Trots allt i graven

Så har tidningen Trots allt gått i graven. Och jag vet inte om jag sörjer direkt. Jag har så svårt för den där förnumstliga "vi som vet bäst"-attityden som så ofta smög sig in i artiklar som mer var bara "trots" än "trots allt". Det är allas rätt att tvivla eller inte ens tro, men varför måste man för den skull anse sig bättre än de som tror?

Försiktigt, för att inte göra samma misstag - dvs kritisera en annan åsikt, måste jag ändå få säga att just detta att man sätter sig över andra synsätt är något av det jag har svårast för. Visst måste man få säga ifrån och mena att vissa sätt är bättre än andra, men översitteriet - som alltid är svårt att inte hamna i som sagt - har jag väldigt svårt för.

Den tvivlande generationen, cynikerna inom kyrkan, som inte klarade de karismatiska kraven och snarare kvävdes än upplevde frihet inom kyrkan, blir ofta så kritiska till sin historia att de inte tror att den kan vara bra för någon eller till något. Och detta har fått för stort utrymme i bl a Trots allt, tycker jag.

I min kyrka har man börjat fundera på en typ konfirmation/bibelundervisning som ska följa på söndagsskolan (som numera heter Äventyret hos oss) för yngre tonåringar. Förutom att jag inte tycker att vi kan kalla det konfirmation (eftersom det inte är det) så är det en jättebra idé. Men det slog mig idag, att när jag läste Gerard W Hughes Den gömda skatten så skrev han om troslivets tre stadier: den institutionella, den kritiska och den andliga (tror jag det var). Söndagsskolan är den institutionella som präglas av enkla svar och fasta ramar. Och den andliga är när man hittat sin andlighet, men därimellan måste man få ge uttryck för frågorna, vilket jag i o för sig tror är olika viktigt för olika personer. Men vi som gjorde starka andliga erfarenheter redan i den institutionella fasen gick miste om att få vara kritiska. Och ännu värre för dem som inte gjorde starka andliga upplevelser, de kom ofta aldrig in i den andliga fasen - eller så blev den som för många av de som skriver i Trots allt som verkar bära med sig kritiken in i, eller istället för, den andliga fasen. Därför tror jag att det är helt avgörande att vi hjälper våra unga tonåringar in i och genom den kritiska fasen. Det är inte genom att undvika frågorna vi hittar svaren - utan genom att ställa dem. Frågorna måste få leva, ges utrymme, utan att besvaras med enka svar - utan genom att tillsammans söka svaren. Och mitt i detta söka en andlighet som håller. Låt de andliga upplevelserna komma efter detta, så att de inte kväver frågorna. Då kan de andliga erfarenheterna bli ett trots allt, så som jag tror det var tänkt att vara...

Låt åren med herdar vara slut...

Läser OPINION på Dagens hemsida att man efterlyser ett tydligare herdeskap hos församlingsledare - detta förvånar mig. En av artikelförfattarna har skrivit böcker om församlingen, populära böcker dessutom - jag har sålt flera... Och det gör mig lite förvånad, att det är just herdeskapet som efterlyses. Visserligen lyfter de fram perspektiv på herdeskapet som är viktiga - livsviktiga för församlingen. Men idag när flera församlingar har allt färre anställda som kan lägga mycket tid på församlingen, är jag högst tveksam till att det är just herdeskapet som vi behöver lyfta fram.

Det är inte så att jag inte tror på herdeskapets betydelse. Men som jag ser det är det den egenskap som ensidigt lyfts fram i etablerade församlingar under allt för lång tid. Herdar tenderar att ta hand om flocken - sätta dem så högt att man är rädd för förändringar. Förändringar som vi så väl behöver i en tid av förändring - överallt utom i kyrkan, känns det som. När då ledarskapet komprimeras tror jag att församlingens medlemmar själva kan sköta just herdeskapet bättre än något av de andra så viktiga ledarskapegenskaperna.

Men framför alllt bör vi sluta se egenskaperna som konkurrenter. Att vi vill ha herdeskap i församlingen är ju ingen motsats till att vi vill ha egenskaper som bättre främjar den rörlighet vår tid behöver. Men frågan är vad som ska prioriteras i de - eller den - betalda tjänsten. Och där bör herdeskapet, efter flera års överprioritering, få stryka på foten.

Vi måste byta stil

Har den senaste veckan drabbats av en trötthet som gått djupt. Jag har börjat tröttna på åsikter - åsikter som inte leder någonstans.

