Det här med att hålla sin blogg uppdaterad och lagom personlig är inte lätt. Egentligen bär jag mest på en massa missnöje och tomhet som jag skulle vilja blogga av mig, men det är väl egentligen inte så vist att tömma ut sitt skräp i tomma intet. Kanske är det snarare så att jag behöver gå till en terapeut av något slag, vilket min fru ständigt tjatar om.
Sen är det oftast på jobbet som tankarna om det som irriterar dyker upp. Men man kan ju inte blogga på jobbet, även om jag nu gör en massa jobb hemma. Och när man väl är hemma så är man trött efter att ha ätit och tagit hand om disken. Sen är tankarna borta eller tanken för seg och svårsamlad.
Kort och gott - ring om ni vill diskutera något eller kan tipsa om en bra terapeut (som helst ska vara gratis:-) - jag lägger ner det här bloggandet. Jag har ändå inget vettigt att säga...
Vi ses i verkligheten!
torsdag 4 december 2008
torsdag 27 november 2008
Drömmar
Jag hörde S:t Lukas terapeuten Göran Larsson i tisdags. Han sa att det är ett problem att vi inte längre har några gemensamma drömmar i kyrkan eller samhället. Och jag tänkte genast på en visionsled församling - min dröm. Vi kanske inte kan börja med att ha en gemensam vision, vi kanske får börja med drömmen om en gemensam vision. Vi måste börja hitta framåt...
tisdag 18 november 2008
Boktips
Det finns böcker man måste läsa. Ja, man måste ju inte men jag vill tipsa om några som verkligen tar tag i en. Det finns säkert flera som jag missat, och jag kan inte nämna alla här. Jag tar dem jag läst senast - i lite olika genres.
Jag hade tänkt nämna Nessers serie med Kommissarie Barbarotti, den bibelläsande och bedjande polisen. Missa inte någon av böckerna i den serien, även om den senaste utan tvekan är den bästa. Det är inte deckare i vanlig ordning (kommissarien dyker upp på sidan 243!) utan livsberättelser. Kanske lockas jag bara till den melankoliska stämningen :-)
Men nu väljer jag denna - Skuggorna och regnet - för att den är förtrollande. Jag läste den inte, utan hörde den, men jag tror den hade varit ännu bättre om jag läst den. Rekommenderas starkt som du förstår.
Hade tänkt skriva om fler böcker men orkar inte i kväll - återkommer! Men Nesser - missa inte Nesser...
Jag hade tänkt nämna Nessers serie med Kommissarie Barbarotti, den bibelläsande och bedjande polisen. Missa inte någon av böckerna i den serien, även om den senaste utan tvekan är den bästa. Det är inte deckare i vanlig ordning (kommissarien dyker upp på sidan 243!) utan livsberättelser. Kanske lockas jag bara till den melankoliska stämningen :-)
Men nu väljer jag denna - Skuggorna och regnet - för att den är förtrollande. Jag läste den inte, utan hörde den, men jag tror den hade varit ännu bättre om jag läst den. Rekommenderas starkt som du förstår.
Hade tänkt skriva om fler böcker men orkar inte i kväll - återkommer! Men Nesser - missa inte Nesser...
Livet
Okej - det har inte varit mycket att läsa på ett tag. Det är för mycket jobb just nu helt enkelt. Sitter framför datorn på jobbet, och fortsätter sedan hemma. Man kan lägga upp bilder på webbshoppen, eller som jag gör just nu - en ny första sida med en ny flash. Och ibland försöker man att inte sitta med datorn i knät.
Så vad vill jag säga om livet? Just nu? Att det svänger - upp och ner. I söndags ledde jag tillsammans med frugan samt de underbara P&M lovsång i L-krona. När vi körde O store Gud blandat med Så stor är vår Gud - var det topp. Men sedan kom måndagen - varför innehåller livet fler måndagar än söndagar?
Okej, jag är en pessimist. Men jag läste ett toaklotter en gång där det stod:
"Pessimisten ser åt båda hållen när han går över en enkelriktad gata."
Under hade någon klottrat dit:
"Optimisten ser sig inte om alls - och blir överkörd!"
Sån't är livet! Utan en sund, negativ livsstil dör man i förtid - och jag tänker leva länge. Om jag nu överlever en måndag till...
