Bibeln igen

När man läser en text man själv skrivit efter att det gått så lång tid att man inte riktigt minns den, då är det som om texten lika gärna kunde vara någon annans. Man kan fundera på vad man menade eller på vad man egentligen ville - och ibland, ibland undrar man var om det verkligen var man själv som uttryckte så utomordentliga idéer :-) Är budskapet uppfordrande har man svårt för att värja sig, för man måste ju faktiskt lyda sig själv.

När jag läser igenom min tidigare blogg om Bibeln, kallad Bibelkritiken märker jag att det saknas något - en reflektion kring inspirationen. Vi kallar Bibeln för Guds ord, men vad innebär det? Vad innebär det när Paulus skriver till Timotheos att varje bok i skriften är inspirerad av Gud? Vari består denna inspiration - tror jag?

Givetvis tror jag att Bibeln är något mer än "bara" det tidigaste och viktigaste vittnesbördet om Guds gärningar i historien. För i så fall skulle ju Bibeln skrivas hela tiden. Jag tror att det är i en bemärkelse ett färdigt dokument, en helhet. Jag tror att Gud talat genom Bibeln och haft en tanke med detta dokument. Och jag tror att det är nära förbundet med den andra personen i gudomen - Ordet, som enligt Joh 1 är sedan begynnelsen. Och som också kallas alfa och omega, början och slutet. En nyckel till denna förståelse finns att finna i Hebreerbrevets första två versar: Att förr talade Gud genom profeterna, men nu har han talat genom sin Son. Och därmed är det sista ordet sagt - för Ordet har talat.

En viktig, nej oersättlig länk i detta talande är Guds Ande - den Helige Ande (DHA), den tredje personen i gudomen, som sänker sig över Jesus efter dopet och därmed befäster länken mellan himmel och jord. DHA talade genom profeterna, men eftersom DHA är beroende av att profeterna hör rätt, blir det en mer "osäkert" kommunikation. Men på samma sätt är Bibeln "bara" inspirerad av DHA och därmed beroende av människans förmåga att höra och förstå Guds vilja - men skillnaden är att här är Ordet närvarande genom att det är inkarnationens mysterium som man försöker bekläda.

Jag är ingen filosof. Så jag får använda mig av de liknelser jag klarar. Om vi tänker oss Toto (västkustrock som var som bäst på 80-talet, men tyvärr spelar de fortfarande). Så tänker vi oss att någon spelar deras musik, inspirerade av Toto. Och så tänker vi oss att någon spelar som Toto och när jag hör dem får jag lust att lyssna på Toto för de är inspirerande. Vi har tre nivåer: Inspiration, inspirerad och inspirerande.

Gud ÄR Inspiration (som Gud är kärlek). Bibeln talar om Inspirationen (spelar samma låtar) är Inspirerad. Och när vi talar utifrån Bibeln är vi som bäst Inspirerande - vi får människor att längta efter Jesus (som jag gick hem och ville lyssna på Level42 efter att ha hört Michael Ruff spela med Straight Jackets och dess drivna basist). Inte är det sämre att InspirerANDE innehåller ANDE.

Så även om Bibeln inte är en del av gudomen, inte fullkomlig, så ligger den närmre Inspirationen än vad vi kan göra i vårt predikande eller vittnesbörd, därför att däri finns det direkta mötet med Inspirationen. Detta kan slå igenom, tror jag, även i vårt vittnesbörd om vad Gud gjort i våra liv. Men inte i den bemärkelsen att nya uppenbarelser sker som kan ändra eller stå i konflikt med tidigare uppenbarelser (uppenbarelser är inspirerade händelser eller utsagor). Bibeln blir mallen som vi läser, bedömer allt inspirerat utifrån.

Så Bibeln är Guds ord i den bemärkelse att den talar det Gud talat (sjunger Totos sånger) men den är inte Gud eller Ordet (i bestämd form). Och eftersom vi i allt vi gör som kristna måste mäta oss med Bibeln blir den oumbärlig som ett redskap för att förstå hur Gud handlar och hur han talar, även med och till oss.

Om vi aldrig hört Toto, får vi försöka hålla oss så nära deras musik vi kan när vi vill få andra att vilja lyssna till dem. Dvs vi kanske inte hört Guds röst per se, men vi har Bibeln att hålla oss till när vi ska leda människor till Gud - och vi har vår egen erfarenhet av att känna Gud - även om det inte innebär att vi alltid kan uttala oss om hur Gud vill ha det. Vi kan inte säga "Så skulle Toto spelat den låten", men "Så skulle Toto ha kunnat spela den låten".

Okej, det haltar ordentligt - absolut. Inte minst därför att jag hört Toto och har deras skivor :-) men Guds röst är för mig aningen mer difus. Men kanske finns det någon relevans i detta i alla fall - i resonemanget i sin helhet. Jag återkommer säkert... tills dess - kommentar på om ni vill (om nu någon ens läser ett såhär långt inlägg).

Bibelkritiken

Läste en insändare igår, nej i Dagen (ha ha - de var alltså idag i Dagen) som gör mig lite bekymrad, samtidigt som man kan under om man ska bry sig öht. Hela insändarsidan var lite bakåtsträvande. Nej, inte hela. Björne Erixson skrev också om behovet av det goda samtalet - det kanske kan få vara här bl a :-)

Nåväl, i insändaren om bibelkritik som gick på med citat som detta: liberalteologin slog igenom med full kraft så tog väckelserörelserna upp kampen med Ordet som enda vapen, finns det något tragiskt. Försöken att föra oss tillbaka till en tid som inte finns är fruktlös. Även en pingst-syn på bibeln måste revideras. Det är dags att vi lämnar bakom oss en syn på bibeln som absolut och utan behov av tolkning. Och då inte främst för att vi ändrat vår syn på bibeln, utan för att vi egentligen aldrig levt upp till den inställningen. Vi har alltid tolkat och utvalt det vi vill tro på och hur. Det finns inget annat sätt att förhålla sig till Guds ord. Det måste uttolkas.

Samtidigt vill jag personligen kanske gå ett steg till. Rom 10:17 "Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord" är ett citat där man oftast lyfter in hur förkunnelsen måste bygga på Ordet, som är lika med Bibeln. Jag menar att det rätta tolkningen borde va att Bibeln är förkunnelsen som bygger på det Kristus är och gjort. Om jag inte minns fel (mitt novum är nedpackat någonstans) så är det grekiska ordet för förkunnelsen 'det hörda', det som talats till oss. Det som berättats, dvs bibelns berättelser. Det är fortfarande bibeln som bygger tro, som det förkunnade. Men det får inte ges samma status som Kristus själv som är Ordet. Vi tror inte på bibeln, vi tror på Kristus som bibeln berättar om.

En vän frågade mig en gång vad det då blir kvar för värde i bibeln. Jo, men det är ju fortfarande vittnesbördet - det enda och det rätta! Det måste tolkas och det kan inte stå utan kontakt med Kristus, men det är oumbärligt för oss som grund för vår vidare tolkning. Men samtidigt kan vi inte bortse från nya insikter. Som vetenskapen eller vårt eget filosoferande och sammhällsbyggande ger oss. Vi måste tolka bibeln troget också mot våra erfarenheter av Gud i denna världen.

Men som sagt - i huvudsak var den kritik som riktas från N-O Nilsson inte värd att beakta. Låt oss gå vidare i stället och befrämja det goda samtalet där vi vågar möta olika åsikter utan att bli kategoriska - eller är det vad jag nu gör mot N-O? Ja, det är inte alltid så lätt...