått för stort utrymme i bl a Trots allt, tycker jag.

I min kyrka har man börjat fundera på en typ konfirmation/bibelundervisning som ska följa på söndagsskolan (som numera heter Äventyret hos oss) för yngre tonåringar. Förutom att jag inte tycker att vi kan kalla det konfirmation (eftersom det inte är det) så är det en jättebra idé. Men det slog mig idag, att när jag läste Gerard W Hughes Den gömda skatten så skrev han om troslivets tre stadier: den institutionella, den kritiska och den andliga (tror jag det var). Söndagsskolan är den institutionella som präglas av enkla svar och fasta ramar. Och den andliga är när man hittat sin andlighet, men därimellan måste man få ge uttryck för frågorna, vilket jag i o för sig tror är olika viktigt för olika personer. Men vi som gjorde starka andliga erfarenheter redan i den institutionella fasen gick miste om att få vara kritiska. Och ännu värre för dem som inte gjorde starka andliga upplevelser, de kom ofta aldrig in i den andliga fasen - eller så blev den som för många av de som skriver i Trots allt som verkar bära med sig kritiken in i, eller istället för, den andliga fasen. Därför tror jag att det är helt avgörande att vi hjälper våra unga tonåringar in i och genom den kritiska fasen. Det är inte genom att undvika frågorna vi hittar svaren - utan genom att ställa dem. Frågorna måste få leva, ges utrymme, utan att besvaras med enka svar - utan genom att tillsammans söka svaren. Och mitt i detta söka en andlighet som håller. Låt de andliga upplevelserna komma efter detta, så att de inte kväver frågorna. Då kan de andliga erfarenheterna bli ett trots allt, så som jag tror det var tänkt att vara...

Låt åren med herdar vara slut...

Läser OPINION på Dagens hemsida att man efterlyser ett tydligare herdeskap hos församlingsledare - detta förvånar mig. En av artikelförfattarna har skrivit böcker om församlingen, populära böcker dessutom - jag har sålt flera... Och det gör mig lite förvånad, att det är just herdeskapet som efterlyses. Visserligen lyfter de fram perspektiv på herdeskapet som är viktiga - livsviktiga för församlingen. Men idag när flera församlingar har allt färre anställda som kan lägga mycket tid på församlingen, är jag högst tveksam till att det är just herdeskapet som vi behöver lyfta fram.

Det är inte så att jag inte tror på herdeskapets betydelse. Men som jag ser det är det den egenskap som ensidigt lyfts fram i etablerade församlingar under allt för lång tid. Herdar tenderar att ta hand om flocken - sätta dem så högt att man är rädd för förändringar. Förändringar som vi så väl behöver i en tid av förändring - överallt utom i kyrkan, känns det som. När då ledarskapet komprimeras tror jag att församlingens medlemmar själva kan sköta just herdeskapet bättre än något av de andra så viktiga ledarskapegenskaperna.

Men framför alllt bör vi sluta se egenskaperna som konkurrenter. Att vi vill ha herdeskap i församlingen är ju ingen motsats till att vi vill ha egenskaper som bättre främjar den rörlighet vår tid behöver. Men frågan är vad som ska prioriteras i de - eller den - betalda tjänsten. Och där bör herdeskapet, efter flera års överprioritering, få stryka på foten.

Vi måste byta stil

Har den senaste veckan drabbats av en trötthet som gått djupt. Jag har börjat tröttna på åsikter - åsikter som inte leder någonstans.

Om vi generaliserar lite tycker jag man kan se en utveckling som inte bådar gott. Vi har vår föräldrageneration som levde livet som det var. Det fanns inte mycket utrymme för förändring - och jag pratar nu om mellankrigsgenerationen. Efterkrigsgenerationen, trötta på föräldrarnas likgiltiga attityd, jobbade för förändring för allas bästa. Min egen generation klagar mest. Om vi gör någon förändring är det för vår egen skulle, av ren egoism. Men generationen efter oss - cynikerna - kan inget annat än att ha åsikter - om allt! Därav alla stand-upare - åsiktsmaskiner som kanske, i vissa ovanliga fall, roar men inte förändrar ett dugg. Precis som cynikerna - det enda de åstadkommer är trötthet. Kritiken är inte man konstruktiv, bara cynisk.

Jag funderar på vad det blir av mina egna barn, eller deras generaton, efter detta. Åt vilket håll går reaktionen. Ger man upp helt eller kommer en mer positiv reaktion. Och som utvecklingen är så är ju mina barn egentligen ett par, kanske tre steg efter cynikerna. Cynikerna är ju redan 30+. Och vad gör jag av min kritik - förmår jag komma vidare och bli kreativ. Kommer cynikerna att tillåta det eller måste jag befria mig och min generation från deras inflytande för att kunna bli kreativ. Är det vårt ansvar att väcka cynikerna - eller kan vi hoppas på att de växer upp och själva inser sitt destruktiva beteende?

Obsservera att detta inte är en åsikt utan ett observerande :-)

Griniga gubbar

Inser till min förskräckelse att jag börjar bli en grinig gammal gubbe och att det inte är särskilt klädsamt. Det är t o m jobbigt att vara arg hela tiden. Arg på jobbet för alla leverantörer som inte sköter sig. Arg på kunder som bara klagar. Arg under cykelturen till och från jobbet på alla märkliga trafikanter därute. Arg på vänner som är arga på mig. Arg på familjen för diverse (men den ilskan måste man i alla fall ta itu med så den får oftsast, eller hittils fått i alla fall, lyckliga slut).