Så vad vill jag säga om livet? Just nu? Att det svänger - upp och ner. I söndags ledde jag tillsammans med frugan samt de underbara P&M lovsång i L-krona. När vi körde O store Gud blandat med Så stor är vår Gud - var det topp. Men sedan kom måndagen - varför innehåller livet fler måndagar än söndagar?
Okej, jag är en pessimist. Men jag läste ett toaklotter en gång där det stod:
"Pessimisten ser åt båda hållen när han går över en enkelriktad gata."
Under hade någon klottrat dit:
"Optimisten ser sig inte om alls - och blir överkörd!"
Sån't är livet! Utan en sund, negativ livsstil dör man i förtid - och jag tänker leva länge. Om jag nu överlever en måndag till...
onsdag 12 november 2008
Delirious? - igen
Måste bara visa er att vi var där!
Läs hela artikeln på denna länk:
http://www.jnytt.se/Read__19569.aspx
Jag ler fortfarande!
söndag 9 november 2008
Gudstjänst igen igen
Underbart - idag var en ljuvlig gtj. Skön lovsång. Tydlig predikan. Skön bönestund. Underbara människor. Gott fika. Kan vi inte bara hålla den nivån? Men måste vi göra politiska inlägg som utesluter människor? Åh - alltid är det nåt :-) Sorry...
Bra att CZ berättade att den officiella ställning församlingen tagit är för civila äktenskap.
Okej, ska inte ta den diskussionen nu. Den är lite för svår. Men låt oss säga att detta är en typisk fråga som visar hur svårt vi har att hålla oss till centrala frågor och hur lätt vi har att välja ut våra fronter lite väl tanklöst. För det är väl inget snack om att Bibeln utesluter allt utomäktenskapligt sex - inte bara mellan samkönade. Och det är väl inget snack om att världens orättvisor är värre än all sex mellan individer som kommit överens.
Vi måste hitta centrum och stanna där - inte söka perifera fronter.
Bra att CZ berättade att den officiella ställning församlingen tagit är för civila äktenskap.
Okej, ska inte ta den diskussionen nu. Den är lite för svår. Men låt oss säga att detta är en typisk fråga som visar hur svårt vi har att hålla oss till centrala frågor och hur lätt vi har att välja ut våra fronter lite väl tanklöst. För det är väl inget snack om att Bibeln utesluter allt utomäktenskapligt sex - inte bara mellan samkönade. Och det är väl inget snack om att världens orättvisor är värre än all sex mellan individer som kommit överens.
Vi måste hitta centrum och stanna där - inte söka perifera fronter.
Deliroius? Yes, I am!
Så har det hänt - vi har varit på Delirious?-konsert hela familjen. Önskar jag hade kunnat bjuda på några schysta bilder men vi glömde kameran. Hoppas få några bidrag från vänner senare.
Allra först låt mig slå fast att detta var fantastiskt som helhet. Inte minst att få uppleva det med barnen och goa vänner. Men låt oss börja med det lite mer negativa. Det var väldigt svårt att inte jämföra med den senaste konserten, den med Kirk Franklin. Där fanns en annan energi i hela förväntan som säkert kom av både mängden människor och lokalen. Professionalitet är inte fel, helt enkelt. Men framför allt var det själva lokalen som var det största problemet. Även om Emanuel Kalrsten skriver i sin blogg i Dagen "det är ingen överdrift om jag säger att publiken överröster Martin Smith" så var det inget man kände av längst fram. Där stod man och undrade varför ingen annan applåderade eller sjöng med. På tal om sjunga med så var Örebro-publiken rätt mycket bättre sångare, men det kan också bero på att jag flankerades av mina underbara vänner JS och DI som kunde alla texter och sjöng för full hals :-) (Puss på er grabbar - underbart att ni var med) Skämt åsido, så var det klasskillnad som säkert berodde både på lokalen och publiken.
Men låt oss glida över till det positiva som också har med lokalen att göra - närheten. 1½-timmes väntan i två (2) köer gav oss plats längst fram, bredvid Linus som var överlycklig över att kunna drägla på räcket. Jag blev lite orolig när frugan insåg att hon snart skulle stå 2 meter från Martin Smith, men de gick bra :-) För barnen var det perfekt. O var helt loss - underbart. Och B blev föremål för Smiths goda råd. För honom var det stort att efter en tuff vecka i skolan få råd från en världskändis. För hans pappa och mamma var det också stort, precis som att få uppleva O:s glädje och entusiasm.
