Gud vår Fader och det inklusiva språket

Det var med viss förvåning och ett lite elakt mungipeleende som jag läste Joel Halldorfs krönika "Slopa tippex-teologin!" i Dagen den 2 juni. Krönikan hör väl inte till en av Joels bästa och mest genomtänkta precis. Jag kan tänka mig att han har lyckats reta upp ett antal genom denna. Ett svar kommer från hans kollega vid THS - Thomas Kazen - vilket Joel också svarar på omgående. Roligast är dock att Equmeniakyrkans Sofia Camnerin kritiserar Joel utan att våga(?) nämna hans namn explicit - men referenserna talar sitt tydliga språk. Medhåll får Joel bl a från Mikael Karlendal, som försöker sig på ett längre teologisk svar på varför Gud inte kan kallas moder.
Jag är så klart lite sent på det, men bättre sent än aldrig. Jag ska dock inte diskutera Joels krönika explicit men även hos mig fick den och dess respons tankarna att gå igång. För i sak håller jag med Joel, det går inte att byta ut Fader mot Moder i vårt tal om Gud. Men jag tror mitt varför är motiverat något annorlunda än hos såväl Joel som Mikael Karlendal. Det är två huvudproblem med att gå från fader till moder som jag ser det.
1. Gud är bortom kön.
2. Treenigheten.

1. Att Gud är bortom våra könsbestämningar borde ju utesluta att tala om Gud även som far.

Kristenheten verkar vara rimligt överens om att hålla fast vid Bibeln som urkund och källa för såväl uppenbarelse som teologi - i allt vi gör, tänker och tror om Gud måste vi göra det med utgångspunkt i Bibeln. Den enda större uppenbarelse än Bibeln om vem Gud är, är Jesus - och även honom får vi vår kunskap om från just Bibeln. Vi är dock inte alltid överens om renhetsgraden av uppenbarelse i Bibeln. Detta kan vi, och bör och gör, debattera om i all evighet. Personligen ser jag Bibeln som det ursprungliga vittnesbördet om uppenbarelsen, inte som uppenbarelse i sig. Bibeln är ordet, Jesus (eller andra personen i gudomen, snarare) är Ordet (stor resp. liten bokstav - ni såg det va?). Jag har försökt skriva lite om detta tidigare, onekligen med varierat resultat eftersom detta är svårt. Men poängen vi kan nöja oss med att göra här är att vi inte kan gå förbi Bibeln i vårt tal om Gud. Joel väljer att säga att namnen på Skaparen är oss givna. En väldigt fundamentalistisk utgångspunkt, tycker jag nog (även om Joel föredrar att kalla den barthiansk).
Men om vi struntar i Joel - varför kan vi inte lägga till moder till gudsnamnen om vissa av Guds egenskaper ändå benämns som moderliga? Jo, för att kalla Gud för vår moder är att könsbestämma Gud. Vi gör en motsatt könsbestämning för att häva en ensidig könsbestämning (att göra ett fel för att rätta ett annat är inte att göra rätt). När Gud började kallas Fader var det inte för att man trodde Gud var man, utan för att på den tiden var mannen familjens överhuvud och den som tog besluten och stod för ansvaret. Att kalla Gud för fader är att, utifrån en kultur, ge Gud en mängd egenskaper som man menade att Gud hade. Invändningen skulle kunna bli att man kan välja att kalla Gud moder utifrån att man vill tillskriva Gud moderns egenskaper - även detta utan att könsbestämma. Problemet är bara att det inte längre finns någon konsensus om vad en moder är - förutom just livgivare, dvs skapare (av liv), som ju Gud kallas redan i Bibeln. Så det finns redan ett könsneutralt ord för Gud som livgivare, vilket dessutom finns med i uppenbarelsen (om nu Joel inte tillåter oss att sätta nya namn på Gud). Även Gud som vår Fader har givetvis ingen entydig tolkning. Alla har vi våra bilder, eller inte, av vad en fader är, ska vara. Men namnet fader gavs i en kontext där det betydde något specifikt. Det finns i själva Bibeln en ram för hur Guds faderskap ska förstås. Detta namn tolkas sedan om eller kompletteras av nytolkningar och bilder. Den fader som på Jesu tid kanske förstods som den lite väl stränga patriarkala fadern blir hos Jesus en fader som väntar hem även den förlorade sonen. En älskande förälder. Så kanske kan man använda förälder som namn på Gud, men då får man istället ett annat problem - för det finns också en punkt två.

