Homosexualitet, demokrati och åsiktsfrihet

Ett radioprogram och så är drevet igång. Dagen har givetvis tagit upp frågan. Det värsta i det är att man redan innan utredarna ens satt sig in in frågan kommer hotet om att betala tillbaka pengar upp. Vad är det, om inte riktigt ful maktutövning... utpressning: Nu säger ni som vi vill annars kommer vi ta tillbaka våra pengar.

Okej, låt mig först göra klart att rubriken till trots handlar detta inte om min syn på homosexualitet. Jag har fått min förenklade bild betydligt reviderad under senare tid, av en mängd orsaker. Kanske återkommer jag till det... nu handlar det om drevet. Om den intressanta frågan om det är möjligt att ha olika åsikter. Och om varför vissa grupper utsätts för hårdare åsiktsregistrering än andra. Varför får inte religiösa människor ha åsikter och sätta upp gränser? Varför är det konstigare än att man blir utesluten från moderaterna för att man tror på Marx idéer? Eller inte får vara med och spela fotboll om man har skridskor på sig?

Nu tycker ni att jag banaliserar men det tycker faktiskt inte jag - jag menar allvar! Varför får man inte ha olika åsikter om sexualitet utan att ses som odemokratisk? Eller kön? Eller - håll i er nu - nationalitet? Varför skulle det vara okej förtrycka de trångsynta? Är inte demokrati att vi har olika åsikter och att man går samman med alla goda krafter för att lyfta fram sina goda åsikter - till skillnad från andras dåliga, men utan att förtrycka. Är det inte förtrycket i sig som vi vill komma åt i en demokrati, inte människors val eller rätt att tycka som man vill?

Ett par exempel på människor som gått samman kring en gemensam idé utan att låta andra olikheter stå i vägen: Jesusmanifestationen och Fotbolls-VM. Pingstvänner och katoliker i samma demonstrationståg, Nord- och Sydkorea i samma turnering. Ni fattar vad jag menar - här skulle man kunna spinna på mycket...

Givetvis ska Ungdomsstyrelsen utreda om det förekommer förtryck mot homosexuella - men att tycka att homosexualitet är synd är inte det samma som att förtrycka homosexuella - lika lite som att man inte kan tro på Marxisms och vara moderat eller spela fotboll med skridskor på fötterna - lika lite!

En intressant fråga att ställa sig när man sätter sina gränser och har sina åsikter är hur det drabbar den andra är - och detta borde även ungdomsstyrelsen tänka på - "hur drabbar detta de vi inte tycker som om vår åsikt blir i ensam majoritet? Vad händer med dessa människor då?" En fråga för alla som bildar grupper och sätter gränser!

En annan fråga är om vi som kristna ska vilja ha statsbidrag - men i en sann demokrati borde det inte vara något problem ;-)

Gudstjänst igen

Det var visst fel tid att börja blogga. I morgon ska en liten trycksak från Arken inför jul vara klar. Jag har slitit som ett litet djur en tid med den, och dessutom firade vi Benjamin 9 år i går. Han fick ett Wii så nu har jag träningsärk i hela ryggen (boxning sliter olika beroende på vem man låtsats att man boxas mot:-)

Idag har jag spelat på gjt igen. Det är alltid kul, och extra nyttigt är det när det som idag är hel ensemble - då kan man inte göra lite som man vill...

Det var en av de internationella vännerna som predikade. Jag har länge undrat varför de fortsätter gå hos oss när deras längtan så tydligt är annorlunda än vår. Jag tycker det är roligt och jag är lite stolt över att vi har tolkning varje söndag. Men jag tycker samtidigt det finns ett kulturellt problem. Jag menar, om jag åker till Egypten måste jag lyssna in samhället och anpassa mig till det om jag ska få genomslag. Tycker kanske att det ibland sagt och gjorts saker från de internationella vännerna som inte varit kulturellt relevant - men å andra sidan lyckas en hel del av våra egna med det också.

Problemet idag var inte kanske främst vad som sas utan hur det sas - eller egentligen inte mer än en ren pedagogisk fråga. För visst är det svårt att inte hålla med om att vi är ljumma (Upp. 3:14ff), men vad uppnår man genom att köra ner det i halsen på oss, även om det gjordes med värme och sann önskan om att nå igenom. Budskapet var sant och uppriktigt och analysen över tillståndet och lösningen var det inget större fel på. Men hur ska jag ta mig till det utan att gå tillbaka till att bli den där hårda, radikala - "jag är bättre än er" kristne?

Dessutom finns en del frågor som inte blir besvarade genom att bara köra på och mena att "det är bara att följa bibeln". Skulle alla oheliga "dö" om vi höll heligheten högt (Apg 5)? Och skulle alla bli friska om vi bara bad mer? Skulle alla problem lösas om ledarskapet bara löste det och sedan koncentrerade sig på bön och bibelläsning igen (Apg 6)? Jag tänker på de församlingar som verkligen försöker och som känns bra på många sätt i sina strävanden och som man inte skulle anklaga för att inte vara varma och andefyllda - har de svaren på mina frågor? Blir alla friska där och dör alla oheliga? Vad gör vi av det?

Det var dock träffsäkert, modigt och som jag tyckte ganska "festligt" att han kritiserade ledarskapet i församlingen för att hellre ha dialog än att lösa problemen - och därmed ta tid från det viktigaste (Apg 6:4). Jag tror inte på demokrati i den form vi har det idag - den kommer att döda församlingen aktivt. Men det kanske är positivt - då hinner den inte självdö...

Men tillbaka till det han sa som inte var fel men som ändå är ett problem. Om vi vill vara en församling som tror på bibeln som Guds hela ord (vilket måste definieras) så måste vi ta tag i problemtexterna och fundera över dem. Vad gör vi av mina frågor ovan och hur predikar vi detta? Och vem ska få predika och när? Jag menar - detta är alla helgons helg, och inte för att jag är så bunden till kyrkoåret men vissa hänsyn måste man kanske ta - tycker jag.

Kontentan då? Vad gör jag av detta tunga budskap? Lever på som vanligt eller tror jag att det berör mig? Tror jag att människor går förlorade? Tror jag att jag går förlorad om jag inte gör något? Är det inte så att jag relativerats och inte ser vägen tillbaka, även om jag någonstans tror att Bibelns (hela) budskap är sant - och därmed borde leva annorlunda? Ska jag ge upp helt eller försöka hitta en ny väg framåt - och vilken är den i så fall? Verkar som om jag har en del att skriva om i alla fall...