Det här med fildelning exempelvis, som verkligen gör mig ledsen - lite förtvivlad faktiskt (delvis drabbas jag ju av det). Men till vilken nytta blir jag arg. Min ilska biter inte på en hel värld som fått för sig att det är okej att stjäla så länge man inte berövar någon originalet (så knasigt - originalet har ju aldrig varit till salu - det är ju kopior man säljer - nåväl). Min ilska kommer inte heller att få mina leverantörer att göra ett bättre jobb. Och min familj blir lika ledsen varje gång de drabbas (även om det ibland känns nödvändigt och försoningen känns god).

Nej, om man kunde lära sig att va arg på rätt säker, som girighet, våld, krig, trångsynthet - de där destruktiva krafterna. Men inte bara arg utan konstruktivt arg, som blir en motkraft (okej håll i er för nu blir det lite mesigt) laddad med kärlek

Vi har en Gud som älskar oss. Han fyllde sin ilska mot världens synd med kärlek till människan och lät sig själv delas för oss. De kanske låter konstigt när det kommer från någon som identifierat sig som kristen hela livet när jag säger att det är först nu som jag börjar förstå vad den kärleken handlar om. Och nu vill jag egentligen inget annat än att få det att synas - så att andra genom mig kan få inse hur mycket Gud älskar oss. Då kan man ju inte bli arg på varenda bilist som inte uppför sig lika bra som jag gör i trafiken - det blir liksom inte trovärdigt. Så Gud hjälpe mig - jag kanske inte ens får vara arg på pirater...

Pirater får mig se rött...

Bara det att man kallar sig Piratpartiet visar att man vet vad man verkligen är. När jag läser artikeln i Dagen och dessutom ser att det finns en kristen som menar att detta är okej - får det mitt blod att koka. Jag vet inte varför jag blir så arg, men främst är det nog för att argumenten är så simpla. Jo, givetvis gör det mig arg att man som äkta pirater gör våld på andra människors rätt till det som är deras eget. Men just argumentationen:
Fråga: Hur ser du på budordet "Du ska inte stjäla"?
Piratsvar: Upphovsrättsintrång är ett brott i dag, men det är inte stöld. Det är två helt olika lagar. Att stjäla ska man inte göra. Det är ju obehagligt. Och kopiering är inte stöld.

Okej? (Aarrghh)

Jag är ingen paragrafryttare. Jag tror att man kan bända på lagen så länge man inte skadar någon annan eller gör det systematiskt. Men det här är fel, och samtidigt gömmer man sig bakom att man skyddar samhället från att bli en ny sovjetstat. Det gör det hela ännu fegare. Stöld är alltid, oavsett vilket namn du ger det, stöld!

Bibeln igen

När man läser en text man själv skrivit efter att det gått så lång tid att man inte riktigt minns den, då är det som om texten lika gärna kunde vara någon annans. Man kan fundera på vad man menade eller på vad man egentligen ville - och ibland, ibland undrar man var om det verkligen var man själv som uttryckte så utomordentliga idéer :-) Är budskapet uppfordrande har man svårt för att värja sig, för man måste ju faktiskt lyda sig själv.

När jag läser igenom min tidigare blogg om Bibeln, kallad Bibelkritiken märker jag att det saknas något - en reflektion kring inspirationen. Vi kallar Bibeln för Guds ord, men vad innebär det? Vad innebär det när Paulus skriver till Timotheos att varje bok i skriften är inspirerad av Gud? Vari består denna inspiration - tror jag?

Givetvis tror jag att Bibeln är något mer än "bara" det tidigaste och viktigaste vittnesbördet om Guds gärningar i historien. För i så fall skulle ju Bibeln skrivas hela tiden. Jag tror att det är i en bemärkelse ett färdigt dokument, en helhet. Jag tror att Gud talat genom Bibeln och haft en tanke med detta dokument. Och jag tror att det är nära förbundet med den andra personen i gudomen - Ordet, som enligt Joh 1 är sedan begynnelsen. Och som också kallas alfa och omega, början och slutet. En nyckel till denna förståelse finns att finna i Hebreerbrevets första två versar: Att förr talade Gud genom profeterna, men nu har han talat genom sin Son. Och därmed är det sista ordet sagt - för Ordet har talat.

En viktig, nej oersättlig länk i detta talande är Guds Ande - den Helige Ande (DHA), den tredje personen i gudomen, som sänker sig över Jesus efter dopet och därmed befäster länken mellan himmel och jord. DHA talade genom profeterna, men eftersom DHA är beroende av att profeterna hör rätt, blir det en mer "osäkert" kommunikation. Men på samma sätt är Bibeln "bara" inspirerad av DHA och därmed beroende av människans förmåga att höra och förstå Guds vilja - men skillnaden är att här är Ordet närvarande genom att det är inkarnationens mysterium som man försöker bekläda.