2. Fadern i treenigheten.

Jesus skulle kunna ha fötts som en dotter. Det hade varit coolt, tycker jag. Det var dock inget alternativ på Jesu tid. Jag håller inte alls med Karlendal när han säger:

Utifrån kristen synvinkel så är det också tydligt att detta inte beror på att Gud ”inte kunde” tala på en könsinklusivt sätt på den tiden eftersom människor då ”inte hade kunnat ta till sig ett sådant sätt att tala om Gud”. Bibelns historia vittnar tydligt om att Gud inte på något sätt är rädd för att utmana den rådande kulturen.

Givetvis kunde Gud utmana rådande kulturer i fråga om sådant som var syndigt och felaktigt, men när så inte var fallet verkar han hellre följa kulturen för att inte bygga onödiga barriärer, eller bli mer svårförståelig än han redan är. Att Jesus föddes som man, eller att alla lärjungar Jesus kallade som sedan blev apostlar var män, är kulturmotiverat. Vi måste komma ihåg att vi lever i en fallen värld, som inte är perfekt, och inom denna fallna värld med hänsyn till oss fallna, bristfälliga människor verkar Gud - inte över våra huvuden utan så att vi kan ha en möjlighet att förstå. Problemet är att vi sedan så gärna tror att Gud är statisk - har han sagt eller gjort på ena eller andra sättet tidigare så är det väl det som gäller än. Gud är densamma men hans handlande förändras, och vårt sätt att tala om honom kan också förändras inom ramen för det givna. Redan Paulus förstod att Jesu försoning suddade ut alla gränser mellan kön, nationaliteter eller social status (Gal. 3:28). Men även Paulus fick ge upp för kulturens kraft.
Läs gärna Elisabeth Schüssler Fiorenzas In Memory of Her, som så tydligt visar hur Paulus först vill bryta med de patriarkala strukturerna, men hur han sen (eller kanske deuteropaulus snarare) återfaller i patriarkalism i senare brev. Detta är något som tyvärr drabbat kvinnan genom historien - exempelvis genom att kvinnor inte fått bli präster, och än idag inte kan bli i vissa kyrkor. En sant profetisk kyrka hade gett kvinnorna samma rättigheter som männen redan innan samhället i stort gjorde det.
Nåväl, Jesus fick födas som son. Genom Maria, som givetvis var kvinna. Och i den relationen blir endast faderskapet över. Att då börja kalla Gud för förälder istället för fader är att än mer tona ner Marias roll. Hon är inte en del av treenigheten, men hon är den mänskliga delen i Sonens människoblivande, och som sådan oersättlig som just kvinna! Gud är inte därmed man, men på något sätt måste vi tala om honom - och då blir det som Fader och därmed med maskulina pronomen. Jag tror inte det är svårare än så - det följer en naturlig ordning. Så det egentliga problemet är inte att alla gudsnamn är oss orubbligt givna och därmed oföränderliga eller att Gud blir gudinna om vi kallar honom moder (vilket enligt Karlendel skulle var en avgud) - utan att ändra från fader till moder, eller lägga till det, kräver att vi skriver om hela historien, traditionen, och därmed mer eller mindre skapar en ny religion. Och det kan man så klart göra om man vill det, men det vill vi väl inte?

Okej, frågor på detta? Jag har gjort ett inlägg i en debatt. Jag är givetvis öppen för kritik och korrigeringar där det behövs. Låt oss fortsätta samtalet...

Bibelsyn igen... ja, jag vet!