Om vi generaliserar lite tycker jag man kan se en utveckling som inte bådar gott. Vi har vår föräldrageneration som levde livet som det var. Det fanns inte mycket utrymme för förändring - och jag pratar nu om mellankrigsgenerationen. Efterkrigsgenerationen, trötta på föräldrarnas likgiltiga attityd, jobbade för förändring för allas bästa. Min egen generation klagar mest. Om vi gör någon förändring är det för vår egen skulle, av ren egoism. Men generationen efter oss - cynikerna - kan inget annat än att ha åsikter - om allt! Därav alla stand-upare - åsiktsmaskiner som kanske, i vissa ovanliga fall, roar men inte förändrar ett dugg. Precis som cynikerna - det enda de åstadkommer är trötthet. Kritiken är inte man konstruktiv, bara cynisk.

Jag funderar på vad det blir av mina egna barn, eller deras generaton, efter detta. Åt vilket håll går reaktionen. Ger man upp helt eller kommer en mer positiv reaktion. Och som utvecklingen är så är ju mina barn egentligen ett par, kanske tre steg efter cynikerna. Cynikerna är ju redan 30+. Och vad gör jag av min kritik - förmår jag komma vidare och bli kreativ. Kommer cynikerna att tillåta det eller måste jag befria mig och min generation från deras inflytande för att kunna bli kreativ. Är det vårt ansvar att väcka cynikerna - eller kan vi hoppas på att de växer upp och själva inser sitt destruktiva beteende?

Obsservera att detta inte är en åsikt utan ett observerande :-)

Griniga gubbar

Inser till min förskräckelse att jag börjar bli en grinig gammal gubbe och att det inte är särskilt klädsamt. Det är t o m jobbigt att vara arg hela tiden. Arg på jobbet för alla leverantörer som inte sköter sig. Arg på kunder som bara klagar. Arg under cykelturen till och från jobbet på alla märkliga trafikanter därute. Arg på vänner som är arga på mig. Arg på familjen för diverse (men den ilskan måste man i alla fall ta itu med så den får oftsast, eller hittils fått i alla fall, lyckliga slut).

Det här med fildelning exempelvis, som verkligen gör mig ledsen - lite förtvivlad faktiskt (delvis drabbas jag ju av det). Men till vilken nytta blir jag arg. Min ilska biter inte på en hel värld som fått för sig att det är okej att stjäla så länge man inte berövar någon originalet (så knasigt - originalet har ju aldrig varit till salu - det är ju kopior man säljer - nåväl). Min ilska kommer inte heller att få mina leverantörer att göra ett bättre jobb. Och min familj blir lika ledsen varje gång de drabbas (även om det ibland känns nödvändigt och försoningen känns god).

Nej, om man kunde lära sig att va arg på rätt säker, som girighet, våld, krig, trångsynthet - de där destruktiva krafterna. Men inte bara arg utan konstruktivt arg, som blir en motkraft (okej håll i er för nu blir det lite mesigt) laddad med kärlek

Vi har en Gud som älskar oss. Han fyllde sin ilska mot världens synd med kärlek till människan och lät sig själv delas för oss. De kanske låter konstigt när det kommer från någon som identifierat sig som kristen hela livet när jag säger att det är först nu som jag börjar förstå vad den kärleken handlar om. Och nu vill jag egentligen inget annat än att få det att synas - så att andra genom mig kan få inse hur mycket Gud älskar oss. Då kan man ju inte bli arg på varenda bilist som inte uppför sig lika bra som jag gör i trafiken - det blir liksom inte trovärdigt. Så Gud hjälpe mig - jag kanske inte ens får vara arg på pirater...

Pirater får mig se rött...

Bara det att man kallar sig Piratpartiet visar att man vet vad man verkligen är. När jag läser artikeln i Dagen och dessutom ser att det finns en kristen som menar att detta är okej - får det mitt blod att koka. Jag vet inte varför jag blir så arg, men främst är det nog för att argumenten är så simpla. Jo, givetvis gör det mig arg att man som äkta pirater gör våld på andra människors rätt till det som är deras eget. Men just argumentationen:
Fråga: Hur ser du på budordet "Du ska inte stjäla"?
Piratsvar: Upphovsrättsintrång är ett brott i dag, men det är inte stöld. Det är två helt olika lagar. Att stjäla ska man inte göra. Det är ju obehagligt. Och kopiering är inte stöld.

