Kris i svensk kristenhet - ledarskapets kris?

De flesta är nog överens om att det råder någon slags kris i svensk kristenhet. Samtidigt som allt fler offentliga personer kommer ut som kristna, eller åtminstone troende, så verkar kyrkan i stort förlamad i obeslutsamhet. Vad ska vi vara? För alla eller bara för de redan initierade? Ska vi anpassa oss och bli politiskt korrekta eller ska vi stå emot och anses mossiga?

Jag har svårt att se att detta är något annat än ett ledarskapets kris. Det är ledarskapet i församlingarna som måste lyssna in Gud, församlingen, samhället och samtiden för att staka ut vägen framåt. Men ledarskapets kris är inte enbart ledarskapets fel. Allas rädsla för att inte få som man själv vill har gjort att man pressat in församlingarna i en osund demokrati. Ledarskapet får inte längre lyssna till något annat än församlingen och blir därmed bakbundna, eller förvirrade.

Jag var och hörde en trendkonsult och den konklusion han gjorde över den stora valfrihet som uppkommit vid frukostflinghyllan var att det är bra för nu erbjuds vi "precisionskonsumtion"- Sug på det ordet - precisionskonsumtion. Spyr ni (om jag nu har några läsare) om jag föreslår att vi kanske inte har något annat val än att tillåta precisionskonsumtion i kyrkan också. Någon framförde som kritik mot nya typ ungdomsförsamlingar att vad ska deras barn göra - ska de starta nya församlingar när de tycker att deras föräldrars församling blivit mossig?

Ja, vad har vi att förlora? Relevans och attraktion? Vad är viktigast? Att just min kyrka består så länge jag lever eller att världens viktigaste budskap når nya människor i nya generationer? Vad gör det om våra barn lämnar hemmet och bildar nya hem? Tänk om vi kanske ska lära dem det istället så att vi kan umgås i kärlek vid stora högtider - föräldrar, barn och barnbarn och alla deras vänner.

En pastor i Västerås som för några år sedan startade en ny församling, så något intressant. Han längtade efter att få se den första församling som vågade starta en ny församling i samma lokaler. Givetvis med andra tider för gudstjänst och etc. Visst vore det spännande.

Vadan denna utvikning? Jo, jag tror att ledarskapet måste få peka ut den väg som församlingen ska gå. Så kan vi få välja med lite större precision än nu om vi vill vara med eller inte - om det är den väg vi tror att vi ska gå för det vi tror att församlingen är till för. Där jag hör hemma just nu har man insett att det är kris - församlingen spretar som taggarna på en rädd igelkott. Men ledarskapet vet inte vad de vill utan har satt igång en inventering (som givetvis är hedervärt). Problemet är att då kommer plötsligt alla röster upp som vill allt möjligt och ingen vet eller kommer att veta vart allt ska ta vägen - för vem ska bestämma det. Ska vi rösta igen?

Vad handlar det om? För mig är det viljan att bygga något nytt utan att bryta ner det gamla som en del (ibland lite krampaktigt) håller fast vid. Varför ska jag förnya något som många inte vill ha förnyat - är det då inte bättre att bara lämna hemmet och bygga ett nytt. Låta föräldrarna bo kvar och ha det tryggt och lugnt på ålderns höst - det är de väl värda. Och vi kan ju hälsa på ibland...