Jag är ingen filosof. Så jag får använda mig av de liknelser jag klarar. Om vi tänker oss Toto (västkustrock som var som bäst på 80-talet, men tyvärr spelar de fortfarande). Så tänker vi oss att någon spelar deras musik, inspirerade av Toto. Och så tänker vi oss att någon spelar som Toto och när jag hör dem får jag lust att lyssna på Toto för de är inspirerande. Vi har tre nivåer: Inspiration, inspirerad och inspirerande.

Gud ÄR Inspiration (som Gud är kärlek). Bibeln talar om Inspirationen (spelar samma låtar) är Inspirerad. Och när vi talar utifrån Bibeln är vi som bäst Inspirerande - vi får människor att längta efter Jesus (som jag gick hem och ville lyssna på Level42 efter att ha hört Michael Ruff spela med Straight Jackets och dess drivna basist). Inte är det sämre att InspirerANDE innehåller ANDE.

Så även om Bibeln inte är en del av gudomen, inte fullkomlig, så ligger den närmre Inspirationen än vad vi kan göra i vårt predikande eller vittnesbörd, därför att däri finns det direkta mötet med Inspirationen. Detta kan slå igenom, tror jag, även i vårt vittnesbörd om vad Gud gjort i våra liv. Men inte i den bemärkelsen att nya uppenbarelser sker som kan ändra eller stå i konflikt med tidigare uppenbarelser (uppenbarelser är inspirerade händelser eller utsagor). Bibeln blir mallen som vi läser, bedömer allt inspirerat utifrån.

Så Bibeln är Guds ord i den bemärkelse att den talar det Gud talat (sjunger Totos sånger) men den är inte Gud eller Ordet (i bestämd form). Och eftersom vi i allt vi gör som kristna måste mäta oss med Bibeln blir den oumbärlig som ett redskap för att förstå hur Gud handlar och hur han talar, även med och till oss.

Om vi aldrig hört Toto, får vi försöka hålla oss så nära deras musik vi kan när vi vill få andra att vilja lyssna till dem. Dvs vi kanske inte hört Guds röst per se, men vi har Bibeln att hålla oss till när vi ska leda människor till Gud - och vi har vår egen erfarenhet av att känna Gud - även om det inte innebär att vi alltid kan uttala oss om hur Gud vill ha det. Vi kan inte säga "Så skulle Toto spelat den låten", men "Så skulle Toto ha kunnat spela den låten".

Okej, det haltar ordentligt - absolut. Inte minst därför att jag hört Toto och har deras skivor :-) men Guds röst är för mig aningen mer difus. Men kanske finns det någon relevans i detta i alla fall - i resonemanget i sin helhet. Jag återkommer säkert... tills dess - kommentar på om ni vill (om nu någon ens läser ett såhär långt inlägg).

Påsk

Sitter på påskens sista dag (tack och lov att det finns någon annandag kvar) och är tacksam över det lilla - som samtidigt är stort att man har. Har firat en närmast perfekt påsk.

• Skärtorsdagsmässa i Nöbbelövs kyrka som leddes av kyrkoherden, som också är pappa till en av min dotters klasskompisar och en go - träffar för sällan - vän. Varmt, innerligt och fullt av det som Svenska kyrkan är bra på: symbolik, liturgi och enkelhet. Är man inte van kan det kännas lite stressigt att följa med i liturgin, och jag kan sakna pauserna där man blir personlig - kanske även tillåts vara humoristisk. Men inte en kväll som denna. När altaret kläs av och ljusen släcks för att man går in i pre-uppståndelsens mörker - då ryser jag och grips av den kärlek som ligger bakom Guds handlande i påsken. På kvällen ser vi en Jesus-film med barnen och ber tillsammans, tackar för det Jesus gjort och jag känner en djup tacksamhet över att vi kan kombinera andakt och umänge på ett sätt som vi sällan lyckades med i min familj.
  
• Långfredag utan den gamla tidens tungsinne. Frugan tar t o m dottern till Nova och köper den där klänningen hon längtat efter. Man får ha roligt på långfredagen numera så jag tar sonen till basketkorgen på skolan och skjuter lite straffar. Han matchar mitt high score och frågar på vägen hem om jag verkligen gjorde mitt bästa. Stoltheten lyser i ögonen - på det där goda sättet - när jag försäkrar att jag gjorde mitt bästa. På kvällen kommer två familjer ur vår sköna vänkrets, som är större än vi förtjänar, på besök. Det är trångt i vår trea, men det är hjärtligt och ärligt.
• Påskafton är en familjedag. Vi åker ut till Måryd och spelar boule (fast på gräs, men det får man leva med ;-) Fikar i vårsolen och njuter av stunden. Hemma igen äter vi gott och ser en film (eller två).
• Påskdagen är vi alla utom sonen engagerade i gudstjänsten klockan 11. Så vi släpar oss dit till 10 med en stressad morsa som jagat upp oss :-) Det är lite för sent för att i lugn och ro kunna förbereda men Gud är större och det blir en stark gtj och vi får alla med oss något hem från Lukas underbart roliga och utmanande predikan. Dagen tillbringas med ytterligare en vänfamilj. Vi äter gott, promenerar, spelar kubb (som ska spelas på gräs) och talar om livet. Njuter igen av hur lätt vi går från glädje till allvar. Och på kvällen åker jag och mannen i familjen för att spela badminton, som varje söndagkväll - och nu blandas verkligen glädje och allvar. Avlsutningen på gårdagen ska vi inte tala om - den är för privat. Men låt oss konstatera att pricken över i är ett för svagt uttryck ;-)
  
• Idag - annandag påsk - är det en lugn dag då vi förbereder oss för en ny vecka. För livet efter påsk. Barnens cyklar måste fixas. Frugan ska resa på onsdag - det ska packas och hon måste se till att jag har koll på veckan :-) Jag njuter av att vara lat - jag tycker oftast att det är helt okej. Man får inte lika mycket gjort, men varför ska man få så mycket gjort hela tiden?
  

