Vi lever i en fallen värld

Okej - idag har jag predikat igen. Det var en märklig känsla, både att förbereda och att hålla den. Det var nog tre år sedan jag predikade i Pingstkyrkan i Lund, 2 år sedan öht. Jag publicerar den här för att någon önskat få läsa den, och jag faktiskt skrev ner den mer eller mindre ordagrant. Men en predikan är egentligen det hörda ordet. Allt spelar in. Röstläge, konstpauser och stämningen i lokalen. Men jag släpper den lös :-) Läs om du vill, kommentera om du har något väsentligt att tillägga eller ifrågasätta.

2 Kor 4:16-18

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

”Vi lever i en fallen värld, och det påminner vi varandra om alldeles för sällan. Och när det sen drabbar oss blir vi alldeles förvånade.”

Den här predikan föddes med de orden när jag stod och sög på dem inne på fikarummet på jobbet. Jag hade precis samtalat med en gammal vän. Hans dubbelseende var tillbaka, vilket betydde att det var också hjärntumören – även om inte läkarna kunde se det på röntgen än. Och orden är hans.

Just fyllda 40 och en besegrad hjärntumör, inte så besegrad som man önskat och trott.

Då en sommarvarm dag för en månad sedan - som de vi haft i veckan. Att predikan föddes med dessa ord innebär givetvis inte att den blev till då. Detta är snarare ett ämne jag burit med mig under en lång tid. Funderat över och försökt få grepp om.

Inte bara utifrån innehåll, utan även som en fråga om detta är något vi öht ska prata om - och i så fall hur?

Kan man göra det när solen skiner och solbrända ansikten påminner oss om ledighet, glädje och vila? Men för mig är inte frågorna längre bort då.

Varför finns det så mycket lidande i världen, bland oss? Varför sker inte fler under? Varför gör vi inte mer för att jämna ut orättvisor? Vilket ansvar har vi för varandra och för andra? Varför verkar en del så drabbade medan andra helst inte vill se – blundar eller verkar mest oförstående – finns det lidande? Frågorna kan bli många…

Men det är inte den klassiska frågan om Guds allmakt och människans lidande som är det intressanta för mig idag. Det är inte Jobs fråga om den rättfärdiga människans lidande, som är huvudsaken. Inte frågan om det finns lidande, utan hur vi kan förhålla oss till lidandet och till livet som det nu är.

För mig är livet en gåta. Det händer att jag funderar på om det ens är värt besväret. Den fallna världen är mig allt för påtaglig - jag behöver inte bli påmind. Jag vill snarare försöka glömma vad jag ser, känner, upplever, förstår. Ändå är jag personligen uppenbart förskonad… Kan jag ha några svar?

Under några år, för nu ett antal år sedan, drabbades vår församling av ett antal dödsfall som skakade om oss. Det var älskade människor mitt i livet som tvingades lämna nära och kära – mammor, blivande mormödrar – är det jag främst tänker på. Jag var inte personlig vän med dessa, men tillräckligt inne i församlingen för att komma nära känslan av sorg och vanmakt.

Jag började då fundera på detta med sorg och död, och vårt förhållande till detta som kristna. Som teolog ville jag komma med svar. Inte så mycket till frågan varför detta händer som till frågan vad sker nu.

Texten kan kännas given:

1 Thess 4:13-18

Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.

Thessalonikerbrevet, liksom hela NT, lever med Jesu snara tillkommelse. Det som man utstår av lidande kommer snart vara över. Jesus kommer för att hämta de sina innan alla avlidit. Att några hinner dö göra att det, ur författarens synvinkel, är ett ämne som måste behandlas, därför att det ur läsarnas synvinkel är en missräkning.

Jesus själv har ju sagt:

Matt 16:27-28

…Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.

Jesu ord från Matteusevangeliet fanns säkert i omlopp i församlingarna i hela den Romerska världen: Inte skulle Jesus dröja så länge? Vi skulle ju ryckas upp med honom? Så vad händer med de som hunnit dö?

Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. (Matt 24:36)

Vi lever i en annan tid. Vi tröstar oss med att Jesus själv inte visste, endast Fadern vet tiden och stunden för Jesu återkomst. Vi har blivit vana vid att vänta, så länge att återkomsten kan kännas avlägsen.

Men även om vi inte brottas med frågan om varför vissa hinner dö innan Jesus behagar komma tillbaka, så säger texten i Thessalonikerbrevet oss något – det finns ett kristet förhållningssätt till döden.

Men teori är en sak, praktik en annan.

Linda Olsson skriver i Sonat till Miriam, uppföljaren till den underbara boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger:

”Vi får inga förvarningar i livet. Livsomvälvande händelser tycks vara de som mest sällan föregås av varningar. Man kanske kammar håret på sitt barn, eller kastar en slängkyss till henne, och ovanför ens huvud tornar undergången upp sig.”