Men frånsett detta gav inte konserten mycket övrigt att önska. Visst, Mr Smith verkade lite sliten och inte så på, men det var en lovsångskonsert, inte en en stunds underhållning. Och i slutänden var det det som gällde - lovsången och trons uppmuntran. För precis som från Kirk Franklin så gick jag från Delirious? upprymd och uppfylld. Tron är värd att ta på allvar - på allvar! Delirious? sjöng 10 av 12 låtar från senaste plattan samt en hel del godingar. Sången för kvällen var annars Chris Tomlins "Så stor är vår Gud" som sjöngs på svenska först av förbandet (varför har man såna?) och sedan av Delirious? Jag höll på att skriva att det var den enda icke-egna sången de sjöng, men det var en till som smögs sig in. Men med tanke på hur mina skönsjungande vänner klämde i i Cyndi Laupers True colors skulle man kunna tro att det var en Delirious?-låt ;-)
Lista på fem bästa konserterupplevelser:
5. Larry Carlton - Stockholm för länge sen (1985 tror jag)
4. Delirious? - Huskvarna nov-2008
3. Supertramp - Hovet maj-1983
2. Koinonia - Örebro feb-82?
1. TOTO - Malmö 2005? (då jag kom på mig med att tacka Gud för att jag var där)
I'm gonna be a history maker in this land
I'm gonna be a speaker of truth to all mankind
- kan det bli vår melodi?
Allra först låt mig slå fast att detta var fantastiskt som helhet. Inte minst att få uppleva det med barnen och goa vänner. Men låt oss börja med det lite mer negativa. Det var väldigt svårt att inte jämföra med den senaste konserten, den med Kirk Franklin. Där fanns en annan energi i hela förväntan som säkert kom av både mängden människor och lokalen. Professionalitet är inte fel, helt enkelt. Men framför allt var det själva lokalen som var det största problemet. Även om Emanuel Kalrsten skriver i sin blogg i Dagen "det är ingen överdrift om jag säger att publiken överröster Martin Smith" så var det inget man kände av längst fram. Där stod man och undrade varför ingen annan applåderade eller sjöng med. På tal om sjunga med så var Örebro-publiken rätt mycket bättre sångare, men det kan också bero på att jag flankerades av mina underbara vänner JS och DI som kunde alla texter och sjöng för full hals :-) (Puss på er grabbar - underbart att ni var med) Skämt åsido, så var det klasskillnad som säkert berodde både på lokalen och publiken.
Men låt oss glida över till det positiva som också har med lokalen att göra - närheten. 1½-timmes väntan i två (2) köer gav oss plats längst fram, bredvid Linus som var överlycklig över att kunna drägla på räcket. Jag blev lite orolig när frugan insåg att hon snart skulle stå 2 meter från Martin Smith, men de gick bra :-) För barnen var det perfekt. O var helt loss - underbart. Och B blev föremål för Smiths goda råd. För honom var det stort att efter en tuff vecka i skolan få råd från en världskändis. För hans pappa och mamma var det också stort, precis som att få uppleva O:s glädje och entusiasm.
Men frånsett detta gav inte konserten mycket övrigt att önska. Visst, Mr Smith verkade lite sliten och inte så på, men det var en lovsångskonsert, inte en en stunds underhållning. Och i slutänden var det det som gällde - lovsången och trons uppmuntran. För precis som från Kirk Franklin så gick jag från Delirious? upprymd och uppfylld. Tron är värd att ta på allvar - på allvar! Delirious? sjöng 10 av 12 låtar från senaste plattan samt en hel del godingar. Sången för kvällen var annars Chris Tomlins "Så stor är vår Gud" som sjöngs på svenska först av förbandet (varför har man såna?) och sedan av Delirious? Jag höll på att skriva att det var den enda icke-egna sången de sjöng, men det var en till som smögs sig in. Men med tanke på hur mina skönsjungande vänner klämde i i Cyndi Laupers True colors skulle man kunna tro att det var en Delirious?-låt ;-)
Lista på fem bästa konserterupplevelser:
5. Larry Carlton - Stockholm för länge sen (1985 tror jag)
4. Delirious? - Huskvarna nov-2008
3. Supertramp - Hovet maj-1983
2. Koinonia - Örebro feb-82?
1. TOTO - Malmö 2005? (då jag kom på mig med att tacka Gud för att jag var där)
I'm gonna be a history maker in this land
I'm gonna be a speaker of truth to all mankind
- kan det bli vår melodi?
