Boken är omskriven i Dagen två gånger under hösten, av Carl-Henrik Jaktlund samt Cajsa Tengblad, där den lyfts fram just för att den handlar om att växa upp i ett frikyrkosammanhang.
Men det är några saker som besvärar mig. Inte bara det faktum att man vill gå in och ruska om såväl den fanatiska, kontrollerande mamman som den undvikande, fega svikaren till pappa. Boken har självbiografiska drag, om än i romanform, och med tillägget av morbrodern - församlingens pastor, som inte drar sig för att sexuellt utnyttja för att kontrollera de som han anser sig ha det andliga uppfostringsansvaret för. Och eftersom Stielli är i min ålder, bara 3 år äldre, så förväntar jag mig att handlingen ska utspela sig på 70-talet. Och med den känslan börjar jag läsa. Då är förkunnelsen rätt bra och bibelläsning ur 1917-års översättning relevant. Det märks också att hon är insatt, hon förmedlar böner så det känns äkta (som så ofta känns fel när någon som inte själv bett försöker) och väljer sånger ur Segertoner tidsenligt. Därför tappar jag fotfästet lite när det framkommer att pastorsfamiljen har en egen dator. Tänker att detta måste vara en miss från författare eller redaktör. Men när sedan mobiltelefoner blir var mans egendom och man på flera detaljer inser att boken är förlagd till någon slags nutid, faller alldeles för mycket. Världen blir inte längre trovärdig. Boken förlorar tyvärr mycket på detta. Idag skulle denna typ av pastor kanske kunna fungera i Knutby, och inte vet jag men kanske även i någon annan avkrok, däremot inte i allmänhet. Det blir inte längre en berättelse om min uppväxt, även om bl a filmen Som en tjuv om natten visas (det är väl ingen som visar den nu längre - väl?). Det som skulle kunnat bli en uppgörelse med en förlegad pingstmiljö blir nu enbart en uppgörelse med två riktigt skruvade, t o m sjuka, människor - mamman och hennes bror, pastorn. Och sådana kan ju finnas i alla sammanhang, men i en dagens pingstförsamling har jag svårt att se att han hade fått ha kvar sin anställning - det var länge sedan någon i en pingsttalarstol kunde säga att sjukdom beror på svag tro - hoppas jag! Så när handlingen nu förläggs i nutid gör man alla en otjänst genom att det som skulle kunnat vara normalskruvat, nu blir helskruvat. Den oinsatte blir kanske på sin höjd lurad att tro att det är så det ser ut i våra pingstförsamlingar (vilket i sig är tråkigt), men för mig som har denna uppväxt och vet att detta är ett minne blott (i normal fall) försvinner möjligheten till verklig identifiering. Och det är synd...
Men om bortser från detta är det fortfarande en mycket bra bok - slutet sträckläste jag för man vill veta hur det går för dessa trasiga människor. Ungdomens vilsenhet och den fina, verkliga, söta första förälskelsens möjligheter beskrivs mjukt och så att jag känner - just, så var det... Personligen dras jag in i pappans problematik, stanna eller gå i ett äktenskap som gått i stå. Problematiken med att se sin tro förändras och veta att man gör fel, men samtidigt inte kunna ändra sig för att verkligheten utan den tröst man kan finna i lögnen ter sig allt för skrämmande.
Och ingen är väl i och för sig intresserad av att skriva om en normal uppväxt inom Pingst, som slutar med att man blir ganska normal trots att man stannar kvar. Jag har mött allt detta Stielli skriver om. Pressen att man skulle bli andedöpt innan sista sommarlägret, dvs innan man fyllt 12. Att man skulle döpa sig, inte låta det dröja för länge. Jag har sett Som en tjuv om natten och hört förkunnelsen, som kan skrämma vem som helst. Och visst har jag någon gång under min uppväxt varit rädd för att bli lämnad kvar. Om inte min mörkrädsla är ett bestående men av detta, så har jag kommit över det helt - tror jag. Eller egentligen aldrig haft något större problem med det. En av min barndoms stående dagdrömmar var hur jag skulle lösa min situation om jag blev lämnad kvar - det gav livet lite extra spänning. Jag har kämpat med ungdomens sexuella frestelser och önskan att vara syndfri. Haft ångest över att det är så svårt, men vilken ungdom har inte ångest? Jag har gift mig för tidigt för att jag ville leva med någon jag älskade och kunna ha umgänge utan denna ständiga syndaånger. Men det gav många fina år samt två underbara barn. Och skilsmässostatistiken är väl knappast högre bland frikyrkliga än bland "vanliga" ungdomar. Att vara kristen har nog varken gjort mig lyckligare eller bättre en någon annan, och kanske inte ens lyckligare eller bättre än jag hade varit utan, men jag kan inte se att det skadat mitt liv. Jag tror, jag kan inte låta bli. Och när jag tror, tror jag det måste vara på allvar. Det handlar om liv och död, i någon mening. Jag är glad att min tro förändrats. Att jag genom mina egna svagheter och tillkortakommanden tvingats till en tro där Gud inte är en dömande gud utan den kärleksfulle, förlåtande fader som Jesus talade om, men som - om man nu ska säga något riktigt kritiskt - min ungdoms förkunnelse (även den jag själv höll) dolde detta bakom allvaret, och rädslan för syndens konsekvenser.
Vi ber - Gud ha förbarmande med oss alla - och det tror jag han kommer att ha om vi bara vänder våra hjärtan till honom och gör vad vi orkar och kan. Gud är nådens Gud, kärlekens Gud. Hoppas vi kan vila i detta oavsett vilken uppväxt vi haft. För vi behöver nog göra upp med den alla, oavsett hur vi tycker att den har varit... (det blev lite förkunnande igen, men jag raderar det inte - för även om det låter lite pretentiöst är det nog sant...)