Okej? (Aarrghh)

Jag är ingen paragrafryttare. Jag tror att man kan bända på lagen så länge man inte skadar någon annan eller gör det systematiskt. Men det här är fel, och samtidigt gömmer man sig bakom att man skyddar samhället från att bli en ny sovjetstat. Det gör det hela ännu fegare. Stöld är alltid, oavsett vilket namn du ger det, stöld!

Bibeln igen

När man läser en text man själv skrivit efter att det gått så lång tid att man inte riktigt minns den, då är det som om texten lika gärna kunde vara någon annans. Man kan fundera på vad man menade eller på vad man egentligen ville - och ibland, ibland undrar man var om det verkligen var man själv som uttryckte så utomordentliga idéer :-) Är budskapet uppfordrande har man svårt för att värja sig, för man måste ju faktiskt lyda sig själv.

När jag läser igenom min tidigare blogg om Bibeln, kallad Bibelkritiken märker jag att det saknas något - en reflektion kring inspirationen. Vi kallar Bibeln för Guds ord, men vad innebär det? Vad innebär det när Paulus skriver till Timotheos att varje bok i skriften är inspirerad av Gud? Vari består denna inspiration - tror jag?

Givetvis tror jag att Bibeln är något mer än "bara" det tidigaste och viktigaste vittnesbördet om Guds gärningar i historien. För i så fall skulle ju Bibeln skrivas hela tiden. Jag tror att det är i en bemärkelse ett färdigt dokument, en helhet. Jag tror att Gud talat genom Bibeln och haft en tanke med detta dokument. Och jag tror att det är nära förbundet med den andra personen i gudomen - Ordet, som enligt Joh 1 är sedan begynnelsen. Och som också kallas alfa och omega, början och slutet. En nyckel till denna förståelse finns att finna i Hebreerbrevets första två versar: Att förr talade Gud genom profeterna, men nu har han talat genom sin Son. Och därmed är det sista ordet sagt - för Ordet har talat.

En viktig, nej oersättlig länk i detta talande är Guds Ande - den Helige Ande (DHA), den tredje personen i gudomen, som sänker sig över Jesus efter dopet och därmed befäster länken mellan himmel och jord. DHA talade genom profeterna, men eftersom DHA är beroende av att profeterna hör rätt, blir det en mer "osäkert" kommunikation. Men på samma sätt är Bibeln "bara" inspirerad av DHA och därmed beroende av människans förmåga att höra och förstå Guds vilja - men skillnaden är att här är Ordet närvarande genom att det är inkarnationens mysterium som man försöker bekläda.

Jag är ingen filosof. Så jag får använda mig av de liknelser jag klarar. Om vi tänker oss Toto (västkustrock som var som bäst på 80-talet, men tyvärr spelar de fortfarande). Så tänker vi oss att någon spelar deras musik, inspirerade av Toto. Och så tänker vi oss att någon spelar som Toto och när jag hör dem får jag lust att lyssna på Toto för de är inspirerande. Vi har tre nivåer: Inspiration, inspirerad och inspirerande.

Gud ÄR Inspiration (som Gud är kärlek). Bibeln talar om Inspirationen (spelar samma låtar) är Inspirerad. Och när vi talar utifrån Bibeln är vi som bäst Inspirerande - vi får människor att längta efter Jesus (som jag gick hem och ville lyssna på Level42 efter att ha hört Michael Ruff spela med Straight Jackets och dess drivna basist). Inte är det sämre att InspirerANDE innehåller ANDE.

Så även om Bibeln inte är en del av gudomen, inte fullkomlig, så ligger den närmre Inspirationen än vad vi kan göra i vårt predikande eller vittnesbörd, därför att däri finns det direkta mötet med Inspirationen. Detta kan slå igenom, tror jag, även i vårt vittnesbörd om vad Gud gjort i våra liv. Men inte i den bemärkelsen att nya uppenbarelser sker som kan ändra eller stå i konflikt med tidigare uppenbarelser (uppenbarelser är inspirerade händelser eller utsagor). Bibeln blir mallen som vi läser, bedömer allt inspirerat utifrån.

Så Bibeln är Guds ord i den bemärkelse att den talar det Gud talat (sjunger Totos sånger) men den är inte Gud eller Ordet (i bestämd form). Och eftersom vi i allt vi gör som kristna måste mäta oss med Bibeln blir den oumbärlig som ett redskap för att förstå hur Gud handlar och hur han talar, även med och till oss.