fredag 7 november 2008
Jo - jag tror
Okej, eftersom någon uttryckt direkt till mig, ej via bloggen tyvärr, att jag är lite väl pessimistisk (och jag kan tänka mig att D är lite orolig för min tro också :-) så tänkte jag förklara hur jag tror om evangeliet.
Jag tror på Gud. Den främsta anledningen till det är skapelsen. Jag satt en gång och såg rakt upp i en underbar blå sommarhimmel och insåg evigheten - så måste det vara. Världsaltet är går inte att förklara utan Gud, även om Gud i sig själv är lite svårförklarad. Men varför kristen?
Jesus var en historisk person och antingen galen eller Guds son. Jag vet inte vad Guds son verkligen betyder men jag tror på det på samma sätt som de första lärjungarna. Treenigheten är en mänsklig skapelse som man inte får filosofera för mycket över. Den är en teologisk konstruktion som håller i sin helhet, men egentligen tycker jag det är bättre att hålla fast vid att Gud måste ha sitt Ord och sin Ande - den skulle ingen monoteist neka till - vare sig jude eller muslim. Och varför skulle inte Gud kunna inkarnera sitt ord för att få fram sitt budskap genom sin egen son, inte skapad utan född av evighet (vad det nu betyder - jo, detta är svårt)
Och jag väljer att tro på den historiska redogörelsen i evangelierna, men inte bara sådär. Jag har i mitt liv mött Jesus och tagit emot den Heliga Ande. Vid flertalet tvivlande ögonblick (för jag är en sann tvivlare som tvivlar när jag vill och får jag inte tvivla så tvivlar jag lite till) har Gud mött mig - klätt av mig mina tvivel och brutit igenom - fått mig att känna att detta måste vara sant. Inte minst lovsången har haft den betydelsen för mig.
Mina studier i teologi har visserligen utsatt tron och förändrat många delar av den, men framför allt har studierna visat att kristendomen klarar en kritisk prövning utan att fullständigt krackelera - det är unikt skulle jag vilja påstå (men jag är partisk, visst).
Men himmel och helvete då? Jo, kristendom blir inte utifrån min erfarenhet av livet förklarad utan ondskan. Så många gånger har jag fått inse att mina problem och känslor berott på att jag låtit mig påverkas av något som vill bryta min relation med Gud. Det det kristna livet ytterst handlar om är att välja sida - att stå på Guds sida frivilligt för att visa ondskan vem man vill välja (Ef. 3:10-11 samt Ps. 8:3 1917 års övers. Som så mycket annat har översättning 2000 förvanskat även detta). Att tro på Gud "trots allt" är det kristna livets ultimatum - inte att få ett liv utan problem i ett själviskt överflöd. Kristendomen är en evighetsreligion och blir utan evigheten bara märklig (1 Kor 15:19).
Ska vi evangelisera då? Hur Gud avgör vem som kommer till himlen och inte är inte helt klart tycker jag. Det står att Gud vill att alla ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Men där står också att målet är att vi ska få leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt värdigt och fromt (låter inte så evangelisationsaggresivt tycker jag). Jesu tal om yttersta tiden i Matteus (kap 24-25) är oerhört intressant. Men öppnar också för gärningslära - vilket även Jakobs brev gör på ett annat sätt. Tron måste få sitt uttryck i kärlek, säger Paulus, och vi ska göra alla till Kristi lärjungar säger Jesus i sitt avskedstal. Jag tror det handlar om att vi som kristna måste ta vårt ansvar för omvärlden på alla upptänkliga sätt och i det få så många som möjligt att ställa sig aktivt på det godas sida, mot ondskan (vilket inte är att bara stå - stilla). Det är därför Jesus kan säga både att den som inte är för är emot och att den som inte är emot är för - det finns inga lätta svar i Jesusrelationen, men vårt uppdrag är att sprida budskapet. Varför? Jo, för att åt Jesus har getts all makt i himlen och på jorden. Det finns liksom ingen anledning att inte tillhöra honom - alla behöver få veta detta.