Så kan en perfekt påsk se ut. Det var skönt att inte behöva tillbringa 2x5 timmar i bil för att göra den där långa resan "hem" till gamla Katrineholm. Att istället kunna fokusera på det som känns viktigt och få koppla av ordentligt. Att kunna vara med och tjäna i kyrkan och ändå ha ork över till vänner. Livet har mycket att erbjuda i det lilla - och ibland känns det riktigt stort!
Och Katrineholm - sörj inte - jag kommer i sommar...

Förebilder

Ser just ännu en dokumentär om Israel. En palestinsk pojke blir skjuten i en av alla dessa meningslösa konfrontationer mellan israeler och palestinier. Han hamnar på ett israeliskt sjukhus, men överlever inte. Hans far bestämmer då att hans organ ska doneras, vilket räddar livet på 6 israeliska barn. Om världen bestod av flera som den mannen skulle det inte finnas några krig - varför är det så lätt när det samtidigt är så svårt?

Vad blir det av ett liv - 2?

För ett antal år sedan höll jag ett bibelstudium om livet med Gud och kallelse - att göra det man tror Gud vill man ska göra. Jag sa då något om att Gud snarare kallar oss till något som ligger i linje med vilka vi är, än tvärtom. Så jag trodde inte att Gud skulle kalla mig till gitarrist. Då var det en kvinna som sa att hon trodde absolut Gud skulle kunna kalla mig till att bli gitarrist.

Okej, jag trodde henne inte då, och jag vill fortfarande inte kalla mig gitarrist. Men förra året var jag min kyrkas meste gitarrist.

Hur blir det så? För min del kom detta ur den period då jag mer eller mindre kände mig utbränd på församlingsarbete. Själva tanken på ännu ett styrelsemöte, ännu ett sammanträde gjorde ont i mitt inre. Under den perioden behövde jag inte fundera på vad jag skulle göra eller inte, jag kunde inte göra något! Bön, bibel, predikan - you name it - allt blev meningslöst. Allt, utom lovsång. Jag kunde sitta och slölyssna på lovsång, och plötsligt kom en sång som bröt igenom. Tårarna rann och jag kunde uppleva Gud igen. Ibland utan att något förändrades i grunden, ibland som ett steg framåt.

Utan en massa uppdrag och dödande styrelsemöten fick jag plötsligt också tid. Barnen blev lite större och lekte mer själva. Jag hade ett jobb som jag kunde gå hem ifrån och vara klar. Så fick jag en gitarr, min första stålsträngade med mick. Jag är inte musikalisk. Jag älskar musik, men har aldrig haft något gehör, någon känsla för toner. Men Matt Redmans Facedown, som jag hade hört tusen gånger, köpte jag noterna till och jag övade. Och till slut kunde jag spela tillräckligt bra för att spela åt min fru, som sjunger fantastiskt och dessutom kunde hjälpa mig med takten. Hon är guld!

På söndag (om inget händer) står jag själv på estraden för att leda lovsång. Alltså själv, som i ensam. Jag vet inte om detta är mitt nya kall. Jag vet inte om jag är lovsångsledare. Men "för en tid som denna" tror jag att detta är vad Gud vill att jag ska göra. Om vi låter Gud jobba med oss kan livet ta oss vart som helst. Det kanske inte låter så stort att inte ens va gitarrist, utan nöja sig med att kunna spela. Inte va sångare, men nöja sig med att få sjunga. Men om det alltid varit en omöjlig dröm - och så är man ändå plötsligt där. Och inte bara för sin egen skull, utan för den Gud man tror på och för de människor man hoppas ska få komma närmre honom. Det blir ingen skönsång, inget fräckt gitarrspel, men det blir lovsång - tillsammans - med en djup förhoppning om att detta ska få vara med och leda människor i tillbedjan.

Kallelse - det är väl vad det blir av det där livet som man vandrar med Gud! Så lev det livet, med dess upp och nedgångar och oförutsedda händelser. Nej, nu predikar jag för mycket... din väg är inte min...

Vad blir det av ett liv?

Okej - dags för en bekännelse. Vi samtalade lite på preachbloggen om detta med kallelse och att hitta sin livsuppgift. Och jag tänkte utveckla detta lite när jag på Facebook idag hamnade i samtal med 20+-are som funderar över vart livet är på väg. Så nu är det ännu mer intressant - vad blir det av ett liv och hur.

