Bibeln igen

När man läser en text man själv skrivit efter att det gått så lång tid att man inte riktigt minns den, då är det som om texten lika gärna kunde vara någon annans. Man kan fundera på vad man menade eller på vad man egentligen ville - och ibland, ibland undrar man var om det verkligen var man själv som uttryckte så utomordentliga idéer :-) Är budskapet uppfordrande har man svårt för att värja sig, för man måste ju faktiskt lyda sig själv.

När jag läser igenom min tidigare blogg om Bibeln, kallad Bibelkritiken märker jag att det saknas något - en reflektion kring inspirationen. Vi kallar Bibeln för Guds ord, men vad innebär det? Vad innebär det när Paulus skriver till Timotheos att varje bok i skriften är inspirerad av Gud? Vari består denna inspiration - tror jag?

Givetvis tror jag att Bibeln är något mer än "bara" det tidigaste och viktigaste vittnesbördet om Guds gärningar i historien. För i så fall skulle ju Bibeln skrivas hela tiden. Jag tror att det är i en bemärkelse ett färdigt dokument, en helhet. Jag tror att Gud talat genom Bibeln och haft en tanke med detta dokument. Och jag tror att det är nära förbundet med den andra personen i gudomen - Ordet, som enligt Joh 1 är sedan begynnelsen. Och som också kallas alfa och omega, början och slutet. En nyckel till denna förståelse finns att finna i Hebreerbrevets första två versar: Att förr talade Gud genom profeterna, men nu har han talat genom sin Son. Och därmed är det sista ordet sagt - för Ordet har talat.

En viktig, nej oersättlig länk i detta talande är Guds Ande - den Helige Ande (DHA), den tredje personen i gudomen, som sänker sig över Jesus efter dopet och därmed befäster länken mellan himmel och jord. DHA talade genom profeterna, men eftersom DHA är beroende av att profeterna hör rätt, blir det en mer "osäkert" kommunikation. Men på samma sätt är Bibeln "bara" inspirerad av DHA och därmed beroende av människans förmåga att höra och förstå Guds vilja - men skillnaden är att här är Ordet närvarande genom att det är inkarnationens mysterium som man försöker bekläda.

Jag är ingen filosof. Så jag får använda mig av de liknelser jag klarar. Om vi tänker oss Toto (västkustrock som var som bäst på 80-talet, men tyvärr spelar de fortfarande). Så tänker vi oss att någon spelar deras musik, inspirerade av Toto. Och så tänker vi oss att någon spelar som Toto och när jag hör dem får jag lust att lyssna på Toto för de är inspirerande. Vi har tre nivåer: Inspiration, inspirerad och inspirerande.

Gud ÄR Inspiration (som Gud är kärlek). Bibeln talar om Inspirationen (spelar samma låtar) är Inspirerad. Och när vi talar utifrån Bibeln är vi som bäst Inspirerande - vi får människor att längta efter Jesus (som jag gick hem och ville lyssna på Level42 efter att ha hört Michael Ruff spela med Straight Jackets och dess drivna basist). Inte är det sämre att InspirerANDE innehåller ANDE.

Så även om Bibeln inte är en del av gudomen, inte fullkomlig, så ligger den närmre Inspirationen än vad vi kan göra i vårt predikande eller vittnesbörd, därför att däri finns det direkta mötet med Inspirationen. Detta kan slå igenom, tror jag, även i vårt vittnesbörd om vad Gud gjort i våra liv. Men inte i den bemärkelsen att nya uppenbarelser sker som kan ändra eller stå i konflikt med tidigare uppenbarelser (uppenbarelser är inspirerade händelser eller utsagor). Bibeln blir mallen som vi läser, bedömer allt inspirerat utifrån.

Så Bibeln är Guds ord i den bemärkelse att den talar det Gud talat (sjunger Totos sånger) men den är inte Gud eller Ordet (i bestämd form). Och eftersom vi i allt vi gör som kristna måste mäta oss med Bibeln blir den oumbärlig som ett redskap för att förstå hur Gud handlar och hur han talar, även med och till oss.

Om vi aldrig hört Toto, får vi försöka hålla oss så nära deras musik vi kan när vi vill få andra att vilja lyssna till dem. Dvs vi kanske inte hört Guds röst per se, men vi har Bibeln att hålla oss till när vi ska leda människor till Gud - och vi har vår egen erfarenhet av att känna Gud - även om det inte innebär att vi alltid kan uttala oss om hur Gud vill ha det. Vi kan inte säga "Så skulle Toto spelat den låten", men "Så skulle Toto ha kunnat spela den låten".

