På liv och död

Frågan om när ett liv ska räddas och när det ska offras är inte en lätt fråga. Vad är ett människovärdigt liv och vad är det som får oss att tro att vi bara för att vi har den medicinska möjligheten att välja också ska ha rätten? Samtidigt, hur ser vi på döden?

Att som Tännsjö mena att det borde vara föräldrarna som ska ta beslutet om barnet ska leva eller inte ställer en massa frågor. En massa. Det är lite läskigt att han är professor. Att han är dessutom är Socialstyrelsens utredare är ännu läskigare. Det är ju som att ha Helge Fossmo som utredare av våldsam sekterism - typ! Vilken gräns ska vi ha för när något inte är livsdugligt? Citatet från den ovan länkade artikeln - Samhället bör inte ge svar på frågan vad slags liv är värda att leva. Föräldrar kan emellertid axla detta ansvar. Vi bör betänka att det rör sig om barn, vilka fötts nära tidsgränsen för abort! Det är inga enkla beslut för föräldrar att fatta, men vem hade trott att det är en enkel sak att vara förälder? - visar att fritänkandet gått för långt. Ett samhälle som tror att det inte behöver några gemensamma värderingar tror jag år ett samhälle på väg mot kollaps. Och det ansvar som Tännsjö vill lägga över på föräldarna är ett ansvar ingen människa skulle behöva ta utan tydliga riktlinjer. Och något en förälder inte ens ska behöva fundera på.

Samtidigt är inte döden slutet för någon av oss. Min far gick bort för lite drygt 5 år sedan, men det är min mor jag sörjer. Pappa har det bra nu, mamma är ensam och förvirrad. Jag skulle önska att hon också fick flytta hem, vilket även är hennes önskan. Men så länge Gud ger oss liv är det vårt att förvalta - levande. Man lär så länge man lever... och Gud vill lära oss. Det tror jag är meningen med livet. Eller ska jag enligt Tännsjös model kanske få rätt att avsluta min moders liv? Eller är det mitt äldsta syskon som ska bestämma? Och tänk om mamman och pappan till det knappt livsdugliga, men änå levande, barnet inte kan komma överens. Snacka om konflikt.

Det här inlägget är inte jätteskärpt. Jag är lite trött och ofokuserad. Men i jämförelse med Tännsjö känns det som om jag i alla fall fortfarande kan tänka... Gud hjälpe oss alla!

Boktips - Ödehuset

Ödehuset är en väldigt speciell bok. Det är en roman med en helt fiktiv berättelse om en man som efter att ha förlorat en dotter blir inbjuden av Gud till det ödehus där de blodiga spåren efter dottern slutar. Där uppenbarar sig Gud på ett sätt ingen av oss skulle kunna tänka sig. Och det är den treeniga Guden som visar sig, så det blir en berättelse om treenigheten.

Jag tycker att du ska läsa denna om du har lite fantasi. För du får inte ta det för bokstavligt, då blir det bara konstigt. Nej, det är fantasi som är verktyger för sanningarna i denna bok. För det är sanningar som presenteras. Sanningar om hur man kan förstå treenigheten (även om det ibland blir lite krystat) - men framför allt sanningar om Guds enorma kärlek till oss. Gud vill oss gott, men livet hjälper inte alltid till. Boken har fått mig att brinna för detta - Gud älskar oss. Wow!

Köp boken här!

Sedan är ju själva berättelsen om hur boken uppkom och hur den blev en storsäljare en bra story i sig, men den kan du inte läsa i boken. Så den får du här!

Jonas Gardell

Nu kommer den snart. Boken som kommer att bli storsäljaren #1 bland religiösa böcker. Jag läste just en ordentlig intervju med Jonas i Trots allt. Givetvis kommer vi att sälja den på www.arken.se - en ärlig webbshop för riktiga människor (det där bara kom - liksom).

Som teolog som dessutom skrivit om den historske Jesus-forskningen blir jag givetvis orolig när en författare tror att han hittar tillbaka till den historiske Jesus genom att skala av. Frågorna hopar sig bara genom att läsa intervjun. Något lugnar jag mig när Jonas (får jag kalla honom Jonas) avslutar med att läsa kritiskt därför att även han har ett ärende - tack och lov! Att han vet det alltså - för länge trodde jag att Jonas verkligen själv trodde att han lyckats med det som ingen forskare lyckats med på över 100 år av forskning kring Jesus - skala av kyrkans påbyggnad och hitta den jordiska Jesus. Varje forskare som försökt har oftast hittat sig själv - man får anta att det är det Jonas också gör. En kortväxt, märklig man men inte utan vare sig humor eller allvar - och med ett ärende att skapa hopp och nya förutsättningar. Jag ska nog läsa boken i alla fall.