Ok, detta var verkligt länge sedan, men det har varit lite annat - som man säger. Men jag läste på morgonen Tommy Dahlmans inlägg om bibelsyn - hittade länken via twitter (där ni hittar mig som stigprecis)
Och jag måste kommentera detta ämne igen, för hans inlägg lämnar så många frågor. För det som Tommy verkar förespråka är en naiv inställning - bara vi använder Bibeln som inspiration och kraftkälla, med Andens ledning, försvinner alla problem. Det tycker jag är lika kortsynt som kvinnan i berättelsen Dahlman använder, som rev ut alla texter som prästen sa inte var att lita på. Då sitter vi snart med enbart en trosbekännelse. Trosbekännelsen som begränsning avskaffade pingstpionjärerna för att man hade Bibeln - den enda trosbekännelse man behövde. Men detta ledde till att Bibeln blev ett objekt för tron, och att ha den typen av fyrenighet är inte heller lösningen. För Bibeln är inget vi tror på, det är något vi tror med. Den är ett vittnesbörd om Ordet som blev kött och tog sin boning bland oss. Och Jesus kan inte begränsas till Bibeln. Det skrev ju t o m evangelisten Johannes i sin sista vers: "Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas."
Och på samma sätt kan inte Ordet begränsas till den jordiske Jesus. Detta gör Bibeln till en ganska begränsad skrift, nedskriven av felbara människor - som du och jag. Ändå är det det enda dokument vi har som går tillbaka till ögonvittnen och den första kristna tiden. Så den är samtidigt så mycket mer än bara en inspirationskälla. Vi kommer inte runt Bibeln, vi kan inte riva ut blad. Men vi kan heller bara läsa den rakt upp och ner och säga - detta är vad vi tror på. Dahlman ger i sitt blogginlägg sken av att vara rädd för att en teologi som ifrågasätter och problematiserar gör oss till bibelanalfabeter. Jag tror att den teologi som Dahlman här företräder gör oss till bibelidioter (ursäkta uttrycket) och bibelfanatiker - i värsta fall idoldyrkare. Vi gör NT till en ny lag, som vi följer istället för att följa Jesus Kristus - vi blir en ny sorts fariséer, värre än den förra som i alla fall kunde och ville diskutera. Och på vad grundar jag min fruktan? Jo, på mig själv - jag har varit där och vill inte tillbaka. Jag tar hellre osäkerheten och frågorna. Jag litar på att gemenskapen och Anden leder oss rätt. Och när vi vandrar, låt kärleken vara vårt rättesnöre: Kärleken är lagen i dess fullhet...

Jesus, Jonas Gardell och ballanserad forskning

Jag har nyligen läst ut min första teologiska bok på mycket länge :-) Man kan tröttna på något man gjort länge när man märker att det inte leder någonstans. Men så kan man ju likt brottslingen återvända också och få sig en kick av att det kanske inte är så tokigt ändå, även om man inser att man får närma sig med försiktighet så man inte fastnar i det igen...


I samband med Jonas Gardells bok "Om Jesus" kom skrev jag ett par inlägg och trodde att jag skulle få energi nog att dra igång en läscirkel kring boken, men av detta blev inget. Jag läste inte ens boken, utan nöjde mig med att ha hört honom föreläsa i Lunds Allhelgona i samband med att han fick sin hederdoktorstitel här i Lund.


Men nu fick jag tag i Anders Runessons bok "O att du slet itu himlen och steg ner - Om Jesus, Jonas Gardell och Guds andedräkt" från Artos förlag (ja - vi säljer den på Arken - klicka på länken), och kände för lite läsning. Inte minst som bibelvetenskapen ligger mig varmt om hjärtat och den historiske Jesus var en viktig del av mitt examensarbete i systematisk teologi. Att författaren är en gammal kursare från teologen (vi läste latin ihop) och dessutom en intressant kyrklig teolog gör det ju inte mindre intressant. Och jag behövde inte bli besviken. För det första visade det sig att jag inte alls behövde ha läst "Om Jesus" för att ha full behållning av Anders bok. Givetvis är det bra om man har viss kunskap om boken och Jonas. Men "O att du..." (om vi kan förkorta Anders bok så) ger tillräckligt mycket insikt i Jonas tankar för att man ska kunna hänga med bra. Vilket leder oss till  - för det andra så är Anders bok en mycket pedagogisk genomgång av hur historisk forskning kring Jesus bör gå till och därmed värd sin egen läsning så att man nästan kan ta "Om Jesus" som en fiktiv samtalspartner om man nu inte skulle ha en aning om vem Jonas Gardell är (vem Jesus är bör man dock ha en aning om). För det tredje faller det mig helt i smaken att Anders predikar Jesus och kristendom i "O att du..." Det finns något väldigt befriande i en teologisk bok som vågar ta ställning för och inte bara emot.


Något som jag brottats med och försökt att föra fram vid några tillfällen är det problem vi inom Pingströrelsen (Pr), som jag fortfarande trots allt anser mig tillhöra, har med vår bibelsyn. Om detta har jag skrivit några gånger inte minst här på bloggen så jag ska inte upprepa mig. Men vi måste få en mer balanseras syn på Bibeln om vi ska kunna komma framåt, menar jag. I detta skulle denna bok kunna vara ett redskap. För om Pr har problem med bibelkritik så har vi nog ännu mer problem med den typ av slakt som Jonas ägnar sig åt. Därmed skulle Anders kunna vara våra fienders fiende och därmed vår vän, som hjälper oss att se det goda i en balanserad bibelkritik som tar problemen på allvar.