Den 7:e januari 2004 på eftermiddagen ringer mobilen i bakfickan – det är min fru Ulrika. Jag står i butiken, inga kunder. Jag svarar glatt eftersom jag ser på displayen att det är hon. Men hon gråter, hulkar. Jag vill veta – låt det inte vara nå’t med barnen – det är det inte. ”Din pappa har dött” får hon fram. Så kom det, beskedet jag fruktat hela mitt liv, och som kastade mig in i en lång period av osäkerhet – en period jag inte riktigt är klar med, kanske aldrig blir.

Personlig sorg drabbar alla som får leva och som har glädjen att ha personliga relationer.

”Alla äktenskap som inte slutar med skilsmässa, slutar med döden” sa den komiska figuren i en löjlig komediserie som jag råkade se på en dag. Ett horribelt skämt för att ta udden av det allvarliga med skilsmässa – samtidigt ack så sant.

Och han fortsatte: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt. (Matteus evangelium 19:5-6)

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." men döden får. Obönhörligen – ordagrant obönhörligen.

Att drabbas personligen är att inse en ny sida av sorg och död som man inte kan se, inte riktigt kan föreställa sig. Man kan smaka på det, tänka sig det. Men för mig kom det ändå som en chock. Och då var det ändå ”bara” en pappa som trots allt var 80 år och fått ett långt och välsignat liv.

Tystnaden, tomheten – det verkligt oåterkalleliga. Ingen återvändo, inget hopp. Ingen sån där magisk känsla av närvaro, som så många pratar om. Bara ett enda stort tomrum: Pappa är borta.

”Han fattas mig” skriker Mattis ut i sorg efter att Skalle-per gått bort i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Han fattas mig – det är min livslott som jag delar med så många andra…

Döden hör till vår fallna värld, till den verklighet vi tvingas leva i, leva med. Döden är slutet! Det går inte att komma ifrån, oavsett vad vi tror, så är döden slutet. Slutet på livet, slutet på våra relationer, slutet på det gemensamma. Så när man vill tala om vår fallna värld – som är så mycket mer än döden – så kan man ändå välja att fokusera på döden.

Kanske just för att det är med döden som också lidandet tar slut.

Även om min nya erfarenhet av personlig sorg fördjupat min syn på döden, så har den samtidigt befäst en föraning jag tror jag haft, om att döden är värre för de som överlever än för den som dör.

Jag sörjer egentligen inte pappas död, han har det bra nu. Men jag saknar honom enormt. Pappas lidande, i den mån han hade något, är över. Den stora tragiken är att han fattas mig, och inte bara mig utan oss alla som kände och älskade honom.

Det är över 5 år sedan, men barnen gråter fortfarande när vi pratar om farfar.

”Alla vill till himmelen, men ingen vill dö” sjunger den lundensiske rapparen Timbuktu.

Och i detta ligger en djup sanning. Det finns en djup rädsla för att dö. Vi håller fast vid livet som om det var det enda vi hade, och det gör oss desperata. Om inte livet blir allt det vi tänkt, har vi misslyckats. Och det gör att inte bara döden skrämmer oss, utan även livets svårigheter. Lidandet ska inte finnas där, för livet är för kort för att vi ska få plats för annat än det som uppfyller våra egna begär.

Vår Lundabiskop Antje Jackelén skriver i sin bok Tidsinställningar något i stil med att det är vår förlust av evigheten som gjort oss så stressade inför livet.

Hebreerbrevets författare beskriver orsaken till Jesu människoblivande såhär:

Hebr 2:14-18

Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Jag har alltid älskat den formuleringen:

”befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv”.

Är detta vad livet går ut på - åtminstone delvis – att bli befriad från dödsfruktan?

Jon Foreman, sångaren i det fantastiska bandet Switchfoot, sjunger i sitt soloprojekt om hur han tar avsked av någon som håller på att lämna jordelivet, och trösten kommer från den som ligger för döden (som så ofta när livsläxan är inlärd).

“She said, Friend,

All along I thought I was learning how to take

How to bend not how to break

How to live not how to cry

But really I've been learning how to die.”

Jag översätter: ”Hon sa, min vän, jag trodde hela tiden att jag lärde mig att ta emot, att böjas inte brytas, att leva inte gråta – men egentligen har jag lärt mig hur man dör.”

Är det vad livet går ut på? Är det så vi övervinner dödsfruktan och blir fria – genom att lära oss hur man dör?

Jag ska försöka att knyta ihop säcken lite. Jag vill ta detta ett steg till. Livet handlar givetvis inte endast om döden, utan om ett liv som ska levas här och nu – om än med ett evighetsperspektiv. Och detta liv innehåller sin beskärda del av svårigheter – väldigt ojämnt fördelade.