Helvetet då? Jo, jag tror att helvetet är den plats där Gud är frånvarande - där endast ondska råder. Den platsen är reserverad för de som handlat helt i ondskans namn utan ånger och de som helt sagt nej till Gud eller fullständigt förvanskat hans uppdrag (Matt 7:21-23).
Kristendomen är en allvarlig religion full av glädje. Den går inte att ta lätt på. Vi måste brotts med våra tillkortakommanden och frågan om vi gör tillräckligt. Men kristendomen är ändå inte det dåliga samvetets religion, får inte bli. Evangelisation måste bli ett erbjudande om delaktighet i något större än en själv för hela resten av mänsklighetens goda. Om vi sitter i våra kyrkor nöjda med verkligheten som den ser ut, eller med att i alla fall vi är i kyrkan - då dömer vi oss själva, tror jag, kanske t o m till evig fördömelse.
Jag ska försöka återkomma - hoppas någon vågar kommentera.
Nu är det Delirious? som gäller - WOW!
Jag tror på Gud. Den främsta anledningen till det är skapelsen. Jag satt en gång och såg rakt upp i en underbar blå sommarhimmel och insåg evigheten - så måste det vara. Världsaltet är går inte att förklara utan Gud, även om Gud i sig själv är lite svårförklarad. Men varför kristen?
Jesus var en historisk person och antingen galen eller Guds son. Jag vet inte vad Guds son verkligen betyder men jag tror på det på samma sätt som de första lärjungarna. Treenigheten är en mänsklig skapelse som man inte får filosofera för mycket över. Den är en teologisk konstruktion som håller i sin helhet, men egentligen tycker jag det är bättre att hålla fast vid att Gud måste ha sitt Ord och sin Ande - den skulle ingen monoteist neka till - vare sig jude eller muslim. Och varför skulle inte Gud kunna inkarnera sitt ord för att få fram sitt budskap genom sin egen son, inte skapad utan född av evighet (vad det nu betyder - jo, detta är svårt)
Och jag väljer att tro på den historiska redogörelsen i evangelierna, men inte bara sådär. Jag har i mitt liv mött Jesus och tagit emot den Heliga Ande. Vid flertalet tvivlande ögonblick (för jag är en sann tvivlare som tvivlar när jag vill och får jag inte tvivla så tvivlar jag lite till) har Gud mött mig - klätt av mig mina tvivel och brutit igenom - fått mig att känna att detta måste vara sant. Inte minst lovsången har haft den betydelsen för mig.
Mina studier i teologi har visserligen utsatt tron och förändrat många delar av den, men framför allt har studierna visat att kristendomen klarar en kritisk prövning utan att fullständigt krackelera - det är unikt skulle jag vilja påstå (men jag är partisk, visst).
Men himmel och helvete då? Jo, kristendom blir inte utifrån min erfarenhet av livet förklarad utan ondskan. Så många gånger har jag fått inse att mina problem och känslor berott på att jag låtit mig påverkas av något som vill bryta min relation med Gud. Det det kristna livet ytterst handlar om är att välja sida - att stå på Guds sida frivilligt för att visa ondskan vem man vill välja (Ef. 3:10-11 samt Ps. 8:3 1917 års övers. Som så mycket annat har översättning 2000 förvanskat även detta). Att tro på Gud "trots allt" är det kristna livets ultimatum - inte att få ett liv utan problem i ett själviskt överflöd. Kristendomen är en evighetsreligion och blir utan evigheten bara märklig (1 Kor 15:19).
Ska vi evangelisera då? Hur Gud avgör vem som kommer till himlen och inte är inte helt klart tycker jag. Det står att Gud vill att alla ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Men där står också att målet är att vi ska få leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt värdigt och fromt (låter inte så evangelisationsaggresivt tycker jag). Jesu tal om yttersta tiden i Matteus (kap 24-25) är oerhört intressant. Men öppnar också för gärningslära - vilket även Jakobs brev gör på ett annat sätt. Tron måste få sitt uttryck i kärlek, säger Paulus, och vi ska göra alla till Kristi lärjungar säger Jesus i sitt avskedstal. Jag tror det handlar om att vi som kristna måste ta vårt ansvar för omvärlden på alla upptänkliga sätt och i det få så många som möjligt att ställa sig aktivt på det godas sida, mot ondskan (vilket inte är att bara stå - stilla). Det är därför Jesus kan säga både att den som inte är för är emot och att den som inte är emot är för - det finns inga lätta svar i Jesusrelationen, men vårt uppdrag är att sprida budskapet. Varför? Jo, för att åt Jesus har getts all makt i himlen och på jorden. Det finns liksom ingen anledning att inte tillhöra honom - alla behöver få veta detta.