En tanke som Anders hjälper till att lyfta fram är hur välgörande det är att det inte går att harmonisera synoptikerna och ännu mindre om man ska ta med Johannes. Det faktum att kanoniseringen inte bryr sig om motsättningarna utan låter texterna stå tillsammans, visar på styrkan i en religion som inte har behov av att strömlinjeforma. De många rösterna stärker snarare vittnesbördet. Det Anders säger om att den historiska Jesus inte är nog för kyrkan är också mycket bra. Det fäller ju hela Jonas projekt liksom - även om det inte är främst därför som det är så bra. Det hjälper inte hur väl vi än vaskar fram den historiske Jesus för det är inte honom kristendomen handlar om. Kristendomen handlar om mer än så - andens fortsatta arbete i och genom Kristi efterföljare.


Jag ska inte skriva mer än då - läs boken. Detta inlägg är inte tänkt som en recension eller genomarbetat resumé - jag vill bara kort hålla fram bokens styrka och försöka få er att läsa den. Om ni köper den via Arken blir jag givetvis extra glad. Men det viktiga är att ni läser den och sprider den bland alla som haft/har problem med den typen av kritik som kommer av självpåtagna exegeter likt Gardell - här finns en skön och seriöst bra grund att luta sig mot, vare sig man är teolog, pastor eller bara intresserad bibelläsare. För inte minst in om Pr behöver vi komma fram till en mer nyanserad bibelsyn för att vår sk bibeltro ska bli trovärdig. Som det är idag hänger den över oss som en klyscha från fornstora dar då det det gick bra att vara oreflekterad - det håller inte längre. Så det så!

Bibeln igen

När man läser en text man själv skrivit efter att det gått så lång tid att man inte riktigt minns den, då är det som om texten lika gärna kunde vara någon annans. Man kan fundera på vad man menade eller på vad man egentligen ville - och ibland, ibland undrar man var om det verkligen var man själv som uttryckte så utomordentliga idéer :-) Är budskapet uppfordrande har man svårt för att värja sig, för man måste ju faktiskt lyda sig själv.

När jag läser igenom min tidigare blogg om Bibeln, kallad Bibelkritiken märker jag att det saknas något - en reflektion kring inspirationen. Vi kallar Bibeln för Guds ord, men vad innebär det? Vad innebär det när Paulus skriver till Timotheos att varje bok i skriften är inspirerad av Gud? Vari består denna inspiration - tror jag?

Givetvis tror jag att Bibeln är något mer än "bara" det tidigaste och viktigaste vittnesbördet om Guds gärningar i historien. För i så fall skulle ju Bibeln skrivas hela tiden. Jag tror att det är i en bemärkelse ett färdigt dokument, en helhet. Jag tror att Gud talat genom Bibeln och haft en tanke med detta dokument. Och jag tror att det är nära förbundet med den andra personen i gudomen - Ordet, som enligt Joh 1 är sedan begynnelsen. Och som också kallas alfa och omega, början och slutet. En nyckel till denna förståelse finns att finna i Hebreerbrevets första två versar: Att förr talade Gud genom profeterna, men nu har han talat genom sin Son. Och därmed är det sista ordet sagt - för Ordet har talat.

En viktig, nej oersättlig länk i detta talande är Guds Ande - den Helige Ande (DHA), den tredje personen i gudomen, som sänker sig över Jesus efter dopet och därmed befäster länken mellan himmel och jord. DHA talade genom profeterna, men eftersom DHA är beroende av att profeterna hör rätt, blir det en mer "osäkert" kommunikation. Men på samma sätt är Bibeln "bara" inspirerad av DHA och därmed beroende av människans förmåga att höra och förstå Guds vilja - men skillnaden är att här är Ordet närvarande genom att det är inkarnationens mysterium som man försöker bekläda.

Jag är ingen filosof. Så jag får använda mig av de liknelser jag klarar. Om vi tänker oss Toto (västkustrock som var som bäst på 80-talet, men tyvärr spelar de fortfarande). Så tänker vi oss att någon spelar deras musik, inspirerade av Toto. Och så tänker vi oss att någon spelar som Toto och när jag hör dem får jag lust att lyssna på Toto för de är inspirerande. Vi har tre nivåer: Inspiration, inspirerad och inspirerande.

Gud ÄR Inspiration (som Gud är kärlek). Bibeln talar om Inspirationen (spelar samma låtar) är Inspirerad. Och när vi talar utifrån Bibeln är vi som bäst Inspirerande - vi får människor att längta efter Jesus (som jag gick hem och ville lyssna på Level42 efter att ha hört Michael Ruff spela med Straight Jackets och dess drivna basist). Inte är det sämre att InspirerANDE innehåller ANDE.