Paulus skriver i Filipperbrevet 2:13: Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.

Jag tror Gud vill något med våra liv. Inte i meningen ’utav våra liv’, dvs från oss. Utan han vill något MED våra liv i sig. Han vill se oss förvandlade till det han tänkt.

När vi läser alla de där förlorade-liknelserna, (förlorade myntet, förlorade sonen och kanske särskilt om det förlorade fåret – som herden lämnar de 99 andra fåren för att hitta) tänker vi oss det nästan alltid som om vi hör till de funna, som överges för att hitta det förlorade. Men vi har ju tillhört de förlorade, eller gör? Gud söker oss - vill något med våra liv. Verkar i oss. Vi hör till hans ögonstenar, vi är värda att överge de redan funna för att hitta – så älskade är vi.

En anledning till att min faders död tog mig så hårt, kan vara att jag känt det som om jag övergav honom för att åka till Lund och bli något. Och så blev jag inget – åtminstone inte alls i den bemärkelsen jag tänkt.

Och jag kunde se med avundsjuka på mina vänner i min gamla hemstad – de hade lyckats med livet och hade inte behövt åka någonstans – överge någon.

Sen rasade den ena gamla vännens tillvaro efter den andra – långt värre än jag hade drabbats.

En av mina vänner fick jag börja bry mig om och samtala med mitt i mitt eget kaos. Han hade redan mer och långt bättre hjälp än den han fick från mig, och min förmåga att se in i hans lidande utifrån det jag själv gått igenom hjälpte förmodligen mig mer än honom, för jag kunde plötsligt se att det fanns ett värde i svårigheterna – de ger oss ett privilegium: och det är att komma närmre det Gud tänkt med våra liv. Jag skulle inte vara den jag är utan det jag gått igenom – och det är Gud som verkar i mig till att både i vilja och gärning förverkliga hans syfte.

Ibland har det kommit som en viskning: Du sa ju: ”gör vad du vill med mig, bara jag får tjäna dig” – och det är det jag gör!

Jag var bara inte riktigt bered på vad mitt ”gör vad du vill med mig” skulle kunna innebära. Men nu har jag börjat förstå, och se en större nåd i detta än vad jag trodde var möjligt.

Under våren har jag flera gånger påmints om att det är Gud som har kontrollen. En enkel strof från Kirk Franklins senaste CD har ringt i mig sedan förra sommaren, men först nu börjat landa (den lyfter dock om jag inte påminner mig).

”He’s still in control” Han har fortfarande kontrollen.

När min vän, som jag mötte i butiken, berättade om sin hjärntumör som inte börjat synligen växa än men som genom dubbelseende gjorde sig påmind, så förstod jag att det var som att ha en tidsinställd bomb i huvudet. ”Det är en övning i tillit, och man inser att den vill man inte ha”. Så sa han.

Tillit är att inse att Gud har kontroll. Han som verkar i oss så att vi i båda vilja och gärning förverkligar hans syften.

Gud leder våra liv dit de ska för att han ser något större. Vi behöver få dela hans vision ibland, få se det han ser. Få en glimt av det. Få förstå att han har kontroll och att han inte är vem som helst – han är den som älskar oss och vill oss väl. Som gett oss förtroendet att vara med i uppdraget – och i det uppdraget är evigheten viktig. Annars skulle det bli outhärdligt och fruktan för döden skulle göra oss till slavar igen.

Mitt favoritcitat, de dagar jag orkar, är och har länge varit – kanske pga min förkärlek för det dramatiska – paulusordet från Fil 1:21: Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning.

Det blir inte mycket vackrare än så. Att lära sig att dö – för det finns inget att frukta - det är målet för vår vandring.

Min pappa hade förstått detta – det är jag säker på. Han var poet. När jag var hemma hos mor i förra veckan bläddrade jag igenom hans pärm med nästan 300 dikter. De pendlar mellan svårigheten att förstå detta liv, men samtidigt älska det, till att älska naturen som han som bonde brukat – och så dikterna om åldrandets naturlighet, gärna i kombination med just naturens årstidsväxlingar.

Jag väntar inte döden som livets nederlag,

nej, jag vill gå mot seger, nå högre dag för dag.

Jag nöter mina kläder i arbetslivet här,

men styrkan bara växer och tron som livet bär

Ej uti skräck och vånda jag möter ålderns höst,

var dag och stund är gåvor som ger mig mod och tröst.

Och nyfiken jag väntar, bak dödens morgondis,

få skåda solens uppgång i livets paradis.

Han hade lärt sig att dö och han fick göra det med stövlarna på.

2 Kor 4:16-18

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.