Okej, det haltar ordentligt - absolut. Inte minst därför att jag hört Toto och har deras skivor :-) men Guds röst är för mig aningen mer difus. Men kanske finns det någon relevans i detta i alla fall - i resonemanget i sin helhet. Jag återkommer säkert... tills dess - kommentar på om ni vill (om nu någon ens läser ett såhär långt inlägg).

Påsk

Sitter på påskens sista dag (tack och lov att det finns någon annandag kvar) och är tacksam över det lilla - som samtidigt är stort att man har. Har firat en närmast perfekt påsk.

• Skärtorsdagsmässa i Nöbbelövs kyrka som leddes av kyrkoherden, som också är pappa till en av min dotters klasskompisar och en go - träffar för sällan - vän. Varmt, innerligt och fullt av det som Svenska kyrkan är bra på: symbolik, liturgi och enkelhet. Är man inte van kan det kännas lite stressigt att följa med i liturgin, och jag kan sakna pauserna där man blir personlig - kanske även tillåts vara humoristisk. Men inte en kväll som denna. När altaret kläs av och ljusen släcks för att man går in i pre-uppståndelsens mörker - då ryser jag och grips av den kärlek som ligger bakom Guds handlande i påsken. På kvällen ser vi en Jesus-film med barnen och ber tillsammans, tackar för det Jesus gjort och jag känner en djup tacksamhet över att vi kan kombinera andakt och umänge på ett sätt som vi sällan lyckades med i min familj.
  
• Långfredag utan den gamla tidens tungsinne. Frugan tar t o m dottern till Nova och köper den där klänningen hon längtat efter. Man får ha roligt på långfredagen numera så jag tar sonen till basketkorgen på skolan och skjuter lite straffar. Han matchar mitt high score och frågar på vägen hem om jag verkligen gjorde mitt bästa. Stoltheten lyser i ögonen - på det där goda sättet - när jag försäkrar att jag gjorde mitt bästa. På kvällen kommer två familjer ur vår sköna vänkrets, som är större än vi förtjänar, på besök. Det är trångt i vår trea, men det är hjärtligt och ärligt.
• Påskafton är en familjedag. Vi åker ut till Måryd och spelar boule (fast på gräs, men det får man leva med ;-) Fikar i vårsolen och njuter av stunden. Hemma igen äter vi gott och ser en film (eller två).
• Påskdagen är vi alla utom sonen engagerade i gudstjänsten klockan 11. Så vi släpar oss dit till 10 med en stressad morsa som jagat upp oss :-) Det är lite för sent för att i lugn och ro kunna förbereda men Gud är större och det blir en stark gtj och vi får alla med oss något hem från Lukas underbart roliga och utmanande predikan. Dagen tillbringas med ytterligare en vänfamilj. Vi äter gott, promenerar, spelar kubb (som ska spelas på gräs) och talar om livet. Njuter igen av hur lätt vi går från glädje till allvar. Och på kvällen åker jag och mannen i familjen för att spela badminton, som varje söndagkväll - och nu blandas verkligen glädje och allvar. Avlsutningen på gårdagen ska vi inte tala om - den är för privat. Men låt oss konstatera att pricken över i är ett för svagt uttryck ;-)
  
• Idag - annandag påsk - är det en lugn dag då vi förbereder oss för en ny vecka. För livet efter påsk. Barnens cyklar måste fixas. Frugan ska resa på onsdag - det ska packas och hon måste se till att jag har koll på veckan :-) Jag njuter av att vara lat - jag tycker oftast att det är helt okej. Man får inte lika mycket gjort, men varför ska man få så mycket gjort hela tiden?
  

Så kan en perfekt påsk se ut. Det var skönt att inte behöva tillbringa 2x5 timmar i bil för att göra den där långa resan "hem" till gamla Katrineholm. Att istället kunna fokusera på det som känns viktigt och få koppla av ordentligt. Att kunna vara med och tjäna i kyrkan och ändå ha ork över till vänner. Livet har mycket att erbjuda i det lilla - och ibland känns det riktigt stort!
Och Katrineholm - sörj inte - jag kommer i sommar...