Om vi aldrig hört Toto, får vi försöka hålla oss så nära deras musik vi kan när vi vill få andra att vilja lyssna till dem. Dvs vi kanske inte hört Guds röst per se, men vi har Bibeln att hålla oss till när vi ska leda människor till Gud - och vi har vår egen erfarenhet av att känna Gud - även om det inte innebär att vi alltid kan uttala oss om hur Gud vill ha det. Vi kan inte säga "Så skulle Toto spelat den låten", men "Så skulle Toto ha kunnat spela den låten".

Okej, det haltar ordentligt - absolut. Inte minst därför att jag hört Toto och har deras skivor :-) men Guds röst är för mig aningen mer difus. Men kanske finns det någon relevans i detta i alla fall - i resonemanget i sin helhet. Jag återkommer säkert... tills dess - kommentar på om ni vill (om nu någon ens läser ett såhär långt inlägg).

Påsk

Sitter på påskens sista dag (tack och lov att det finns någon annandag kvar) och är tacksam över det lilla - som samtidigt är stort att man har. Har firat en närmast perfekt påsk.

• Skärtorsdagsmässa i Nöbbelövs kyrka som leddes av kyrkoherden, som också är pappa till en av min dotters klasskompisar och en go - träffar för sällan - vän. Varmt, innerligt och fullt av det som Svenska kyrkan är bra på: symbolik, liturgi och enkelhet. Är man inte van kan det kännas lite stressigt att följa med i liturgin, och jag kan sakna pauserna där man blir personlig - kanske även tillåts vara humoristisk. Men inte en kväll som denna. När altaret kläs av och ljusen släcks för att man går in i pre-uppståndelsens mörker - då ryser jag och grips av den kärlek som ligger bakom Guds handlande i påsken. På kvällen ser vi en Jesus-film med barnen och ber tillsammans, tackar för det Jesus gjort och jag känner en djup tacksamhet över att vi kan kombinera andakt och umänge på ett sätt som vi sällan lyckades med i min familj.
  
• Långfredag utan den gamla tidens tungsinne. Frugan tar t o m dottern till Nova och köper den där klänningen hon längtat efter. Man får ha roligt på långfredagen numera så jag tar sonen till basketkorgen på skolan och skjuter lite straffar. Han matchar mitt high score och frågar på vägen hem om jag verkligen gjorde mitt bästa. Stoltheten lyser i ögonen - på det där goda sättet - när jag försäkrar att jag gjorde mitt bästa. På kvällen kommer två familjer ur vår sköna vänkrets, som är större än vi förtjänar, på besök. Det är trångt i vår trea, men det är hjärtligt och ärligt.
• Påskafton är en familjedag. Vi åker ut till Måryd och spelar boule (fast på gräs, men det får man leva med ;-) Fikar i vårsolen och njuter av stunden. Hemma igen äter vi gott och ser en film (eller två).
• Påskdagen är vi alla utom sonen engagerade i gudstjänsten klockan 11. Så vi släpar oss dit till 10 med en stressad morsa som jagat upp oss :-) Det är lite för sent för att i lugn och ro kunna förbereda men Gud är större och det blir en stark gtj och vi får alla med oss något hem från Lukas underbart roliga och utmanande predikan. Dagen tillbringas med ytterligare en vänfamilj. Vi äter gott, promenerar, spelar kubb (som ska spelas på gräs) och talar om livet. Njuter igen av hur lätt vi går från glädje till allvar. Och på kvällen åker jag och mannen i familjen för att spela badminton, som varje söndagkväll - och nu blandas verkligen glädje och allvar. Avlsutningen på gårdagen ska vi inte tala om - den är för privat. Men låt oss konstatera att pricken över i är ett för svagt uttryck ;-)
  
• Idag - annandag påsk - är det en lugn dag då vi förbereder oss för en ny vecka. För livet efter påsk. Barnens cyklar måste fixas. Frugan ska resa på onsdag - det ska packas och hon måste se till att jag har koll på veckan :-) Jag njuter av att vara lat - jag tycker oftast att det är helt okej. Man får inte lika mycket gjort, men varför ska man få så mycket gjort hela tiden?
  

Så kan en perfekt påsk se ut. Det var skönt att inte behöva tillbringa 2x5 timmar i bil för att göra den där långa resan "hem" till gamla Katrineholm. Att istället kunna fokusera på det som känns viktigt och få koppla av ordentligt. Att kunna vara med och tjäna i kyrkan och ändå ha ork över till vänner. Livet har mycket att erbjuda i det lilla - och ibland känns det riktigt stort!
Och Katrineholm - sörj inte - jag kommer i sommar...