För mig var banan ganska klar. Jag ville bli familjefar och leva svenssonliv. Varför något annat. Anledningen till att läsa 4-årig teknisk var för att snabbt få ett bra jobb helst hemma i K-holm. Som min storebror - han som hade villa, leasingbil och tva barn redan som 25-åring - det var mitt ideal. När jag skulle börja fjärde året fick jag reda på att en kille från den andra klassen hoppat av för att gå bibelseminarium - oj (och han var bara baptist:) Det brände till - man kunde välja en annan livsväg...
Under fjärde året var jag också i en relation som utmanade min syn på svenssonlivet - hon ville mer. Vad ville jag? Under vårterminen växte något fram. En längtan att göra något mer, en kallelse? Ja, jag tror det. Så till hösten drog jag iväg med FTA (Filadelfia Team Action som gjorde teammisionsresor). 3 månaders lärjungaträning utanför Stockholm och sedan iväg till Egypten (via en månad på svenskt flyktinläger - varför springa förbi de mellanösternmänniskor som finns i Sverige).

Lärjungaskolan var en underbar upplevelse - ett andligt växthus. 20 år och första gången borta från mamma under lite längre tid. Känslan var tydlig - jag kan dö för evangeliet om jag måste. Och det var nära, men inte som jag hade trott. Efter en månad i Egypten höll jag på att dö i brusten blindtarm. Efter ytterligare en månad åkte jag ordentligt skakad hem igen.

Detta var dock en situation som jag fick hjälp igenom och vidare. Så till hösten var jag på bibelskola igen - nu i Göteborg. Det var också en härlig tid, även om jag längtade hem för att få sätta tänderna i församlingsarbetet. Under tiden på bibelskolan mötte jag människor som valde att vara lärare - bara lärare. Kunde man bli enbart bibellärare - var jag inte tvungen att bli pastor först. Wow! Denna känsla förstärktes under min vapenfria tjänst i Fiskebäcks missionskyrka då jag träffade troende människor som läst teologi på universitet - var det möjligt! Wowwow!

Så efter ett års som lärarvikarie (gift med Ullis nu) och tre underbara månader i sydostasien (före charterinvasionen, sommaren 1991) så tog vi till Lund för teologistudier. Judaistik, Bibelvetenskap med hebreiska och grekiska som toppades med systematisk teologi - i vilket jag blev antagen som doktorand 1997. Under tiden var jag djupt engagerad i Pingstkyrkan i Lund och blev äldste (det är nog nödvändigt för dina chanser att bli lärare inom Pingst - sa en vän) och jag tackade trots tvivel ja, men bara efter att ha sagt nej först (och nu har jag lämnat detta bakom mig).

Under en lång period av arbetslöshet fördjupade jag mina datorkunskaper och njöt av att ha tid med barnen. Forskningen tog aldrig något fart. Och jobb sombibellärare sökte jag några - typ 5 varav 3 ledde till intervju. Och det var alla som fanns på marknaden under 7-8 år. Men som någon sa - om bara Pingst i Lund startar bibelskola har du ju ditt på det torra. Dessutom satt jag ju i styrelse för Pingströrelsens skolor - som klippt och skuren.

Jag började jobba på Arken (min kombination av teologi, musikintresse och datorkunskap gjorde mig som klippt och skuren), min tid tig slut, min ork tog slut, pappa dog och Pingst i Lund startade bibelskola utan att jag ens fick en chans till en intervju...

Idag är jag chef på Arken bokhandel - äntligen får jag bestämma någonstans. Jag leder lovsång och gudstjänser i samma församling som jag upplevde ratade mig som bibellärare (vilket jag nu är tacksam för). Mitt livs värsta period verkar vara över (för denna gång). Jag skulle vilja dra vidare från Arken för att få göra det som är min kallelse, det är bara det att jag inte längre vet vad det är. Jag har en underbar familj. Min fru lever sin dröm (med 50%-lön) och jag är tacksam att få vara med och tjäna Gud (även) genom henne.

När Bill Wilson var i Lund höll han en stav i sin hand som man kunde karva sitt livs händelser i. Och han sa - vet ni vad jag gör när jag blir gammal - jag karvar! Så vill jag leva. Jag vill se nya Gudshändelser i mitt liv. Men vad jag gör är inte så viktigt längre - det är viktigare att jag lever i den relation som Gud vill ha med mig. Det är klart att jag längtar efter något annat, något närmre det jag som 20-åring började leta mig fram till (och ännu inte hittat). Men det är inte längre viktigast. Det viktigaste är inte jag, det är Gud. Och han får använda mig som han vill, där han vill, när han vill - han har kontrollen! Det räcker för mig (oftast...)

Att förmedla tro

I dag så skrev jag till frugans systerson på Facebook om våra barn (han har nyligen blivit pappa och hans dotter barnvälsignades samma dag som min son döptes - varför mormor tvingades välja, och valde Lund). Och jag skrev såhär:

Det är något speciellt med barn - eller hur? Man gör vad man kan, men de blir ända som de blir. En underbar kombination av ansvar och överlåtelse till någon som har kontrollen - lite som tjänsten - eller hur!

Det var en artikel i dagen för några dagar sedan om att man förmodligen har sex oftare än andakt även i kristna familjer (inte helt säker i mitt fall =) och poängen med artikeln, underskriven av Alf B Svensson och Erling Andersson var hur viktiga föräldrarna är för barnets tro. Något min vän preacher också skriver om.