Ateister igen!

Alltså - det är värt att kommentera igen. Jag tittade lite i Personligt - samtal med fritänkare med en massa av han Sturmark. Och jag får inte ihop det? Hur kommer det sig att Stellan Skarsgård, som finner frågan om Gud helt ointressant ändå måste tala om det? Jag tycker det är såå spännande. Jag tror det bottnar i en väldig osäkerhet. Kolla in länken ovan och se att det ateisterna talar om är allt som oftast religion, Gud. Visst är det underbart!

Atesiterna talar mest om Gud?

Efter att ha tittat runt lite och funderat över humanistiska bloggar och inlägg i TV-program och annat verkar det som om ateisterna är de som mest talar om Gud. Intressant. Kolla bara detta exempel - en bok skriven av Patrik Lindfors, (som visserligen mycket snyggt knycklade till mig när jag råkade mena att det borde ligga något i att så många ändå är religiösa - nej, majoriteten behöver inte ha rätt). Själv presenterar han sig som författare till "Gud finns nog inte" och förälder till tre fantastiska pojkar, vilket för mig blir lite tragiskt - hur kan han inte se annat än biologi i dessa barn? Inte för att jag tror att PL vill att jag ska tycka synd om honom - vi känner inte varandra - men trots det tröstar det mig lite att han ändå har ett "nog" med i sin boktitel. Det räcker "nog" för Gud för att PL ska anses troende.

Men vad är det som gör ateister så arga över att religiösa tror på Gud? Varför är det något som måste bekämpas? Tror de verkligen att om det inte fanns religion skulle alla vara lyckliga? Eller att det inte skulle finnas några krig? I ovan länkade blogg skriver Lars

"Många icke-religiösa, dvs. ateister, håller säkert med den som skrev (ungefär):

Onda människor gör onda saker, goda människor gör goda saker, men för att goda människor ska göra onda saker krävs religion."

...eller fotboll, eller krig, eller politik, eller äktenskap, eller föräldraskap, eller skolan, eller pengar, eller...

Är ateister verkligen så blåögda, förlåt blinda? Nej, jag fattar det faktiskt inte. Inte ens lite...

Davis-cupprotesterna

Sitter och följer Davis-cupmatchen i Malmö. Oerhört spännande. Men visst är det sjukt att det spelas inför tomma läktare. "Vi kan inte garantera säkerheten". Vilken ursäkt är det? Hade man inte varit så sjukt bekväm hade jag åkt till Malmö igår och protesterat mot protesterna.

Detta innebär inte att jag menar att Israel gjorde rätt i Gaza. Det är utan tvivel fruktansvärt när människor lider i krig och barn drabbas. Ingen borde behöva uppleva detta, men inte heller Israelerna. Eller?

Pekka Mellegård, rektor vid Örebro Missionsskola, hade varit i Israel och gjorde jämförelsen med Nazi-tyskland där judarna tvingades bära Davidsstjärnor. Han menade att det var som om man nu kunde se gula halvmånar fastsydda på palestinier vid vägspärrarna.

Återigen, jag vill inte förringa palestinierna fruktansvärda situation eller påstå att det inte sker övergrepp från Israeliskt håll. Men där slutar ju alla jämförelser. I nazi-tyskland var judarna en liten assimilerad grupp utan stöd från omvärlden som ensidigt utsattes för nazisternas våld. Palestinierna har en hel arabvärld som stöder dem. Och de (Hamas som nu styr i Gaza) har inskrivet i sina grundvalar att Israel inte har rätt till någon existens. Hur kan vi tro att en nation som utsatts för det Israel har utsatts för från sin moderna begynnelse, där de kom ur ett förtryck som nästan lyckades utrota dem från jordens yta, fortfarande ska kunna handla helt rationellt?

Den springande frågan är inte varför vissa hela tiden håller Israel om ryggen, utan varför resten av världen bedömer dem utifrån en annan måttstock?

Israel kan inte, därför att det också är vanliga människor, sätta sig ner och säga att "vi ger Palestinierna det de vill, för vi vill ha fred" eftersom de inte får något löfte om fred även om de ger palestinierna det de vill ha. Israel sitter i ett moment 22 som de själva är helt oförmögna att lösa upp. Endast palestinska myndigheterna har den möjligheten. Och kanske krävs det att Israel visar detta för det palestinska folket.

Är detta värt dödade barn? Nej, givetvis inte. Inga dödade barn alls, vare sig israeler eller palestinier. Men valet är kanske inte Israels - tänk om det är Palestinas? Protestera mot det den som vill!

Okej - jag ger det en chans till...

Okej - M har börjat blogga och jag inser att jag kanske har en del att säga fortfarande. Så jag gör ett försök till så får vi se om någon hittar hit.