Helvetet då? Jo, jag tror att helvetet är den plats där Gud är frånvarande - där endast ondska råder. Den platsen är reserverad för de som handlat helt i ondskans namn utan ånger och de som helt sagt nej till Gud eller fullständigt förvanskat hans uppdrag (Matt 7:21-23).
Kristendomen är en allvarlig religion full av glädje. Den går inte att ta lätt på. Vi måste brotts med våra tillkortakommanden och frågan om vi gör tillräckligt. Men kristendomen är ändå inte det dåliga samvetets religion, får inte bli. Evangelisation måste bli ett erbjudande om delaktighet i något större än en själv för hela resten av mänsklighetens goda. Om vi sitter i våra kyrkor nöjda med verkligheten som den ser ut, eller med att i alla fall vi är i kyrkan - då dömer vi oss själva, tror jag, kanske t o m till evig fördömelse.
Jag ska försöka återkomma - hoppas någon vågar kommentera.
Nu är det Delirious? som gäller - WOW!
söndag 2 november 2008
Musiktips
Är man bokhandlare med musikansvar bör man ju kunna ge lite boktips och musiktips också. Jag börjar med några nya CD som kommit in.
Detta är en CD till alla er som gillar 80-talet. Vi snackar Earth, Wind & Fire. Frugan sa - "Detta är för mycket 80-tal". Jag var helt såld på soul på 80-talet. Åt mig lysmätt (det betyder att man ätit sin favoriträtt så mycket att man inte gillar den längre :-) på soul, men när denna CD kom och Relleåhlen sa åt mig att lyssna gjorde jag det - och det är underbart. Köp den här!
Sedan är det säkert en hel del därute som gillar Michael W Smith. Hans lovsångsskivor n¨dde en ny publik. När det sedan kom en ny vanlig CD sålde den i alla fall inte så bra som man hoppats. Den nya publiken följde inte med till hans vaniga utgivning. Så nu är frågan om hans nya lovsångsCD kommer locka de som köpt hans Worship & Worship Again. Något svulstigare denna gång, men samtidigt lite mer blandat. Mer den vanliga MWS än worshipskivorna - tyvärr. Men min badmintonkompis DM skulle definitivt gilla det ;-) Så Klicka här för bästa pris
En annan lovsångsCD som jag verkligen vill lyfta fram är Cece Winans. Det är inte svulstigt utan innerligt och mäktigt. Detta är i sann gospelanda inte bara lovsång utan bygger upp genom det glada budskapet i texter med dess inställning till Guds möjligheter - inte så olikt Kirk Franklin men lite mindre tufft/modernt utan mer lättsmält, musikaliskt större. Finns också på Arken.
Okej - jag har massa nytt roligt för oss som gillar musik - kolla gärna min kategori jazz/fusion/västkust på www.arken.se - nytt just nu är Geroge Duke och Fourplay.
Men en annan outsider som jag vill göra reklam för, förlåt tipsa om... är Paul Wikham, som inte heter det utan Phil Wickham (måste lära mig det). Detta är kristet men lite musikaliskt annorlunda mot det amerikanska smör som jag gillar men många är lite avogt inställda till. Jag bjuder på en video från YouTube som givetvis är annorlundda mot CD:n men ger känsla för en skön kille med lite annorlunda och mycket skön musik - gissa? Jo, den finns på Arken!
Snart är det dags för Delirious? WOW!
Detta är en CD till alla er som gillar 80-talet. Vi snackar Earth, Wind & Fire. Frugan sa - "Detta är för mycket 80-tal". Jag var helt såld på soul på 80-talet. Åt mig lysmätt (det betyder att man ätit sin favoriträtt så mycket att man inte gillar den längre :-) på soul, men när denna CD kom och Relleåhlen sa åt mig att lyssna gjorde jag det - och det är underbart. Köp den här!