Nu kom reaktionen i Dagen idag från en mamma som försökt allt och nu gråter över att barnen inte är med. Jag vill helst inte ens tänka tanken på hur det måste kännas. Sanningen är ju den att jag har egentligen bara en bön för mina barn och det är att de växer upp och får lära känna Gud för att tjäna honom. Sen kan de göra vad de vill - inget är viktigare. Och hur gör jag för att det ska bli så? Ja, vad kan jag göra? Jag ber. Jag försöker vara ärlig i min tro och i mina funderingar. Jag är så lyckligt lottad att de har vänner i kyrkan - flera t o m. Och nu är minstingen döpt, men jag vare sig vill eller kan tvinga min äldre dotter. Jag måste släppa taget. Det är deras tro. Det är deras beslut. Det är i Guds händer - han älskar dem mer än vad jag någonsin kan göra. Är inte det en tröst, oavsett var de sedan tar vägen? (Gud, pröva mig inte i detta!)

Bibelkritiken

Läste en insändare igår, nej i Dagen (ha ha - de var alltså idag i Dagen) som gör mig lite bekymrad, samtidigt som man kan under om man ska bry sig öht. Hela insändarsidan var lite bakåtsträvande. Nej, inte hela. Björne Erixson skrev också om behovet av det goda samtalet - det kanske kan få vara här bl a :-)

Nåväl, i insändaren om bibelkritik som gick på med citat som detta: liberalteologin slog igenom med full kraft så tog väckelserörelserna upp kampen med Ordet som enda vapen, finns det något tragiskt. Försöken att föra oss tillbaka till en tid som inte finns är fruktlös. Även en pingst-syn på bibeln måste revideras. Det är dags att vi lämnar bakom oss en syn på bibeln som absolut och utan behov av tolkning. Och då inte främst för att vi ändrat vår syn på bibeln, utan för att vi egentligen aldrig levt upp till den inställningen. Vi har alltid tolkat och utvalt det vi vill tro på och hur. Det finns inget annat sätt att förhålla sig till Guds ord. Det måste uttolkas.

Samtidigt vill jag personligen kanske gå ett steg till. Rom 10:17 "Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord" är ett citat där man oftast lyfter in hur förkunnelsen måste bygga på Ordet, som är lika med Bibeln. Jag menar att det rätta tolkningen borde va att Bibeln är förkunnelsen som bygger på det Kristus är och gjort. Om jag inte minns fel (mitt novum är nedpackat någonstans) så är det grekiska ordet för förkunnelsen 'det hörda', det som talats till oss. Det som berättats, dvs bibelns berättelser. Det är fortfarande bibeln som bygger tro, som det förkunnade. Men det får inte ges samma status som Kristus själv som är Ordet. Vi tror inte på bibeln, vi tror på Kristus som bibeln berättar om.

En vän frågade mig en gång vad det då blir kvar för värde i bibeln. Jo, men det är ju fortfarande vittnesbördet - det enda och det rätta! Det måste tolkas och det kan inte stå utan kontakt med Kristus, men det är oumbärligt för oss som grund för vår vidare tolkning. Men samtidigt kan vi inte bortse från nya insikter. Som vetenskapen eller vårt eget filosoferande och sammhällsbyggande ger oss. Vi måste tolka bibeln troget också mot våra erfarenheter av Gud i denna världen.

Men som sagt - i huvudsak var den kritik som riktas från N-O Nilsson inte värd att beakta. Låt oss gå vidare i stället och befrämja det goda samtalet där vi vågar möta olika åsikter utan att bli kategoriska - eller är det vad jag nu gör mot N-O? Ja, det är inte alltid så lätt...

Min lilla undersökning

Okej - 10 röstande i min lilla poll. Inte så många kanske, men vi får fram ett resultat. Söndag kl 11 är inte bästa tiden. En av 10 vill fira gtj den tiden. Personligen hade jag hoppats på lördag kl 17.

Varför denna tid? Jag är ofta engagerad i gtj och det innebär tidiga mornar - jag gillar inte tidiga mornar. Jag tycker det är jobbigt att behöva va i kyrkan 11 - japp, sån är jag. Med lördag 17 kunde man lägga hela lördagen på att förbereda och sedan koppla av. Kyrkfikat kunde förlängas - ingen ska hem till middagen. Och det blev också starten på ungdomarnas lördagkväll. Söndagen kunde man sedan ägna åt familj och vänner. Dessutom, vi har en kyrka i centrum och firar gjt på den tid inga, utom andra kyrkors gtj-firare, är i stan. Lördag 17 eller 16 när folk avslutar shoppingen är därför en bra tid! De som vill kan ju ändå samlas söndag 11 för bön och undervisning.

Hänger någon på?

Om Jesus

Så, nu är Jonas Gardells bok släppt. Dag Tuvelius på Kyrkans tidning skriver en kort ledare om Jonas föredrag utifrån boken. En av hans bästa Jesus-predikningar - och längsta skriver han. Intressant. Jonas kommer till Lund och Allhelgona någon gång i april - 27? Återkommer om det...

Jag har boken men har inte börjat läsa än. Klickar ni på bilden kommer ni till Arkens webbshop där ni kan köpa boken :-)

Det blir en läsecirkel så småningom. Återkommer om det också.

Jesus då? Han är först och främst min frälsare. Han visar vem Gud är, en Gud som är villig att offra sig för mig och ta mina svagheter på sig. Många gör felet att dela upp Gud och Jesus, men då missar man själva poängen med treenigheten. Jesus är inte good cup mot Gud bad cup. Gud är god och det har han visat i Jesus. Låt det sjunka in - lev det.

