Frågan om när ett liv ska räddas och när det ska offras är inte en lätt fråga. Vad är ett människovärdigt liv och vad är det som får oss att tro att vi bara för att vi har den medicinska möjligheten att välja också ska ha rätten? Samtidigt, hur ser vi på döden?
Att som Tännsjö mena att det borde vara föräldrarna som ska ta beslutet om barnet ska leva eller inte ställer en massa frågor. En massa. Det är lite läskigt att han är professor. Att han är dessutom är Socialstyrelsens utredare är ännu läskigare. Det är ju som att ha Helge Fossmo som utredare av våldsam sekterism - typ! Vilken gräns ska vi ha för när något inte är livsdugligt? Citatet från den ovan länkade artikeln - Samhället bör inte ge svar på frågan vad slags liv är värda att leva. Föräldrar kan emellertid axla detta ansvar. Vi bör betänka att det rör sig om barn, vilka fötts nära tidsgränsen för abort! Det är inga enkla beslut för föräldrar att fatta, men vem hade trott att det är en enkel sak att vara förälder? - visar att fritänkandet gått för långt. Ett samhälle som tror att det inte behöver några gemensamma värderingar tror jag år ett samhälle på väg mot kollaps. Och det ansvar som Tännsjö vill lägga över på föräldarna är ett ansvar ingen människa skulle behöva ta utan tydliga riktlinjer. Och något en förälder inte ens ska behöva fundera på.
Samtidigt är inte döden slutet för någon av oss. Min far gick bort för lite drygt 5 år sedan, men det är min mor jag sörjer. Pappa har det bra nu, mamma är ensam och förvirrad. Jag skulle önska att hon också fick flytta hem, vilket även är hennes önskan. Men så länge Gud ger oss liv är det vårt att förvalta - levande. Man lär så länge man lever... och Gud vill lära oss. Det tror jag är meningen med livet. Eller ska jag enligt Tännsjös model kanske få rätt att avsluta min moders liv? Eller är det mitt äldsta syskon som ska bestämma? Och tänk om mamman och pappan till det knappt livsdugliga, men änå levande, barnet inte kan komma överens. Snacka om konflikt.
Det här inlägget är inte jätteskärpt. Jag är lite trött och ofokuserad. Men i jämförelse med Tännsjö känns det som om jag i alla fall fortfarande kan tänka... Gud hjälpe oss alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar