Vi måste byta stil

Har den senaste veckan drabbats av en trötthet som gått djupt. Jag har börjat tröttna på åsikter - åsikter som inte leder någonstans.

Om vi generaliserar lite tycker jag man kan se en utveckling som inte bådar gott. Vi har vår föräldrageneration som levde livet som det var. Det fanns inte mycket utrymme för förändring - och jag pratar nu om mellankrigsgenerationen. Efterkrigsgenerationen, trötta på föräldrarnas likgiltiga attityd, jobbade för förändring för allas bästa. Min egen generation klagar mest. Om vi gör någon förändring är det för vår egen skulle, av ren egoism. Men generationen efter oss - cynikerna - kan inget annat än att ha åsikter - om allt! Därav alla stand-upare - åsiktsmaskiner som kanske, i vissa ovanliga fall, roar men inte förändrar ett dugg. Precis som cynikerna - det enda de åstadkommer är trötthet. Kritiken är inte man konstruktiv, bara cynisk.

Jag funderar på vad det blir av mina egna barn, eller deras generaton, efter detta. Åt vilket håll går reaktionen. Ger man upp helt eller kommer en mer positiv reaktion. Och som utvecklingen är så är ju mina barn egentligen ett par, kanske tre steg efter cynikerna. Cynikerna är ju redan 30+. Och vad gör jag av min kritik - förmår jag komma vidare och bli kreativ. Kommer cynikerna att tillåta det eller måste jag befria mig och min generation från deras inflytande för att kunna bli kreativ. Är det vårt ansvar att väcka cynikerna - eller kan vi hoppas på att de växer upp och själva inser sitt destruktiva beteende?

Obsservera att detta inte är en åsikt utan ett observerande :-)