Förebilder

Ser just ännu en dokumentär om Israel. En palestinsk pojke blir skjuten i en av alla dessa meningslösa konfrontationer mellan israeler och palestinier. Han hamnar på ett israeliskt sjukhus, men överlever inte. Hans far bestämmer då att hans organ ska doneras, vilket räddar livet på 6 israeliska barn. Om världen bestod av flera som den mannen skulle det inte finnas några krig - varför är det så lätt när det samtidigt är så svårt?

Vad blir det av ett liv - 2?

För ett antal år sedan höll jag ett bibelstudium om livet med Gud och kallelse - att göra det man tror Gud vill man ska göra. Jag sa då något om att Gud snarare kallar oss till något som ligger i linje med vilka vi är, än tvärtom. Så jag trodde inte att Gud skulle kalla mig till gitarrist. Då var det en kvinna som sa att hon trodde absolut Gud skulle kunna kalla mig till att bli gitarrist.

Okej, jag trodde henne inte då, och jag vill fortfarande inte kalla mig gitarrist. Men förra året var jag min kyrkas meste gitarrist.

Hur blir det så? För min del kom detta ur den period då jag mer eller mindre kände mig utbränd på församlingsarbete. Själva tanken på ännu ett styrelsemöte, ännu ett sammanträde gjorde ont i mitt inre. Under den perioden behövde jag inte fundera på vad jag skulle göra eller inte, jag kunde inte göra något! Bön, bibel, predikan - you name it - allt blev meningslöst. Allt, utom lovsång. Jag kunde sitta och slölyssna på lovsång, och plötsligt kom en sång som bröt igenom. Tårarna rann och jag kunde uppleva Gud igen. Ibland utan att något förändrades i grunden, ibland som ett steg framåt.

Utan en massa uppdrag och dödande styrelsemöten fick jag plötsligt också tid. Barnen blev lite större och lekte mer själva. Jag hade ett jobb som jag kunde gå hem ifrån och vara klar. Så fick jag en gitarr, min första stålsträngade med mick. Jag är inte musikalisk. Jag älskar musik, men har aldrig haft något gehör, någon känsla för toner. Men Matt Redmans Facedown, som jag hade hört tusen gånger, köpte jag noterna till och jag övade. Och till slut kunde jag spela tillräckligt bra för att spela åt min fru, som sjunger fantastiskt och dessutom kunde hjälpa mig med takten. Hon är guld!

På söndag (om inget händer) står jag själv på estraden för att leda lovsång. Alltså själv, som i ensam. Jag vet inte om detta är mitt nya kall. Jag vet inte om jag är lovsångsledare. Men "för en tid som denna" tror jag att detta är vad Gud vill att jag ska göra. Om vi låter Gud jobba med oss kan livet ta oss vart som helst. Det kanske inte låter så stort att inte ens va gitarrist, utan nöja sig med att kunna spela. Inte va sångare, men nöja sig med att få sjunga. Men om det alltid varit en omöjlig dröm - och så är man ändå plötsligt där. Och inte bara för sin egen skull, utan för den Gud man tror på och för de människor man hoppas ska få komma närmre honom. Det blir ingen skönsång, inget fräckt gitarrspel, men det blir lovsång - tillsammans - med en djup förhoppning om att detta ska få vara med och leda människor i tillbedjan.

Kallelse - det är väl vad det blir av det där livet som man vandrar med Gud! Så lev det livet, med dess upp och nedgångar och oförutsedda händelser. Nej, nu predikar jag för mycket... din väg är inte min...

Vad blir det av ett liv?

Okej - dags för en bekännelse. Vi samtalade lite på preachbloggen om detta med kallelse och att hitta sin livsuppgift. Och jag tänkte utveckla detta lite när jag på Facebook idag hamnade i samtal med 20+-are som funderar över vart livet är på väg. Så nu är det ännu mer intressant - vad blir det av ett liv och hur.

