Griniga gubbar

Inser till min förskräckelse att jag börjar bli en grinig gammal gubbe och att det inte är särskilt klädsamt. Det är t o m jobbigt att vara arg hela tiden. Arg på jobbet för alla leverantörer som inte sköter sig. Arg på kunder som bara klagar. Arg under cykelturen till och från jobbet på alla märkliga trafikanter därute. Arg på vänner som är arga på mig. Arg på familjen för diverse (men den ilskan måste man i alla fall ta itu med så den får oftsast, eller hittils fått i alla fall, lyckliga slut).

Det här med fildelning exempelvis, som verkligen gör mig ledsen - lite förtvivlad faktiskt (delvis drabbas jag ju av det). Men till vilken nytta blir jag arg. Min ilska biter inte på en hel värld som fått för sig att det är okej att stjäla så länge man inte berövar någon originalet (så knasigt - originalet har ju aldrig varit till salu - det är ju kopior man säljer - nåväl). Min ilska kommer inte heller att få mina leverantörer att göra ett bättre jobb. Och min familj blir lika ledsen varje gång de drabbas (även om det ibland känns nödvändigt och försoningen känns god).

Nej, om man kunde lära sig att va arg på rätt säker, som girighet, våld, krig, trångsynthet - de där destruktiva krafterna. Men inte bara arg utan konstruktivt arg, som blir en motkraft (okej håll i er för nu blir det lite mesigt) laddad med kärlek

Vi har en Gud som älskar oss. Han fyllde sin ilska mot världens synd med kärlek till människan och lät sig själv delas för oss. De kanske låter konstigt när det kommer från någon som identifierat sig som kristen hela livet när jag säger att det är först nu som jag börjar förstå vad den kärleken handlar om. Och nu vill jag egentligen inget annat än att få det att synas - så att andra genom mig kan få inse hur mycket Gud älskar oss. Då kan man ju inte bli arg på varenda bilist som inte uppför sig lika bra som jag gör i trafiken - det blir liksom inte trovärdigt. Så Gud hjälpe mig - jag kanske inte ens får vara arg på pirater...