Jag är så klart lite sent på det, men bättre sent än aldrig. Jag ska dock inte diskutera Joels krönika explicit men även hos mig fick den och dess respons tankarna att gå igång. För i sak håller jag med Joel, det går inte att byta ut Fader mot Moder i vårt tal om Gud. Men jag tror mitt varför är motiverat något annorlunda än hos såväl Joel som Mikael Karlendal. Det är två huvudproblem med att gå från fader till moder som jag ser det.
1. Gud är bortom kön.
2. Treenigheten.
1. Att Gud är bortom våra könsbestämningar borde ju utesluta att tala om Gud även som far.
Kristenheten verkar vara rimligt överens om att hålla fast vid Bibeln som urkund och källa för såväl uppenbarelse som teologi - i allt vi gör, tänker och tror om Gud måste vi göra det med utgångspunkt i Bibeln. Den enda större uppenbarelse än Bibeln om vem Gud är, är Jesus - och även honom får vi vår kunskap om från just Bibeln. Vi är dock inte alltid överens om renhetsgraden av uppenbarelse i Bibeln. Detta kan vi, och bör och gör, debattera om i all evighet. Personligen ser jag Bibeln som det ursprungliga vittnesbördet om uppenbarelsen, inte som uppenbarelse i sig. Bibeln är ordet, Jesus (eller andra personen i gudomen, snarare) är Ordet (stor resp. liten bokstav - ni såg det va?). Jag har försökt skriva lite om detta tidigare, onekligen med varierat resultat eftersom detta är svårt. Men poängen vi kan nöja oss med att göra här är att vi inte kan gå förbi Bibeln i vårt tal om Gud. Joel väljer att säga att namnen på Skaparen är oss givna. En väldigt fundamentalistisk utgångspunkt, tycker jag nog (även om Joel föredrar att kalla den barthiansk).
Men om vi struntar i Joel - varför kan vi inte lägga till moder till gudsnamnen om vissa av Guds egenskaper ändå benämns som moderliga? Jo, för att kalla Gud för vår moder är att könsbestämma Gud. Vi gör en motsatt könsbestämning för att häva en ensidig könsbestämning (att göra ett fel för att rätta ett annat är inte att göra rätt). När Gud började kallas Fader var det inte för att man trodde Gud var man, utan för att på den tiden var mannen familjens överhuvud och den som tog besluten och stod för ansvaret. Att kalla Gud för fader är att, utifrån en kultur, ge Gud en mängd egenskaper som man menade att Gud hade. Invändningen skulle kunna bli att man kan välja att kalla Gud moder utifrån att man vill tillskriva Gud moderns egenskaper - även detta utan att könsbestämma. Problemet är bara att det inte längre finns någon konsensus om vad en moder är - förutom just livgivare, dvs skapare (av liv), som ju Gud kallas redan i Bibeln. Så det finns redan ett könsneutralt ord för Gud som livgivare, vilket dessutom finns med i uppenbarelsen (om nu Joel inte tillåter oss att sätta nya namn på Gud). Även Gud som vår Fader har givetvis ingen entydig tolkning. Alla har vi våra bilder, eller inte, av vad en fader är, ska vara. Men namnet fader gavs i en kontext där det betydde något specifikt. Det finns i själva Bibeln en ram för hur Guds faderskap ska förstås. Detta namn tolkas sedan om eller kompletteras av nytolkningar och bilder. Den fader som på Jesu tid kanske förstods som den lite väl stränga patriarkala fadern blir hos Jesus en fader som väntar hem även den förlorade sonen. En älskande förälder. Så kanske kan man använda förälder som namn på Gud, men då får man istället ett annat problem - för det finns också en punkt två.
2. Fadern i treenigheten.
Jesus skulle kunna ha fötts som en dotter. Det hade varit coolt, tycker jag. Det var dock inget alternativ på Jesu tid. Jag håller inte alls med Karlendal när han säger:
Utifrån kristen synvinkel så är det också tydligt att detta inte beror på att Gud ”inte kunde” tala på en könsinklusivt sätt på den tiden eftersom människor då ”inte hade kunnat ta till sig ett sådant sätt att tala om Gud”. Bibelns historia vittnar tydligt om att Gud inte på något sätt är rädd för att utmana den rådande kulturen.Givetvis kunde Gud utmana rådande kulturer i fråga om sådant som var syndigt och felaktigt, men när så inte var fallet verkar han hellre följa kulturen för att inte bygga onödiga barriärer, eller bli mer svårförståelig än han redan är. Att Jesus föddes som man, eller att alla lärjungar Jesus kallade som sedan blev apostlar var män, är kulturmotiverat. Vi måste komma ihåg att vi lever i en fallen värld, som inte är perfekt, och inom denna fallna värld med hänsyn till oss fallna, bristfälliga människor verkar Gud - inte över våra huvuden utan så att vi kan ha en möjlighet att förstå. Problemet är att vi sedan så gärna tror att Gud är statisk - har han sagt eller gjort på ena eller andra sättet tidigare så är det väl det som gäller än. Gud är densamma men hans handlande förändras, och vårt sätt att tala om honom kan också förändras inom ramen för det givna. Redan Paulus förstod att Jesu försoning suddade ut alla gränser mellan kön, nationaliteter eller social status (Gal. 3:28). Men även Paulus fick ge upp för kulturens kraft.
Läs gärna Elisabeth Schüssler Fiorenzas In Memory of Her, som så tydligt visar hur Paulus först vill bryta med de patriarkala strukturerna, men hur han sen (eller kanske deuteropaulus snarare) återfaller i patriarkalism i senare brev. Detta är något som tyvärr drabbat kvinnan genom historien - exempelvis genom att kvinnor inte fått bli präster, och än idag inte kan bli i vissa kyrkor. En sant profetisk kyrka hade gett kvinnorna samma rättigheter som männen redan innan samhället i stort gjorde det.
Nåväl, Jesus fick födas som son. Genom Maria, som givetvis var kvinna. Och i den relationen blir endast faderskapet över. Att då börja kalla Gud för förälder istället för fader är att än mer tona ner Marias roll. Hon är inte en del av treenigheten, men hon är den mänskliga delen i Sonens människoblivande, och som sådan oersättlig som just kvinna! Gud är inte därmed man, men på något sätt måste vi tala om honom - och då blir det som Fader och därmed med maskulina pronomen. Jag tror inte det är svårare än så - det följer en naturlig ordning. Så det egentliga problemet är inte att alla gudsnamn är oss orubbligt givna och därmed oföränderliga eller att Gud blir gudinna om vi kallar honom moder (vilket enligt Karlendel skulle var en avgud) - utan att ändra från fader till moder, eller lägga till det, kräver att vi skriver om hela historien, traditionen, och därmed mer eller mindre skapar en ny religion. Och det kan man så klart göra om man vill det, men det vill vi väl inte?
Okej, frågor på detta? Jag har gjort ett inlägg i en debatt. Jag är givetvis öppen för kritik och korrigeringar där det behövs. Låt oss fortsätta samtalet...