Sedan är det säkert en hel del därute som gillar Michael W Smith. Hans lovsångsskivor n¨dde en ny publik. När det sedan kom en ny vanlig CD sålde den i alla fall inte så bra som man hoppats. Den nya publiken följde inte med till hans vaniga utgivning. Så nu är frågan om hans nya lovsångsCD kommer locka de som köpt hans Worship & Worship Again. Något svulstigare denna gång, men samtidigt lite mer blandat. Mer den vanliga MWS än worshipskivorna - tyvärr. Men min badmintonkompis DM skulle definitivt gilla det ;-) Så Klicka här för bästa pris
En annan lovsångsCD som jag verkligen vill lyfta fram är Cece Winans. Det är inte svulstigt utan innerligt och mäktigt. Detta är i sann gospelanda inte bara lovsång utan bygger upp genom det glada budskapet i texter med dess inställning till Guds möjligheter - inte så olikt Kirk Franklin men lite mindre tufft/modernt utan mer lättsmält, musikaliskt större. Finns också på Arken.Okej - jag har massa nytt roligt för oss som gillar musik - kolla gärna min kategori jazz/fusion/västkust på www.arken.se - nytt just nu är Geroge Duke och Fourplay.
Men en annan outsider som jag vill göra reklam för, förlåt tipsa om... är Paul Wikham, som inte heter det utan Phil Wickham (måste lära mig det). Detta är kristet men lite musikaliskt annorlunda mot det amerikanska smör som jag gillar men många är lite avogt inställda till. Jag bjuder på en video från YouTube som givetvis är annorlundda mot CD:n men ger känsla för en skön kille med lite annorlunda och mycket skön musik - gissa? Jo, den finns på Arken!Snart är det dags för Delirious? WOW!
Gudstjänst igen
Det var visst fel tid att börja blogga. I morgon ska en liten trycksak från Arken inför jul vara klar. Jag har slitit som ett litet djur en tid med den, och dessutom firade vi Benjamin 9 år i går. Han fick ett Wii så nu har jag träningsärk i hela ryggen (boxning sliter olika beroende på vem man låtsats att man boxas mot:-)
Idag har jag spelat på gjt igen. Det är alltid kul, och extra nyttigt är det när det som idag är hel ensemble - då kan man inte göra lite som man vill...
Det var en av de internationella vännerna som predikade. Jag har länge undrat varför de fortsätter gå hos oss när deras längtan så tydligt är annorlunda än vår. Jag tycker det är roligt och jag är lite stolt över att vi har tolkning varje söndag. Men jag tycker samtidigt det finns ett kulturellt problem. Jag menar, om jag åker till Egypten måste jag lyssna in samhället och anpassa mig till det om jag ska få genomslag. Tycker kanske att det ibland sagt och gjorts saker från de internationella vännerna som inte varit kulturellt relevant - men å andra sidan lyckas en hel del av våra egna med det också.
Problemet idag var inte kanske främst vad som sas utan hur det sas - eller egentligen inte mer än en ren pedagogisk fråga. För visst är det svårt att inte hålla med om att vi är ljumma (Upp. 3:14ff), men vad uppnår man genom att köra ner det i halsen på oss, även om det gjordes med värme och sann önskan om att nå igenom. Budskapet var sant och uppriktigt och analysen över tillståndet och lösningen var det inget större fel på. Men hur ska jag ta mig till det utan att gå tillbaka till att bli den där hårda, radikala - "jag är bättre än er" kristne?
Dessutom finns en del frågor som inte blir besvarade genom att bara köra på och mena att "det är bara att följa bibeln". Skulle alla oheliga "dö" om vi höll heligheten högt (Apg 5)? Och skulle alla bli friska om vi bara bad mer? Skulle alla problem lösas om ledarskapet bara löste det och sedan koncentrerade sig på bön och bibelläsning igen (Apg 6)? Jag tänker på de församlingar som verkligen försöker och som känns bra på många sätt i sina strävanden och som man inte skulle anklaga för att inte vara varma och andefyllda - har de svaren på mina frågor? Blir alla friska där och dör alla oheliga? Vad gör vi av det?