Så även om Bibeln inte är en del av gudomen, inte fullkomlig, så ligger den närmre Inspirationen än vad vi kan göra i vårt predikande eller vittnesbörd, därför att däri finns det direkta mötet med Inspirationen. Detta kan slå igenom, tror jag, även i vårt vittnesbörd om vad Gud gjort i våra liv. Men inte i den bemärkelsen att nya uppenbarelser sker som kan ändra eller stå i konflikt med tidigare uppenbarelser (uppenbarelser är inspirerade händelser eller utsagor). Bibeln blir mallen som vi läser, bedömer allt inspirerat utifrån.

Så Bibeln är Guds ord i den bemärkelse att den talar det Gud talat (sjunger Totos sånger) men den är inte Gud eller Ordet (i bestämd form). Och eftersom vi i allt vi gör som kristna måste mäta oss med Bibeln blir den oumbärlig som ett redskap för att förstå hur Gud handlar och hur han talar, även med och till oss.

Om vi aldrig hört Toto, får vi försöka hålla oss så nära deras musik vi kan när vi vill få andra att vilja lyssna till dem. Dvs vi kanske inte hört Guds röst per se, men vi har Bibeln att hålla oss till när vi ska leda människor till Gud - och vi har vår egen erfarenhet av att känna Gud - även om det inte innebär att vi alltid kan uttala oss om hur Gud vill ha det. Vi kan inte säga "Så skulle Toto spelat den låten", men "Så skulle Toto ha kunnat spela den låten".

Okej, det haltar ordentligt - absolut. Inte minst därför att jag hört Toto och har deras skivor :-) men Guds röst är för mig aningen mer difus. Men kanske finns det någon relevans i detta i alla fall - i resonemanget i sin helhet. Jag återkommer säkert... tills dess - kommentar på om ni vill (om nu någon ens läser ett såhär långt inlägg).

Bibelkritiken

Läste en insändare igår, nej i Dagen (ha ha - de var alltså idag i Dagen) som gör mig lite bekymrad, samtidigt som man kan under om man ska bry sig öht. Hela insändarsidan var lite bakåtsträvande. Nej, inte hela. Björne Erixson skrev också om behovet av det goda samtalet - det kanske kan få vara här bl a :-)

Nåväl, i insändaren om bibelkritik som gick på med citat som detta: liberalteologin slog igenom med full kraft så tog väckelserörelserna upp kampen med Ordet som enda vapen, finns det något tragiskt. Försöken att föra oss tillbaka till en tid som inte finns är fruktlös. Även en pingst-syn på bibeln måste revideras. Det är dags att vi lämnar bakom oss en syn på bibeln som absolut och utan behov av tolkning. Och då inte främst för att vi ändrat vår syn på bibeln, utan för att vi egentligen aldrig levt upp till den inställningen. Vi har alltid tolkat och utvalt det vi vill tro på och hur. Det finns inget annat sätt att förhålla sig till Guds ord. Det måste uttolkas.

Samtidigt vill jag personligen kanske gå ett steg till. Rom 10:17 "Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord" är ett citat där man oftast lyfter in hur förkunnelsen måste bygga på Ordet, som är lika med Bibeln. Jag menar att det rätta tolkningen borde va att Bibeln är förkunnelsen som bygger på det Kristus är och gjort. Om jag inte minns fel (mitt novum är nedpackat någonstans) så är det grekiska ordet för förkunnelsen 'det hörda', det som talats till oss. Det som berättats, dvs bibelns berättelser. Det är fortfarande bibeln som bygger tro, som det förkunnade. Men det får inte ges samma status som Kristus själv som är Ordet. Vi tror inte på bibeln, vi tror på Kristus som bibeln berättar om.

En vän frågade mig en gång vad det då blir kvar för värde i bibeln. Jo, men det är ju fortfarande vittnesbördet - det enda och det rätta! Det måste tolkas och det kan inte stå utan kontakt med Kristus, men det är oumbärligt för oss som grund för vår vidare tolkning. Men samtidigt kan vi inte bortse från nya insikter. Som vetenskapen eller vårt eget filosoferande och sammhällsbyggande ger oss. Vi måste tolka bibeln troget också mot våra erfarenheter av Gud i denna världen.

Men som sagt - i huvudsak var den kritik som riktas från N-O Nilsson inte värd att beakta. Låt oss gå vidare i stället och befrämja det goda samtalet där vi vågar möta olika åsikter utan att bli kategoriska - eller är det vad jag nu gör mot N-O? Ja, det är inte alltid så lätt...