Vi får gå djupare i bokcirkeln. Gå framåt - gå i cirkel!

Hån mot kyrkan - en nyhet?

Så här skrivar tidningen Dagen i sin nätupplaga: Kritiserade hårdrockbandet Marduk hånade kyrkan under en scenshow i helgen. Bandets sångare spillde blod på en t-shirt med texten ”Luleå stift, skriver Norrbottens-Kuriren.

Och jag svarar med ett citat som alltid liksom poppar upp när jag upplever motstånd: Till lön för min kärlek står de mig emot, men jag ber endast"

Det är från 1917års översättning och är tyvärr förvanskat i Bibel 2000.

Jag vet inte om jag tycker att detta ens är en nyhet. Kyrkan mår nog t o m bäst av att vara lite förförljd. Inte så att jag längtar efter det eller önskar få ge mitt liv för min tro. Jag vill nog efentligen inte riskera någon sorts diskriminering - en sån fegis är jag. Men samtidigt får vi inte gå omkring och tro att alla ska acceptera oss hela tiden. Talet om korset är en dårskap - och vi svarar: Herre, till vem skulle vi gå?

På liv och död

Frågan om när ett liv ska räddas och när det ska offras är inte en lätt fråga. Vad är ett människovärdigt liv och vad är det som får oss att tro att vi bara för att vi har den medicinska möjligheten att välja också ska ha rätten? Samtidigt, hur ser vi på döden?

Att som Tännsjö mena att det borde vara föräldrarna som ska ta beslutet om barnet ska leva eller inte ställer en massa frågor. En massa. Det är lite läskigt att han är professor. Att han är dessutom är Socialstyrelsens utredare är ännu läskigare. Det är ju som att ha Helge Fossmo som utredare av våldsam sekterism - typ! Vilken gräns ska vi ha för när något inte är livsdugligt? Citatet från den ovan länkade artikeln - Samhället bör inte ge svar på frågan vad slags liv är värda att leva. Föräldrar kan emellertid axla detta ansvar. Vi bör betänka att det rör sig om barn, vilka fötts nära tidsgränsen för abort! Det är inga enkla beslut för föräldrar att fatta, men vem hade trott att det är en enkel sak att vara förälder? - visar att fritänkandet gått för långt. Ett samhälle som tror att det inte behöver några gemensamma värderingar tror jag år ett samhälle på väg mot kollaps. Och det ansvar som Tännsjö vill lägga över på föräldarna är ett ansvar ingen människa skulle behöva ta utan tydliga riktlinjer. Och något en förälder inte ens ska behöva fundera på.

Samtidigt är inte döden slutet för någon av oss. Min far gick bort för lite drygt 5 år sedan, men det är min mor jag sörjer. Pappa har det bra nu, mamma är ensam och förvirrad. Jag skulle önska att hon också fick flytta hem, vilket även är hennes önskan. Men så länge Gud ger oss liv är det vårt att förvalta - levande. Man lär så länge man lever... och Gud vill lära oss. Det tror jag är meningen med livet. Eller ska jag enligt Tännsjös model kanske få rätt att avsluta min moders liv? Eller är det mitt äldsta syskon som ska bestämma? Och tänk om mamman och pappan till det knappt livsdugliga, men änå levande, barnet inte kan komma överens. Snacka om konflikt.

Det här inlägget är inte jätteskärpt. Jag är lite trött och ofokuserad. Men i jämförelse med Tännsjö känns det som om jag i alla fall fortfarande kan tänka... Gud hjälpe oss alla!

Boktips - Ödehuset

Ödehuset är en väldigt speciell bok. Det är en roman med en helt fiktiv berättelse om en man som efter att ha förlorat en dotter blir inbjuden av Gud till det ödehus där de blodiga spåren efter dottern slutar. Där uppenbarar sig Gud på ett sätt ingen av oss skulle kunna tänka sig. Och det är den treeniga Guden som visar sig, så det blir en berättelse om treenigheten.

Jag tycker att du ska läsa denna om du har lite fantasi. För du får inte ta det för bokstavligt, då blir det bara konstigt. Nej, det är fantasi som är verktyger för sanningarna i denna bok. För det är sanningar som presenteras. Sanningar om hur man kan förstå treenigheten (även om det ibland blir lite krystat) - men framför allt sanningar om Guds enorma kärlek till oss. Gud vill oss gott, men livet hjälper inte alltid till. Boken har fått mig att brinna för detta - Gud älskar oss. Wow!

Köp boken här!

Sedan är ju själva berättelsen om hur boken uppkom och hur den blev en storsäljare en bra story i sig, men den kan du inte läsa i boken. Så den får du här!

Jonas Gardell

Nu kommer den snart. Boken som kommer att bli storsäljaren #1 bland religiösa böcker. Jag läste just en ordentlig intervju med Jonas i Trots allt. Givetvis kommer vi att sälja den på www.arken.se - en ärlig webbshop för riktiga människor (det där bara kom - liksom).

