Trots allt i graven

Så har tidningen Trots allt gått i graven. Och jag vet inte om jag sörjer direkt. Jag har så svårt för den där förnumstliga "vi som vet bäst"-attityden som så ofta smög sig in i artiklar som mer var bara "trots" än "trots allt". Det är allas rätt att tvivla eller inte ens tro, men varför måste man för den skull anse sig bättre än de som tror?

Försiktigt, för att inte göra samma misstag - dvs kritisera en annan åsikt, måste jag ändå få säga att just detta att man sätter sig över andra synsätt är något av det jag har svårast för. Visst måste man få säga ifrån och mena att vissa sätt är bättre än andra, men översitteriet - som alltid är svårt att inte hamna i som sagt - har jag väldigt svårt för.

Den tvivlande generationen, cynikerna inom kyrkan, som inte klarade de karismatiska kraven och snarare kvävdes än upplevde frihet inom kyrkan, blir ofta så kritiska till sin historia att de inte tror att den kan vara bra för någon eller till något. Och detta har fått för stort utrymme i bl a Trots allt, tycker jag.

I min kyrka har man börjat fundera på en typ konfirmation/bibelundervisning som ska följa på söndagsskolan (som numera heter Äventyret hos oss) för yngre tonåringar. Förutom att jag inte tycker att vi kan kalla det konfirmation (eftersom det inte är det) så är det en jättebra idé. Men det slog mig idag, att när jag läste Gerard W Hughes Den gömda skatten så skrev han om troslivets tre stadier: den institutionella, den kritiska och den andliga (tror jag det var). Söndagsskolan är den institutionella som präglas av enkla svar och fasta ramar. Och den andliga är när man hittat sin andlighet, men därimellan måste man få ge uttryck för frågorna, vilket jag i o för sig tror är olika viktigt för olika personer. Men vi som gjorde starka andliga erfarenheter redan i den institutionella fasen gick miste om att få vara kritiska. Och ännu värre för dem som inte gjorde starka andliga upplevelser, de kom ofta aldrig in i den andliga fasen - eller så blev den som för många av de som skriver i Trots allt som verkar bära med sig kritiken in i, eller istället för, den andliga fasen. Därför tror jag att det är helt avgörande att vi hjälper våra unga tonåringar in i och genom den kritiska fasen. Det är inte genom att undvika frågorna vi hittar svaren - utan genom att ställa dem. Frågorna måste få leva, ges utrymme, utan att besvaras med enka svar - utan genom att tillsammans söka svaren. Och mitt i detta söka en andlighet som håller. Låt de andliga upplevelserna komma efter detta, så att de inte kväver frågorna. Då kan de andliga erfarenheterna bli ett trots allt, så som jag tror det var tänkt att vara...