För mig var banan ganska klar. Jag ville bli familjefar och leva svenssonliv. Varför något annat. Anledningen till att läsa 4-årig teknisk var för att snabbt få ett bra jobb helst hemma i K-holm. Som min storebror - han som hade villa, leasingbil och tva barn redan som 25-åring - det var mitt ideal. När jag skulle börja fjärde året fick jag reda på att en kille från den andra klassen hoppat av för att gå bibelseminarium - oj (och han var bara baptist:) Det brände till - man kunde välja en annan livsväg...
Under fjärde året var jag också i en relation som utmanade min syn på svenssonlivet - hon ville mer. Vad ville jag? Under vårterminen växte något fram. En längtan att göra något mer, en kallelse? Ja, jag tror det. Så till hösten drog jag iväg med FTA (Filadelfia Team Action som gjorde teammisionsresor). 3 månaders lärjungaträning utanför Stockholm och sedan iväg till Egypten (via en månad på svenskt flyktinläger - varför springa förbi de mellanösternmänniskor som finns i Sverige).

Lärjungaskolan var en underbar upplevelse - ett andligt växthus. 20 år och första gången borta från mamma under lite längre tid. Känslan var tydlig - jag kan dö för evangeliet om jag måste. Och det var nära, men inte som jag hade trott. Efter en månad i Egypten höll jag på att dö i brusten blindtarm. Efter ytterligare en månad åkte jag ordentligt skakad hem igen.

Detta var dock en situation som jag fick hjälp igenom och vidare. Så till hösten var jag på bibelskola igen - nu i Göteborg. Det var också en härlig tid, även om jag längtade hem för att få sätta tänderna i församlingsarbetet. Under tiden på bibelskolan mötte jag människor som valde att vara lärare - bara lärare. Kunde man bli enbart bibellärare - var jag inte tvungen att bli pastor först. Wow! Denna känsla förstärktes under min vapenfria tjänst i Fiskebäcks missionskyrka då jag träffade troende människor som läst teologi på universitet - var det möjligt! Wowwow!

Så efter ett års som lärarvikarie (gift med Ullis nu) och tre underbara månader i sydostasien (före charterinvasionen, sommaren 1991) så tog vi till Lund för teologistudier. Judaistik, Bibelvetenskap med hebreiska och grekiska som toppades med systematisk teologi - i vilket jag blev antagen som doktorand 1997. Under tiden var jag djupt engagerad i Pingstkyrkan i Lund och blev äldste (det är nog nödvändigt för dina chanser att bli lärare inom Pingst - sa en vän) och jag tackade trots tvivel ja, men bara efter att ha sagt nej först (och nu har jag lämnat detta bakom mig).

Under en lång period av arbetslöshet fördjupade jag mina datorkunskaper och njöt av att ha tid med barnen. Forskningen tog aldrig något fart. Och jobb sombibellärare sökte jag några - typ 5 varav 3 ledde till intervju. Och det var alla som fanns på marknaden under 7-8 år. Men som någon sa - om bara Pingst i Lund startar bibelskola har du ju ditt på det torra. Dessutom satt jag ju i styrelse för Pingströrelsens skolor - som klippt och skuren.

Jag började jobba på Arken (min kombination av teologi, musikintresse och datorkunskap gjorde mig som klippt och skuren), min tid tig slut, min ork tog slut, pappa dog och Pingst i Lund startade bibelskola utan att jag ens fick en chans till en intervju...

Idag är jag chef på Arken bokhandel - äntligen får jag bestämma någonstans. Jag leder lovsång och gudstjänser i samma församling som jag upplevde ratade mig som bibellärare (vilket jag nu är tacksam för). Mitt livs värsta period verkar vara över (för denna gång). Jag skulle vilja dra vidare från Arken för att få göra det som är min kallelse, det är bara det att jag inte längre vet vad det är. Jag har en underbar familj. Min fru lever sin dröm (med 50%-lön) och jag är tacksam att få vara med och tjäna Gud (även) genom henne.

När Bill Wilson var i Lund höll han en stav i sin hand som man kunde karva sitt livs händelser i. Och han sa - vet ni vad jag gör när jag blir gammal - jag karvar! Så vill jag leva. Jag vill se nya Gudshändelser i mitt liv. Men vad jag gör är inte så viktigt längre - det är viktigare att jag lever i den relation som Gud vill ha med mig. Det är klart att jag längtar efter något annat, något närmre det jag som 20-åring började leta mig fram till (och ännu inte hittat). Men det är inte längre viktigast. Det viktigaste är inte jag, det är Gud. Och han får använda mig som han vill, där han vill, när han vill - han har kontrollen! Det räcker för mig (oftast...)

Att förmedla tro

I dag så skrev jag till frugans systerson på Facebook om våra barn (han har nyligen blivit pappa och hans dotter barnvälsignades samma dag som min son döptes - varför mormor tvingades välja, och valde Lund). Och jag skrev såhär:

Det är något speciellt med barn - eller hur? Man gör vad man kan, men de blir ända som de blir. En underbar kombination av ansvar och överlåtelse till någon som har kontrollen - lite som tjänsten - eller hur!

Det var en artikel i dagen för några dagar sedan om att man förmodligen har sex oftare än andakt även i kristna familjer (inte helt säker i mitt fall =) och poängen med artikeln, underskriven av Alf B Svensson och Erling Andersson var hur viktiga föräldrarna är för barnets tro. Något min vän preacher också skriver om.

Nu kom reaktionen i Dagen idag från en mamma som försökt allt och nu gråter över att barnen inte är med. Jag vill helst inte ens tänka tanken på hur det måste kännas. Sanningen är ju den att jag har egentligen bara en bön för mina barn och det är att de växer upp och får lära känna Gud för att tjäna honom. Sen kan de göra vad de vill - inget är viktigare. Och hur gör jag för att det ska bli så? Ja, vad kan jag göra? Jag ber. Jag försöker vara ärlig i min tro och i mina funderingar. Jag är så lyckligt lottad att de har vänner i kyrkan - flera t o m. Och nu är minstingen döpt, men jag vare sig vill eller kan tvinga min äldre dotter. Jag måste släppa taget. Det är deras tro. Det är deras beslut. Det är i Guds händer - han älskar dem mer än vad jag någonsin kan göra. Är inte det en tröst, oavsett var de sedan tar vägen? (Gud, pröva mig inte i detta!)

Bibelkritiken

Läste en insändare igår, nej i Dagen (ha ha - de var alltså idag i Dagen) som gör mig lite bekymrad, samtidigt som man kan under om man ska bry sig öht. Hela insändarsidan var lite bakåtsträvande. Nej, inte hela. Björne Erixson skrev också om behovet av det goda samtalet - det kanske kan få vara här bl a :-)

Nåväl, i insändaren om bibelkritik som gick på med citat som detta: liberalteologin slog igenom med full kraft så tog väckelserörelserna upp kampen med Ordet som enda vapen, finns det något tragiskt. Försöken att föra oss tillbaka till en tid som inte finns är fruktlös. Även en pingst-syn på bibeln måste revideras. Det är dags att vi lämnar bakom oss en syn på bibeln som absolut och utan behov av tolkning. Och då inte främst för att vi ändrat vår syn på bibeln, utan för att vi egentligen aldrig levt upp till den inställningen. Vi har alltid tolkat och utvalt det vi vill tro på och hur. Det finns inget annat sätt att förhålla sig till Guds ord. Det måste uttolkas.

Samtidigt vill jag personligen kanske gå ett steg till. Rom 10:17 "Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord" är ett citat där man oftast lyfter in hur förkunnelsen måste bygga på Ordet, som är lika med Bibeln. Jag menar att det rätta tolkningen borde va att Bibeln är förkunnelsen som bygger på det Kristus är och gjort. Om jag inte minns fel (mitt novum är nedpackat någonstans) så är det grekiska ordet för förkunnelsen 'det hörda', det som talats till oss. Det som berättats, dvs bibelns berättelser. Det är fortfarande bibeln som bygger tro, som det förkunnade. Men det får inte ges samma status som Kristus själv som är Ordet. Vi tror inte på bibeln, vi tror på Kristus som bibeln berättar om.

En vän frågade mig en gång vad det då blir kvar för värde i bibeln. Jo, men det är ju fortfarande vittnesbördet - det enda och det rätta! Det måste tolkas och det kan inte stå utan kontakt med Kristus, men det är oumbärligt för oss som grund för vår vidare tolkning. Men samtidigt kan vi inte bortse från nya insikter. Som vetenskapen eller vårt eget filosoferande och sammhällsbyggande ger oss. Vi måste tolka bibeln troget också mot våra erfarenheter av Gud i denna världen.

Men som sagt - i huvudsak var den kritik som riktas från N-O Nilsson inte värd att beakta. Låt oss gå vidare i stället och befrämja det goda samtalet där vi vågar möta olika åsikter utan att bli kategoriska - eller är det vad jag nu gör mot N-O? Ja, det är inte alltid så lätt...