Vad blir det av ett liv - 2?

För ett antal år sedan höll jag ett bibelstudium om livet med Gud och kallelse - att göra det man tror Gud vill man ska göra. Jag sa då något om att Gud snarare kallar oss till något som ligger i linje med vilka vi är, än tvärtom. Så jag trodde inte att Gud skulle kalla mig till gitarrist. Då var det en kvinna som sa att hon trodde absolut Gud skulle kunna kalla mig till att bli gitarrist.

Okej, jag trodde henne inte då, och jag vill fortfarande inte kalla mig gitarrist. Men förra året var jag min kyrkas meste gitarrist.

Hur blir det så? För min del kom detta ur den period då jag mer eller mindre kände mig utbränd på församlingsarbete. Själva tanken på ännu ett styrelsemöte, ännu ett sammanträde gjorde ont i mitt inre. Under den perioden behövde jag inte fundera på vad jag skulle göra eller inte, jag kunde inte göra något! Bön, bibel, predikan - you name it - allt blev meningslöst. Allt, utom lovsång. Jag kunde sitta och slölyssna på lovsång, och plötsligt kom en sång som bröt igenom. Tårarna rann och jag kunde uppleva Gud igen. Ibland utan att något förändrades i grunden, ibland som ett steg framåt.

Utan en massa uppdrag och dödande styrelsemöten fick jag plötsligt också tid. Barnen blev lite större och lekte mer själva. Jag hade ett jobb som jag kunde gå hem ifrån och vara klar. Så fick jag en gitarr, min första stålsträngade med mick. Jag är inte musikalisk. Jag älskar musik, men har aldrig haft något gehör, någon känsla för toner. Men Matt Redmans Facedown, som jag hade hört tusen gånger, köpte jag noterna till och jag övade. Och till slut kunde jag spela tillräckligt bra för att spela åt min fru, som sjunger fantastiskt och dessutom kunde hjälpa mig med takten. Hon är guld!

På söndag (om inget händer) står jag själv på estraden för att leda lovsång. Alltså själv, som i ensam. Jag vet inte om detta är mitt nya kall. Jag vet inte om jag är lovsångsledare. Men "för en tid som denna" tror jag att detta är vad Gud vill att jag ska göra. Om vi låter Gud jobba med oss kan livet ta oss vart som helst. Det kanske inte låter så stort att inte ens va gitarrist, utan nöja sig med att kunna spela. Inte va sångare, men nöja sig med att få sjunga. Men om det alltid varit en omöjlig dröm - och så är man ändå plötsligt där. Och inte bara för sin egen skull, utan för den Gud man tror på och för de människor man hoppas ska få komma närmre honom. Det blir ingen skönsång, inget fräckt gitarrspel, men det blir lovsång - tillsammans - med en djup förhoppning om att detta ska få vara med och leda människor i tillbedjan.

Kallelse - det är väl vad det blir av det där livet som man vandrar med Gud! Så lev det livet, med dess upp och nedgångar och oförutsedda händelser. Nej, nu predikar jag för mycket... din väg är inte min...

Vad blir det av ett liv?

Okej - dags för en bekännelse. Vi samtalade lite på preachbloggen om detta med kallelse och att hitta sin livsuppgift. Och jag tänkte utveckla detta lite när jag på Facebook idag hamnade i samtal med 20+-are som funderar över vart livet är på väg. Så nu är det ännu mer intressant - vad blir det av ett liv och hur.

För mig var banan ganska klar. Jag ville bli familjefar och leva svenssonliv. Varför något annat. Anledningen till att läsa 4-årig teknisk var för att snabbt få ett bra jobb helst hemma i K-holm. Som min storebror - han som hade villa, leasingbil och tva barn redan som 25-åring - det var mitt ideal. När jag skulle börja fjärde året fick jag reda på att en kille från den andra klassen hoppat av för att gå bibelseminarium - oj (och han var bara baptist:) Det brände till - man kunde välja en annan livsväg...
Under fjärde året var jag också i en relation som utmanade min syn på svenssonlivet - hon ville mer. Vad ville jag? Under vårterminen växte något fram. En längtan att göra något mer, en kallelse? Ja, jag tror det. Så till hösten drog jag iväg med FTA (Filadelfia Team Action som gjorde teammisionsresor). 3 månaders lärjungaträning utanför Stockholm och sedan iväg till Egypten (via en månad på svenskt flyktinläger - varför springa förbi de mellanösternmänniskor som finns i Sverige).