Som teolog som dessutom skrivit om den historske Jesus-forskningen blir jag givetvis orolig när en författare tror att han hittar tillbaka till den historiske Jesus genom att skala av. Frågorna hopar sig bara genom att läsa intervjun. Något lugnar jag mig när Jonas (får jag kalla honom Jonas) avslutar med att läsa kritiskt därför att även han har ett ärende - tack och lov! Att han vet det alltså - för länge trodde jag att Jonas verkligen själv trodde att han lyckats med det som ingen forskare lyckats med på över 100 år av forskning kring Jesus - skala av kyrkans påbyggnad och hitta den jordiska Jesus. Varje forskare som försökt har oftast hittat sig själv - man får anta att det är det Jonas också gör. En kortväxt, märklig man men inte utan vare sig humor eller allvar - och med ett ärende att skapa hopp och nya förutsättningar. Jag ska nog läsa boken i alla fall.

Ateister igen!

Alltså - det är värt att kommentera igen. Jag tittade lite i Personligt - samtal med fritänkare med en massa av han Sturmark. Och jag får inte ihop det? Hur kommer det sig att Stellan Skarsgård, som finner frågan om Gud helt ointressant ändå måste tala om det? Jag tycker det är såå spännande. Jag tror det bottnar i en väldig osäkerhet. Kolla in länken ovan och se att det ateisterna talar om är allt som oftast religion, Gud. Visst är det underbart!

Atesiterna talar mest om Gud?

Efter att ha tittat runt lite och funderat över humanistiska bloggar och inlägg i TV-program och annat verkar det som om ateisterna är de som mest talar om Gud. Intressant. Kolla bara detta exempel - en bok skriven av Patrik Lindfors, (som visserligen mycket snyggt knycklade till mig när jag råkade mena att det borde ligga något i att så många ändå är religiösa - nej, majoriteten behöver inte ha rätt). Själv presenterar han sig som författare till "Gud finns nog inte" och förälder till tre fantastiska pojkar, vilket för mig blir lite tragiskt - hur kan han inte se annat än biologi i dessa barn? Inte för att jag tror att PL vill att jag ska tycka synd om honom - vi känner inte varandra - men trots det tröstar det mig lite att han ändå har ett "nog" med i sin boktitel. Det räcker "nog" för Gud för att PL ska anses troende.

Men vad är det som gör ateister så arga över att religiösa tror på Gud? Varför är det något som måste bekämpas? Tror de verkligen att om det inte fanns religion skulle alla vara lyckliga? Eller att det inte skulle finnas några krig? I ovan länkade blogg skriver Lars

"Många icke-religiösa, dvs. ateister, håller säkert med den som skrev (ungefär):

Onda människor gör onda saker, goda människor gör goda saker, men för att goda människor ska göra onda saker krävs religion."

...eller fotboll, eller krig, eller politik, eller äktenskap, eller föräldraskap, eller skolan, eller pengar, eller...

Är ateister verkligen så blåögda, förlåt blinda? Nej, jag fattar det faktiskt inte. Inte ens lite...

Davis-cupprotesterna

Sitter och följer Davis-cupmatchen i Malmö. Oerhört spännande. Men visst är det sjukt att det spelas inför tomma läktare. "Vi kan inte garantera säkerheten". Vilken ursäkt är det? Hade man inte varit så sjukt bekväm hade jag åkt till Malmö igår och protesterat mot protesterna.

Detta innebär inte att jag menar att Israel gjorde rätt i Gaza. Det är utan tvivel fruktansvärt när människor lider i krig och barn drabbas. Ingen borde behöva uppleva detta, men inte heller Israelerna. Eller?

Pekka Mellegård, rektor vid Örebro Missionsskola, hade varit i Israel och gjorde jämförelsen med Nazi-tyskland där judarna tvingades bära Davidsstjärnor. Han menade att det var som om man nu kunde se gula halvmånar fastsydda på palestinier vid vägspärrarna.

Återigen, jag vill inte förringa palestinierna fruktansvärda situation eller påstå att det inte sker övergrepp från Israeliskt håll. Men där slutar ju alla jämförelser. I nazi-tyskland var judarna en liten assimilerad grupp utan stöd från omvärlden som ensidigt utsattes för nazisternas våld. Palestinierna har en hel arabvärld som stöder dem. Och de (Hamas som nu styr i Gaza) har inskrivet i sina grundvalar att Israel inte har rätt till någon existens. Hur kan vi tro att en nation som utsatts för det Israel har utsatts för från sin moderna begynnelse, där de kom ur ett förtryck som nästan lyckades utrota dem från jordens yta, fortfarande ska kunna handla helt rationellt?

Den springande frågan är inte varför vissa hela tiden håller Israel om ryggen, utan varför resten av världen bedömer dem utifrån en annan måttstock?

Israel kan inte, därför att det också är vanliga människor, sätta sig ner och säga att "vi ger Palestinierna det de vill, för vi vill ha fred" eftersom de inte får något löfte om fred även om de ger palestinierna det de vill ha. Israel sitter i ett moment 22 som de själva är helt oförmögna att lösa upp. Endast palestinska myndigheterna har den möjligheten. Och kanske krävs det att Israel visar detta för det palestinska folket.

Är detta värt dödade barn? Nej, givetvis inte. Inga dödade barn alls, vare sig israeler eller palestinier. Men valet är kanske inte Israels - tänk om det är Palestinas? Protestera mot det den som vill!

Okej - jag ger det en chans till...

Okej - M har börjat blogga och jag inser att jag kanske har en del att säga fortfarande. Så jag gör ett försök till så får vi se om någon hittar hit.