Det är något speciellt med barn - eller hur? Man gör vad man kan, men de blir ända som de blir. En underbar kombination av ansvar och överlåtelse till någon som har kontrollen - lite som tjänsten - eller hur!
Det var en artikel i dagen för några dagar sedan om att man förmodligen har sex oftare än andakt även i kristna familjer (inte helt säker i mitt fall =) och poängen med artikeln, underskriven av Alf B Svensson och Erling Andersson var hur viktiga föräldrarna är för barnets tro. Något min vän preacher också skriver om.Nu kom reaktionen i Dagen idag från en mamma som försökt allt och nu gråter över att barnen inte är med. Jag vill helst inte ens tänka tanken på hur det måste kännas. Sanningen är ju den att jag har egentligen bara en bön för mina barn och det är att de växer upp och får lära känna Gud för att tjäna honom. Sen kan de göra vad de vill - inget är viktigare. Och hur gör jag för att det ska bli så? Ja, vad kan jag göra? Jag ber. Jag försöker vara ärlig i min tro och i mina funderingar. Jag är så lyckligt lottad att de har vänner i kyrkan - flera t o m. Och nu är minstingen döpt, men jag vare sig vill eller kan tvinga min äldre dotter. Jag måste släppa taget. Det är deras tro. Det är deras beslut. Det är i Guds händer - han älskar dem mer än vad jag någonsin kan göra. Är inte det en tröst, oavsett var de sedan tar vägen? (Gud, pröva mig inte i detta!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar