Egypten

Precis hemma från en resa till ett av jordens mest intressanta länder ska jag försöka skriva av mig lite. Dels som en liten reseberättelse för den som kanske är intresserad, och dels som en reflektion över tingens tillstånd...

Detta var tredje gången gillt för mig till Faraonernas rike. Och tanken var att det var att det skulle bli första gången jag besöker Egypten utan att bli magsjuk. ja, det var i alla fall tanken...

Men det började värre än så. När jag gick nerför trappan från flyget kom min son springande efter mig och ropade "Olivia" samtidigt som han pekar frenetiskt mot flygplansdörren jag just passerat. När jag vänder mig om är allt jag kan se en liten hund som någon klappar, vilken spärrar vägen för alla andra. Vid närmre beskådande visar det sig att "hunden" är min dotters krulliga hårsvall. Hon hade svimmat vid åsynen av detta märkliga land :-) Nåväl, hon repade sig mycket snabbt och mådde efter en halvtimme, en massa vatten och lite godis långt bättre än innan svimningsattacken. God moves in mysterious ways...

Det som slår en först när man kommer till en ort som Hurghada, som är i utveckling trots sin ålder och sina redan 300.000 invånare (turister oräknade), är alla byggen. Det är helt sjukt vad det byggs. Och det mesta ser inte ut att byggas för att bli färdigt. Det ser inte ut att byggas på längre öht. Jo, någon enstaka men inte flertalet. Så ser det ut. Ett färdigt hus, tio ofärdiga varav nio saknar tecken på att de någon gång ska avslutas. Ja just det ja, vi får inte glömma de fem gamla och numera övergivna husen mitt emellan. Som för lotta ögat ser okej ut men som av någon anledning övergivits. Och du kan ersätta hus med hotell om det är på strandsidan. Och likadant såg det ut längs en stor del av kustlinjen upp mot Suez.

Det andra som slår en är att Egypten är inte vackert. Det finns säkert vackra platser, men de är sällsynta. Jag har faktiskt aldrig tänkt den tanken i Egypten: "Vilket vackert ställe" eller " Vilken vacker natur", förrän man kommer under ytan. Återkommer till det...

Vi bodde på Aquamarine i Hurghadas södra del. Precis vid havet men med 10 pooler och 6 vattenrutschbanor. Normalt tittar man bilderna i katalogen eller på webben och tänker att "Nåja, det är väl som vanligt lite överdrivet". Denna gång blev det tvärtom. Bilderna på Fritidsresors sida kunde inte riktigt matcha detta oerhört lyxiga ställe. Rummen var kanon och vi hade gott om plats. Poolområdet var sjukt bra. 10 pooler, sa jag det. Ska man säga något negativt får det bli maten. Vi hade all inclusive - mycket skönt att inte behöva betala för sig hela tiden - men bufférestaurangen var lite väl stökigt av alla människor till såväl frukost som middag vilket blev tröttande. Dessutom hade de inte glass!!! Något som var verkligt trevligt dock var att det fanns 4 mindre restauranger som man kunde boka. Det var inte lika mycket plats så man var tvungen att vara ute i god tid, men väl där var det skönt att få sitta ner och äta i lugn o ro. Även lunchen åt vi alltid i Poolrestaurangen där det var bordsservering och lite mindre att välja på. Sådana fanns det minst 3 tror jag - sa jag att det var stort!?!

Stranden är värd ett eget kapitel - eller några rader i alla fall. För trots all sand i Sahara så var det inte speciellt fin strand. Det var lite småstenigt på stranden och så långgrunt att man nästa var på Arabiska halvön innan man blev våt. Men när man väl hittade ut var vattnet varmt och klart. Bara drygt 50 meter ut, om man gick åt rätt håll, fanns det koraller och fiskar jag nog aldrig upplevt så nära stranden någonstans förut. Otroligt! Sista dagen gick vi ut hela familjen och fick se 3 bläckfiskar i fight. Och det var inga direkt små bläckfiskar, utan vi pratar om 60-70 cm långa när de sträckte på sig. Visste ni att de är kameleonter - sjukt fräckt!

Men så var det det här med Tutankhamuns förbannelse. Jo, vi blev magsjuka. Visst hopp står till frun att det ska finnas 25% chans att inte bli magsjuk, men tecknen tyder på motsatsen. Sonen spydde i bussen strax utanför pyramiderna på vår Kairoresa (jo, trots tvekan blev den av och det är vi så glada över - resan till Kairo alltså). Han följde sedan upp detta med magsjuka. Men egentligen var det dottern som började (sonens uppkast berodde nog mest på bussfärden, liksom dotterns senare berodde på båtturen - jo det blev en sådan också). Men även jag drabbades och det samma morgon som vi skulle ta förut nämnda båt ut på Röda havet för en snorkeltripp. Tur det finns tabletter som är gjorda för att skjuta upp obehaget. Dottern verkar ha klarat av att bli frisk för egen maskin. Jag och sonen fick dock uppsöka kliniken för att få lite tabletter. Det är väl den stora nackdelen med Egypten, även om vi är tacksamma att det inte gjorde oss sängliggande. Sämst var nog dottern, men det var på eftermiddagen på båtturen då hon snarare var åksjuk än magsjuk.

Två utflykter blev det alltså. En till Kairo och en med båt ut på Röda havet. Resan till Kairo var en stor utmaning med avresa 13:40 på natten för att sedan tillbringa en dag i Kairo med besök vid pyramiderna, sfinxen, mat på Nilen, Egyptiska museet och slutligen basaren Khan el Khalili innan en ny busstur på 7 timmar tog oss tillbaka till Hurghada. Var det värt tiden och pengarna? Absolut! Det är för detta man åker till just Egypten och alla som inte insett det bör genast göra en resa till! :-) Röda havet var också härligt även om den snorklingen inte var så väldigt mycket bättre än vår strandnära. Men vattnet är verkligen underbart och temperaturen som den ska vara - runt 25-27 grader - i vattnet alltså. Vad lufttempen varit vet jag inte men säkert mellan 35-40 på dagen och runt 30 på kvällen. Vi frös i alla fall aldrig :-) men är mycket tacksamma för uppfinningen air-condition! Men det är ingen pressande värme eftersom den är konstant, dvs man pustar bara ut inomhus, utomhus är det som det är. Och det drar hela tiden in en ljuvlig bris, ibland lite hårdare, från Röda havet. Enda gången vi klagade lite på värmen var vid väntan på bussen utanför Egyptiska museet vid Thaharir square, som nu är en enda stor byggarbetsplats - så klart!

På bilden är det "städkonst" från vår städare
Mohammed - varje dag olika figurer!
Egypten består av en förfärlig massa människor. Som tur är mycket trevliga människor. Vi gillar verkligen Egypten och dess befolkning efter denna resa. Men man kan inte låta bli att fundera när man bor så hör lyxigt och blir servad hela tiden utan motprestation hur de ser på oss och på vår livsstil. En städare tjänar runt 300-450 SEK i månaden. Vi var i Tunisien för tre år sedan och även då störde det mig, men denna gång blev det mycket tankar. Kanske var det just detta att vi hade det så oerhört lyxigt i kontrast till det man fick veta och förstod om deras arbetsförhållanden. De var ju där jämt. Eller som Röda havs-guiden sa: Jag jobbar 50 dagar och är ledig 10. 50-dagar-i-sträck!!! Dessutom har ju Egypten bara blivit billigare för oss. Jag var där 1987. Då kostade det Egyptiska pundet 4kr. 1995 var det nere på 2,5kr och det utan att man hade bytt meny, eller priser, på favoritresturangen Felfella. Nu kostar ett pund 1,5kr! Och prisnivån har knappt förändrats även om det givetvis var något dyrare eftersom vi var på ett rent turistställe. Ingen av de som betjänade mig denna vecka skulle själva kunna ha en veckas semester på ens ett för Egyptier anpassat turisthotell. De är hänvisade till överlevnad. Hur tacklar man sådant? Visserligen bistår jag till deras överlevnad med mitt besök, men ändå? Och skulle vi behöva betala mer för att de skulle få det bättre skulle i alla fall inte min familj ha råd att åka - vi spände bågen ganska ordentligt för att kunna göra detta. Orättvisan är på något sätt inbäddad i vårt gemensamma livsvillkor - lite läskigt är det. Och man inser att all förändring måste komma i små steg. Och utan tvekan är det så att levnadsstandarden höjts i Egypten. Jag kan se stora skillnader mellan mina besök - och det byggs!!! Så åk till Egypten - det är de värda! Och var så generös med dricks som du klarar!

Fyra kom ihåg, mest för min egen skull:

1. Boka parkring på Kastrup annars blir det dyrt för de billiga parkeringarna blir fort fulla.
2. Köp inte till mat på resan vid Charter. Det är bara löjligt icke prisvärt. Se till att äta precis innan och ha med nödmat i handbagaget. Flygplatsen i Hurghada har en Burger King med visserligen "Svenska" priser men det är fortfarande mer prisvärt än flygmaten.
   
3. Släng inte vattnet före säkerhetskontrollen för det är svindyrt att köpa nytt inne på flygplatsen. Såväl i Tunisien som i Egypten såg vi folk ta med sig vatten in efter att vi slängt vårat :-(
4. Ta inte med $ till Egypten för det är bättre med € - nästan överallt lika bra som Egyptiska £. Men se till att ha några småsedlar med till toa och annat direkt efter ankomst. Alla vill ha bakschis! Och det är det de lever på, så ge när ni kan och har anledning.

Till slut finns väl bara en sak till att säga - jag tror inte magsjukan kan hindra mig från att åka en gång till :-) Fjärde gången gillt kanske...

Judarna och frälsningen

Min första tanke när jag läser Nils-Eije Stävares insändare "Inga exklusiva löften för judar i Nya testamentet" i Dagen den 23 juni 2010 är att det här kommer reta många. Det andra är att han kan inte få bli oemotsagd. Det tredje är att han kan inte vara pingstvän. Och för det fjärde skrämmer det mig... Detta är den klassiska ersättningsteologin: "Ledsen judar, ni är ute. Bra försök, men ni misslyckades. Nu satsar jag på hedningarna istället". Så blir judarna den felande länken, som man helst stoppar in i ugnarna och bränner upp. Läskigt, eller hur.

Och det värsta är att jag inte överdriver - det är så det har gått till. Om och om igen under hela historien. Det hjälper inte att Stävare skriver: Talet om ersättningsteologi, där den kristna kyrkan skulle ha övertagit - ersatt - Israels roll, är ur teologiskt perspektiv rent dravel och snömos. Det handlar om likställdhet -om likställighetsteologi - om lika och gemensamma villkor inför Gud. För det är likväl just detta som är problemet med Stävares resonemng. Det blir historiens otäcka ersättningsteologi, vilket han också ger uttryck för: Ur kristet teologiskt perspektiv är därför judendomen som religion under tiden efter Kristus ytterst ett trots mot Guds frälsningsplan.

Men är det inte så då? Har inte kristendomen ersatt judendomen som exklusiv skara? Men kan man påstå det om läst romarbrevet? 11:28Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. 29Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse. Poängen är att judarna har burit/bär Guds kallelse att vara hans folk. De är/blir inte frälsta "i kraft av sin judiskhet" utan i kraft av löftet till fäderna. Rom 11 igen: 25Bröder, för att ni inte skall förlita er på ert eget förstånd vill jag att ni skall känna till denna hemlighet. En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. 26Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: 'Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob. 27Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder'. Genom detta Guds handlande blir även judarna beroende av frälsningen genom nåd, inte genom gärningar, inte genom lagen.

Jag håller med om att en del som talar väl om det judiska folket som Guds folk och strävar efter dialog snarare än omvändelse går lite långt. Jag tror att även judar behöver Jesus, där får man ge Stävare rätt. "Livrem och hängslen" är ett enastående töntigt sätt att uttrycka det på, men det är - om nu evigheten vore det enda som räknades i religionen - precis det judarna har, tack vare löftet. Paulus talar om en del av judarna som förstockade, vilket innebär att de inte ser. Att Gud inte låter dem se. Och det är till vår räddning. Är det då fel att de håller fast vid det som Gud en gång gav dem som uppdrag? Kan judendomen som religion då vara ett trots mot Gud? Vad skulle alternativet vara om man vill var trogen Gud? Ur detta perspektiv är dialogen ett försök från kristna att säga till judar: "Om ni inte vill bli kristna, så var åtminstone goda judar". Och vi har massor att vinna för egen del i den dialogen.

När jag sedan Googlade på Stävare och såg att han är pingstvän och dessutom lärare inom våra skolor, blir jag djupt bekymrad. Det han ger röst åt är en otäck avart av kristendom som jag trodde inte alls fanns inom Pingst. För mig har det aldrig varit ett problem att judarna är Guds folk och Jesus är den enda vägen till Gud, för han var jude. För mig är det självklart att Bibelns uppmaning att be för Israel även gäller Israel av idag. Inte så att allt de gör är bra, men vi ber för dem. Välsignar dem. Och om inte för något annat så för den stora skuld vi har till dem för all den smärta som åsikter likt den Stävare ger uttryck för har åsamkat dem.

Homosexualitet, demokrati och åsiktsfrihet

Ett radioprogram och så är drevet igång. Dagen har givetvis tagit upp frågan. Det värsta i det är att man redan innan utredarna ens satt sig in in frågan kommer hotet om att betala tillbaka pengar upp. Vad är det, om inte riktigt ful maktutövning... utpressning: Nu säger ni som vi vill annars kommer vi ta tillbaka våra pengar.

Okej, låt mig först göra klart att rubriken till trots handlar detta inte om min syn på homosexualitet. Jag har fått min förenklade bild betydligt reviderad under senare tid, av en mängd orsaker. Kanske återkommer jag till det... nu handlar det om drevet. Om den intressanta frågan om det är möjligt att ha olika åsikter. Och om varför vissa grupper utsätts för hårdare åsiktsregistrering än andra. Varför får inte religiösa människor ha åsikter och sätta upp gränser? Varför är det konstigare än att man blir utesluten från moderaterna för att man tror på Marx idéer? Eller inte får vara med och spela fotboll om man har skridskor på sig?

Nu tycker ni att jag banaliserar men det tycker faktiskt inte jag - jag menar allvar! Varför får man inte ha olika åsikter om sexualitet utan att ses som odemokratisk? Eller kön? Eller - håll i er nu - nationalitet? Varför skulle det vara okej förtrycka de trångsynta? Är inte demokrati att vi har olika åsikter och att man går samman med alla goda krafter för att lyfta fram sina goda åsikter - till skillnad från andras dåliga, men utan att förtrycka. Är det inte förtrycket i sig som vi vill komma åt i en demokrati, inte människors val eller rätt att tycka som man vill?

Ett par exempel på människor som gått samman kring en gemensam idé utan att låta andra olikheter stå i vägen: Jesusmanifestationen och Fotbolls-VM. Pingstvänner och katoliker i samma demonstrationståg, Nord- och Sydkorea i samma turnering. Ni fattar vad jag menar - här skulle man kunna spinna på mycket...

Givetvis ska Ungdomsstyrelsen utreda om det förekommer förtryck mot homosexuella - men att tycka att homosexualitet är synd är inte det samma som att förtrycka homosexuella - lika lite som att man inte kan tro på Marxisms och vara moderat eller spela fotboll med skridskor på fötterna - lika lite!

En intressant fråga att ställa sig när man sätter sina gränser och har sina åsikter är hur det drabbar den andra är - och detta borde även ungdomsstyrelsen tänka på - "hur drabbar detta de vi inte tycker som om vår åsikt blir i ensam majoritet? Vad händer med dessa människor då?" En fråga för alla som bildar grupper och sätter gränser!

En annan fråga är om vi som kristna ska vilja ha statsbidrag - men i en sann demokrati borde det inte vara något problem ;-)

Skapelse/evolution

Jag har bara ett kapitel kvar i en bok som jag tror kommer att betyda en hel del för min syn på ballansen mellan skapelse och evolution. Faktum är att jag under en lång tid velat få koll på vad det är som gör att många kristna hånar andra kristna som inte tror på Darwinismen. För mig har det aldrig funnits något behov av evolutionen. Jag har uppfattat den som något ateister behöver ta till för att ha en förklaring till livets uppkomst. Men jag har alltid tyckt att det är en närmast löjlig teori. Så när troende människor ställts sig bakom den har jag mest betraktat dem som eftergivna, trossvaga människor som inte vågar annat än att vara politiskt korrekta. För det har ofta varit i just politiskt korrekta kretsar som den inställningen funnits. Och jag gillar inte kristna som är politiskt korrekta för att de tror att de måste - jag tycker synd om dem...

Samtidigt har jag känt ett behov av att försäkra mig om att inte avvisa evolutionen på felaktiga grunder. Har faktiskt funderat på om man kunde ha en församlingskväll med en ballanserad evolutionist som kan berätta vad som är ovedersägliga bevis för evolutionen - om det nu finns några.

Så dök denna bok upp. USA:s nye hälsominister och en av de största forskarna i världen på genetik, blev kristen för att han insåg att han som ateist ändå ärligt måste ställa frågan om tron. Och han fann Gud, den kristna Guden som jag också tror på. Men utan att ge upp sin syn på evolutionen. Och det är mycket intressant och utmanande. Det är inte bara en åsikt utan ett underbyggt ställningstagande. Fascinerande...

Jag får erkänna att jag är inte helt övertygad. Jag har inte kompetensen att bedöma Collins bevis. Men jag tar till mig att Darwinismen är en teori, inte i bemärkelsen kanske sant, utan i bemärkelsen en sanning att bedöma världen utifrån. Däremot gillar jag inte att Collins för krig mot kreationismen och Intelligent design på det sätt att han nästan utsätter dem för sitt förakt. Jag tror inte det är en framkomlig väg om hans vilja är att få med dem - eftersom det bara skapar en vilja till opposition. Som den hos Anders Gärdeborn, talesman för föreningen Genesis, som har vissa poänger i sin insändare i Dagen den 7 oktober. Och det är möjligt att Gärdeborn har rätt - jag vet inte. Det skulle vara så lätt att ta till sig det han säger och fortsätta hävda kreationismen, men Collins har skakat mina fundament för djupt. Jag är numera en skapelseagnostiker. Vi får väl se hur länge det håller... men läs boken!

Kristendom som berör

Har precis varit på konsert och känner att jag vill dela med mig av upplevelsen. Floodgate gjorde ett mycket gott intryck som förband, så gott att min fru undrade vad Andrew Peterson skulle kunna bidra med. Det finns en vilja att bidra till en god kristendom, en som fortsätter i efterföljelse och överlåtelse fast man blivit stadgad familjefar. En sån som inte gömmer sig bakom höga bekännelser utan visar att man är den man är men i Kristus - det är trösten och hoppet. Och det känns oerhört gott.

Sen kommer Andrew upp på scenen och tar det hela ett steg till. Inte så att det förringar Floodgate alls, inte som musiker, sångare, låtskrivare eller efterföljare. Men det finns ett djup som man skulle kunna förenkla såhär: Floodgate sträcker sig mot Jesus, Andrew säger att han är här. Jag gillar kampen, och kan inte låta bli att med Floodgate uppmana till den, men Andrew säger liksom till oss att den inte behövs. Som i hans låt Hosanna - vi både ropar efter frälsning och bekänner Gud som frälsare i ett andetag.



Och sen så är han samtidigt så vanlig, kul, cool utan åthävor. Nej, jag ska inte upphöja honom, men jag vill framhålla honom som ett föredöme.

Därför var detta bättre än U2! Det är så mycket djupare, ärliga och enklare att det inte går att värja sig mot det - tycker jag...

Vi lever i en fallen värld

Okej - idag har jag predikat igen. Det var en märklig känsla, både att förbereda och att hålla den. Det var nog tre år sedan jag predikade i Pingstkyrkan i Lund, 2 år sedan öht. Jag publicerar den här för att någon önskat få läsa den, och jag faktiskt skrev ner den mer eller mindre ordagrant. Men en predikan är egentligen det hörda ordet. Allt spelar in. Röstläge, konstpauser och stämningen i lokalen. Men jag släpper den lös :-) Läs om du vill, kommentera om du har något väsentligt att tillägga eller ifrågasätta.

2 Kor 4:16-18

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

”Vi lever i en fallen värld, och det påminner vi varandra om alldeles för sällan. Och när det sen drabbar oss blir vi alldeles förvånade.”

Den här predikan föddes med de orden när jag stod och sög på dem inne på fikarummet på jobbet. Jag hade precis samtalat med en gammal vän. Hans dubbelseende var tillbaka, vilket betydde att det var också hjärntumören – även om inte läkarna kunde se det på röntgen än. Och orden är hans.

Just fyllda 40 och en besegrad hjärntumör, inte så besegrad som man önskat och trott.

Då en sommarvarm dag för en månad sedan - som de vi haft i veckan. Att predikan föddes med dessa ord innebär givetvis inte att den blev till då. Detta är snarare ett ämne jag burit med mig under en lång tid. Funderat över och försökt få grepp om.

Inte bara utifrån innehåll, utan även som en fråga om detta är något vi öht ska prata om - och i så fall hur?

Kan man göra det när solen skiner och solbrända ansikten påminner oss om ledighet, glädje och vila? Men för mig är inte frågorna längre bort då.

Varför finns det så mycket lidande i världen, bland oss? Varför sker inte fler under? Varför gör vi inte mer för att jämna ut orättvisor? Vilket ansvar har vi för varandra och för andra? Varför verkar en del så drabbade medan andra helst inte vill se – blundar eller verkar mest oförstående – finns det lidande? Frågorna kan bli många…

Men det är inte den klassiska frågan om Guds allmakt och människans lidande som är det intressanta för mig idag. Det är inte Jobs fråga om den rättfärdiga människans lidande, som är huvudsaken. Inte frågan om det finns lidande, utan hur vi kan förhålla oss till lidandet och till livet som det nu är.

För mig är livet en gåta. Det händer att jag funderar på om det ens är värt besväret. Den fallna världen är mig allt för påtaglig - jag behöver inte bli påmind. Jag vill snarare försöka glömma vad jag ser, känner, upplever, förstår. Ändå är jag personligen uppenbart förskonad… Kan jag ha några svar?

Under några år, för nu ett antal år sedan, drabbades vår församling av ett antal dödsfall som skakade om oss. Det var älskade människor mitt i livet som tvingades lämna nära och kära – mammor, blivande mormödrar – är det jag främst tänker på. Jag var inte personlig vän med dessa, men tillräckligt inne i församlingen för att komma nära känslan av sorg och vanmakt.

Jag började då fundera på detta med sorg och död, och vårt förhållande till detta som kristna. Som teolog ville jag komma med svar. Inte så mycket till frågan varför detta händer som till frågan vad sker nu.

Texten kan kännas given:

1 Thess 4:13-18

Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.

Thessalonikerbrevet, liksom hela NT, lever med Jesu snara tillkommelse. Det som man utstår av lidande kommer snart vara över. Jesus kommer för att hämta de sina innan alla avlidit. Att några hinner dö göra att det, ur författarens synvinkel, är ett ämne som måste behandlas, därför att det ur läsarnas synvinkel är en missräkning.

Jesus själv har ju sagt:

Matt 16:27-28

…Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.

Jesu ord från Matteusevangeliet fanns säkert i omlopp i församlingarna i hela den Romerska världen: Inte skulle Jesus dröja så länge? Vi skulle ju ryckas upp med honom? Så vad händer med de som hunnit dö?

Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. (Matt 24:36)

Vi lever i en annan tid. Vi tröstar oss med att Jesus själv inte visste, endast Fadern vet tiden och stunden för Jesu återkomst. Vi har blivit vana vid att vänta, så länge att återkomsten kan kännas avlägsen.

Men även om vi inte brottas med frågan om varför vissa hinner dö innan Jesus behagar komma tillbaka, så säger texten i Thessalonikerbrevet oss något – det finns ett kristet förhållningssätt till döden.

Men teori är en sak, praktik en annan.

Linda Olsson skriver i Sonat till Miriam, uppföljaren till den underbara boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger:

”Vi får inga förvarningar i livet. Livsomvälvande händelser tycks vara de som mest sällan föregås av varningar. Man kanske kammar håret på sitt barn, eller kastar en slängkyss till henne, och ovanför ens huvud tornar undergången upp sig.”

Den 7:e januari 2004 på eftermiddagen ringer mobilen i bakfickan – det är min fru Ulrika. Jag står i butiken, inga kunder. Jag svarar glatt eftersom jag ser på displayen att det är hon. Men hon gråter, hulkar. Jag vill veta – låt det inte vara nå’t med barnen – det är det inte. ”Din pappa har dött” får hon fram. Så kom det, beskedet jag fruktat hela mitt liv, och som kastade mig in i en lång period av osäkerhet – en period jag inte riktigt är klar med, kanske aldrig blir.

Personlig sorg drabbar alla som får leva och som har glädjen att ha personliga relationer.

”Alla äktenskap som inte slutar med skilsmässa, slutar med döden” sa den komiska figuren i en löjlig komediserie som jag råkade se på en dag. Ett horribelt skämt för att ta udden av det allvarliga med skilsmässa – samtidigt ack så sant.

Och han fortsatte: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt. (Matteus evangelium 19:5-6)

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." men döden får. Obönhörligen – ordagrant obönhörligen.

Att drabbas personligen är att inse en ny sida av sorg och död som man inte kan se, inte riktigt kan föreställa sig. Man kan smaka på det, tänka sig det. Men för mig kom det ändå som en chock. Och då var det ändå ”bara” en pappa som trots allt var 80 år och fått ett långt och välsignat liv.

Tystnaden, tomheten – det verkligt oåterkalleliga. Ingen återvändo, inget hopp. Ingen sån där magisk känsla av närvaro, som så många pratar om. Bara ett enda stort tomrum: Pappa är borta.

”Han fattas mig” skriker Mattis ut i sorg efter att Skalle-per gått bort i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Han fattas mig – det är min livslott som jag delar med så många andra…

Döden hör till vår fallna värld, till den verklighet vi tvingas leva i, leva med. Döden är slutet! Det går inte att komma ifrån, oavsett vad vi tror, så är döden slutet. Slutet på livet, slutet på våra relationer, slutet på det gemensamma. Så när man vill tala om vår fallna värld – som är så mycket mer än döden – så kan man ändå välja att fokusera på döden.

Kanske just för att det är med döden som också lidandet tar slut.

Även om min nya erfarenhet av personlig sorg fördjupat min syn på döden, så har den samtidigt befäst en föraning jag tror jag haft, om att döden är värre för de som överlever än för den som dör.

Jag sörjer egentligen inte pappas död, han har det bra nu. Men jag saknar honom enormt. Pappas lidande, i den mån han hade något, är över. Den stora tragiken är att han fattas mig, och inte bara mig utan oss alla som kände och älskade honom.

Det är över 5 år sedan, men barnen gråter fortfarande när vi pratar om farfar.

”Alla vill till himmelen, men ingen vill dö” sjunger den lundensiske rapparen Timbuktu.

Och i detta ligger en djup sanning. Det finns en djup rädsla för att dö. Vi håller fast vid livet som om det var det enda vi hade, och det gör oss desperata. Om inte livet blir allt det vi tänkt, har vi misslyckats. Och det gör att inte bara döden skrämmer oss, utan även livets svårigheter. Lidandet ska inte finnas där, för livet är för kort för att vi ska få plats för annat än det som uppfyller våra egna begär.

Vår Lundabiskop Antje Jackelén skriver i sin bok Tidsinställningar något i stil med att det är vår förlust av evigheten som gjort oss så stressade inför livet.

Hebreerbrevets författare beskriver orsaken till Jesu människoblivande såhär:

Hebr 2:14-18

Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Jag har alltid älskat den formuleringen:

”befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv”.

Är detta vad livet går ut på - åtminstone delvis – att bli befriad från dödsfruktan?

Jon Foreman, sångaren i det fantastiska bandet Switchfoot, sjunger i sitt soloprojekt om hur han tar avsked av någon som håller på att lämna jordelivet, och trösten kommer från den som ligger för döden (som så ofta när livsläxan är inlärd).

“She said, Friend,

All along I thought I was learning how to take

How to bend not how to break

How to live not how to cry

But really I've been learning how to die.”

Jag översätter: ”Hon sa, min vän, jag trodde hela tiden att jag lärde mig att ta emot, att böjas inte brytas, att leva inte gråta – men egentligen har jag lärt mig hur man dör.”

Är det vad livet går ut på? Är det så vi övervinner dödsfruktan och blir fria – genom att lära oss hur man dör?

Jag ska försöka att knyta ihop säcken lite. Jag vill ta detta ett steg till. Livet handlar givetvis inte endast om döden, utan om ett liv som ska levas här och nu – om än med ett evighetsperspektiv. Och detta liv innehåller sin beskärda del av svårigheter – väldigt ojämnt fördelade.

Paulus skriver i Filipperbrevet 2:13: Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.

Jag tror Gud vill något med våra liv. Inte i meningen ’utav våra liv’, dvs från oss. Utan han vill något MED våra liv i sig. Han vill se oss förvandlade till det han tänkt.

När vi läser alla de där förlorade-liknelserna, (förlorade myntet, förlorade sonen och kanske särskilt om det förlorade fåret – som herden lämnar de 99 andra fåren för att hitta) tänker vi oss det nästan alltid som om vi hör till de funna, som överges för att hitta det förlorade. Men vi har ju tillhört de förlorade, eller gör? Gud söker oss - vill något med våra liv. Verkar i oss. Vi hör till hans ögonstenar, vi är värda att överge de redan funna för att hitta – så älskade är vi.

En anledning till att min faders död tog mig så hårt, kan vara att jag känt det som om jag övergav honom för att åka till Lund och bli något. Och så blev jag inget – åtminstone inte alls i den bemärkelsen jag tänkt.

Och jag kunde se med avundsjuka på mina vänner i min gamla hemstad – de hade lyckats med livet och hade inte behövt åka någonstans – överge någon.

Sen rasade den ena gamla vännens tillvaro efter den andra – långt värre än jag hade drabbats.

En av mina vänner fick jag börja bry mig om och samtala med mitt i mitt eget kaos. Han hade redan mer och långt bättre hjälp än den han fick från mig, och min förmåga att se in i hans lidande utifrån det jag själv gått igenom hjälpte förmodligen mig mer än honom, för jag kunde plötsligt se att det fanns ett värde i svårigheterna – de ger oss ett privilegium: och det är att komma närmre det Gud tänkt med våra liv. Jag skulle inte vara den jag är utan det jag gått igenom – och det är Gud som verkar i mig till att både i vilja och gärning förverkliga hans syfte.

Ibland har det kommit som en viskning: Du sa ju: ”gör vad du vill med mig, bara jag får tjäna dig” – och det är det jag gör!

Jag var bara inte riktigt bered på vad mitt ”gör vad du vill med mig” skulle kunna innebära. Men nu har jag börjat förstå, och se en större nåd i detta än vad jag trodde var möjligt.

Under våren har jag flera gånger påmints om att det är Gud som har kontrollen. En enkel strof från Kirk Franklins senaste CD har ringt i mig sedan förra sommaren, men först nu börjat landa (den lyfter dock om jag inte påminner mig).

”He’s still in control” Han har fortfarande kontrollen.

När min vän, som jag mötte i butiken, berättade om sin hjärntumör som inte börjat synligen växa än men som genom dubbelseende gjorde sig påmind, så förstod jag att det var som att ha en tidsinställd bomb i huvudet. ”Det är en övning i tillit, och man inser att den vill man inte ha”. Så sa han.

Tillit är att inse att Gud har kontroll. Han som verkar i oss så att vi i båda vilja och gärning förverkligar hans syften.

Gud leder våra liv dit de ska för att han ser något större. Vi behöver få dela hans vision ibland, få se det han ser. Få en glimt av det. Få förstå att han har kontroll och att han inte är vem som helst – han är den som älskar oss och vill oss väl. Som gett oss förtroendet att vara med i uppdraget – och i det uppdraget är evigheten viktig. Annars skulle det bli outhärdligt och fruktan för döden skulle göra oss till slavar igen.

Mitt favoritcitat, de dagar jag orkar, är och har länge varit – kanske pga min förkärlek för det dramatiska – paulusordet från Fil 1:21: Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning.

Det blir inte mycket vackrare än så. Att lära sig att dö – för det finns inget att frukta - det är målet för vår vandring.

Min pappa hade förstått detta – det är jag säker på. Han var poet. När jag var hemma hos mor i förra veckan bläddrade jag igenom hans pärm med nästan 300 dikter. De pendlar mellan svårigheten att förstå detta liv, men samtidigt älska det, till att älska naturen som han som bonde brukat – och så dikterna om åldrandets naturlighet, gärna i kombination med just naturens årstidsväxlingar.

Jag väntar inte döden som livets nederlag,

nej, jag vill gå mot seger, nå högre dag för dag.

Jag nöter mina kläder i arbetslivet här,

men styrkan bara växer och tron som livet bär

Ej uti skräck och vånda jag möter ålderns höst,

var dag och stund är gåvor som ger mig mod och tröst.

Och nyfiken jag väntar, bak dödens morgondis,

få skåda solens uppgång i livets paradis.

Han hade lärt sig att dö och han fick göra det med stövlarna på.

2 Kor 4:16-18

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Trots allt i graven

Så har tidningen Trots allt gått i graven. Och jag vet inte om jag sörjer direkt. Jag har så svårt för den där förnumstliga "vi som vet bäst"-attityden som så ofta smög sig in i artiklar som mer var bara "trots" än "trots allt". Det är allas rätt att tvivla eller inte ens tro, men varför måste man för den skull anse sig bättre än de som tror?

Försiktigt, för att inte göra samma misstag - dvs kritisera en annan åsikt, måste jag ändå få säga att just detta att man sätter sig över andra synsätt är något av det jag har svårast för. Visst måste man få säga ifrån och mena att vissa sätt är bättre än andra, men översitteriet - som alltid är svårt att inte hamna i som sagt - har jag väldigt svårt för.

Den tvivlande generationen, cynikerna inom kyrkan, som inte klarade de karismatiska kraven och snarare kvävdes än upplevde frihet inom kyrkan, blir ofta så kritiska till sin historia att de inte tror att den kan vara bra för någon eller till något. Och detta har fått för stort utrymme i bl a Trots allt, tycker jag.

I min kyrka har man börjat fundera på en typ konfirmation/bibelundervisning som ska följa på söndagsskolan (som numera heter Äventyret hos oss) för yngre tonåringar. Förutom att jag inte tycker att vi kan kalla det konfirmation (eftersom det inte är det) så är det en jättebra idé. Men det slog mig idag, att när jag läste Gerard W Hughes Den gömda skatten så skrev han om troslivets tre stadier: den institutionella, den kritiska och den andliga (tror jag det var). Söndagsskolan är den institutionella som präglas av enkla svar och fasta ramar. Och den andliga är när man hittat sin andlighet, men därimellan måste man få ge uttryck för frågorna, vilket jag i o för sig tror är olika viktigt för olika personer. Men vi som gjorde starka andliga erfarenheter redan i den institutionella fasen gick miste om att få vara kritiska. Och ännu värre för dem som inte gjorde starka andliga upplevelser, de kom ofta aldrig in i den andliga fasen - eller så blev den som för många av de som skriver i Trots allt som verkar bära med sig kritiken in i, eller istället för, den andliga fasen. Därför tror jag att det är helt avgörande att vi hjälper våra unga tonåringar in i och genom den kritiska fasen. Det är inte genom att undvika frågorna vi hittar svaren - utan genom att ställa dem. Frågorna måste få leva, ges utrymme, utan att besvaras med enka svar - utan genom att tillsammans söka svaren. Och mitt i detta söka en andlighet som håller. Låt de andliga upplevelserna komma efter detta, så att de inte kväver frågorna. Då kan de andliga erfarenheterna bli ett trots allt, så som jag tror det var tänkt att vara...