Lärjungaskolan var en underbar upplevelse - ett andligt växthus. 20 år och första gången borta från mamma under lite längre tid. Känslan var tydlig - jag kan dö för evangeliet om jag måste. Och det var nära, men inte som jag hade trott. Efter en månad i Egypten höll jag på att dö i brusten blindtarm. Efter ytterligare en månad åkte jag ordentligt skakad hem igen.

Detta var dock en situation som jag fick hjälp igenom och vidare. Så till hösten var jag på bibelskola igen - nu i Göteborg. Det var också en härlig tid, även om jag längtade hem för att få sätta tänderna i församlingsarbetet. Under tiden på bibelskolan mötte jag människor som valde att vara lärare - bara lärare. Kunde man bli enbart bibellärare - var jag inte tvungen att bli pastor först. Wow! Denna känsla förstärktes under min vapenfria tjänst i Fiskebäcks missionskyrka då jag träffade troende människor som läst teologi på universitet - var det möjligt! Wowwow!

Så efter ett års som lärarvikarie (gift med Ullis nu) och tre underbara månader i sydostasien (före charterinvasionen, sommaren 1991) så tog vi till Lund för teologistudier. Judaistik, Bibelvetenskap med hebreiska och grekiska som toppades med systematisk teologi - i vilket jag blev antagen som doktorand 1997. Under tiden var jag djupt engagerad i Pingstkyrkan i Lund och blev äldste (det är nog nödvändigt för dina chanser att bli lärare inom Pingst - sa en vän) och jag tackade trots tvivel ja, men bara efter att ha sagt nej först (och nu har jag lämnat detta bakom mig).

Under en lång period av arbetslöshet fördjupade jag mina datorkunskaper och njöt av att ha tid med barnen. Forskningen tog aldrig något fart. Och jobb sombibellärare sökte jag några - typ 5 varav 3 ledde till intervju. Och det var alla som fanns på marknaden under 7-8 år. Men som någon sa - om bara Pingst i Lund startar bibelskola har du ju ditt på det torra. Dessutom satt jag ju i styrelse för Pingströrelsens skolor - som klippt och skuren.

Jag började jobba på Arken (min kombination av teologi, musikintresse och datorkunskap gjorde mig som klippt och skuren), min tid tig slut, min ork tog slut, pappa dog och Pingst i Lund startade bibelskola utan att jag ens fick en chans till en intervju...

Idag är jag chef på Arken bokhandel - äntligen får jag bestämma någonstans. Jag leder lovsång och gudstjänser i samma församling som jag upplevde ratade mig som bibellärare (vilket jag nu är tacksam för). Mitt livs värsta period verkar vara över (för denna gång). Jag skulle vilja dra vidare från Arken för att få göra det som är min kallelse, det är bara det att jag inte längre vet vad det är. Jag har en underbar familj. Min fru lever sin dröm (med 50%-lön) och jag är tacksam att få vara med och tjäna Gud (även) genom henne.

När Bill Wilson var i Lund höll han en stav i sin hand som man kunde karva sitt livs händelser i. Och han sa - vet ni vad jag gör när jag blir gammal - jag karvar! Så vill jag leva. Jag vill se nya Gudshändelser i mitt liv. Men vad jag gör är inte så viktigt längre - det är viktigare att jag lever i den relation som Gud vill ha med mig. Det är klart att jag längtar efter något annat, något närmre det jag som 20-åring började leta mig fram till (och ännu inte hittat). Men det är inte längre viktigast. Det viktigaste är inte jag, det är Gud. Och han får använda mig som han vill, där han vill, när han vill - han har kontrollen! Det räcker för mig (oftast...)