Det var dock träffsäkert, modigt och som jag tyckte ganska "festligt" att han kritiserade ledarskapet i församlingen för att hellre ha dialog än att lösa problemen - och därmed ta tid från det viktigaste (Apg 6:4). Jag tror inte på demokrati i den form vi har det idag - den kommer att döda församlingen aktivt. Men det kanske är positivt - då hinner den inte självdö...
Men tillbaka till det han sa som inte var fel men som ändå är ett problem. Om vi vill vara en församling som tror på bibeln som Guds hela ord (vilket måste definieras) så måste vi ta tag i problemtexterna och fundera över dem. Vad gör vi av mina frågor ovan och hur predikar vi detta? Och vem ska få predika och när? Jag menar - detta är alla helgons helg, och inte för att jag är så bunden till kyrkoåret men vissa hänsyn måste man kanske ta - tycker jag.
Kontentan då? Vad gör jag av detta tunga budskap? Lever på som vanligt eller tror jag att det berör mig? Tror jag att människor går förlorade? Tror jag att jag går förlorad om jag inte gör något? Är det inte så att jag relativerats och inte ser vägen tillbaka, även om jag någonstans tror att Bibelns (hela) budskap är sant - och därmed borde leva annorlunda? Ska jag ge upp helt eller försöka hitta en ny väg framåt - och vilken är den i så fall? Verkar som om jag har en del att skriva om i alla fall...
Idag har jag spelat på gjt igen. Det är alltid kul, och extra nyttigt är det när det som idag är hel ensemble - då kan man inte göra lite som man vill...
Det var en av de internationella vännerna som predikade. Jag har länge undrat varför de fortsätter gå hos oss när deras längtan så tydligt är annorlunda än vår. Jag tycker det är roligt och jag är lite stolt över att vi har tolkning varje söndag. Men jag tycker samtidigt det finns ett kulturellt problem. Jag menar, om jag åker till Egypten måste jag lyssna in samhället och anpassa mig till det om jag ska få genomslag. Tycker kanske att det ibland sagt och gjorts saker från de internationella vännerna som inte varit kulturellt relevant - men å andra sidan lyckas en hel del av våra egna med det också.
Problemet idag var inte kanske främst vad som sas utan hur det sas - eller egentligen inte mer än en ren pedagogisk fråga. För visst är det svårt att inte hålla med om att vi är ljumma (Upp. 3:14ff), men vad uppnår man genom att köra ner det i halsen på oss, även om det gjordes med värme och sann önskan om att nå igenom. Budskapet var sant och uppriktigt och analysen över tillståndet och lösningen var det inget större fel på. Men hur ska jag ta mig till det utan att gå tillbaka till att bli den där hårda, radikala - "jag är bättre än er" kristne?
Dessutom finns en del frågor som inte blir besvarade genom att bara köra på och mena att "det är bara att följa bibeln". Skulle alla oheliga "dö" om vi höll heligheten högt (Apg 5)? Och skulle alla bli friska om vi bara bad mer? Skulle alla problem lösas om ledarskapet bara löste det och sedan koncentrerade sig på bön och bibelläsning igen (Apg 6)? Jag tänker på de församlingar som verkligen försöker och som känns bra på många sätt i sina strävanden och som man inte skulle anklaga för att inte vara varma och andefyllda - har de svaren på mina frågor? Blir alla friska där och dör alla oheliga? Vad gör vi av det?
Det var dock träffsäkert, modigt och som jag tyckte ganska "festligt" att han kritiserade ledarskapet i församlingen för att hellre ha dialog än att lösa problemen - och därmed ta tid från det viktigaste (Apg 6:4). Jag tror inte på demokrati i den form vi har det idag - den kommer att döda församlingen aktivt. Men det kanske är positivt - då hinner den inte självdö...
Men tillbaka till det han sa som inte var fel men som ändå är ett problem. Om vi vill vara en församling som tror på bibeln som Guds hela ord (vilket måste definieras) så måste vi ta tag i problemtexterna och fundera över dem. Vad gör vi av mina frågor ovan och hur predikar vi detta? Och vem ska få predika och när? Jag menar - detta är alla helgons helg, och inte för att jag är så bunden till kyrkoåret men vissa hänsyn måste man kanske ta - tycker jag.
Kontentan då? Vad gör jag av detta tunga budskap? Lever på som vanligt eller tror jag att det berör mig? Tror jag att människor går förlorade? Tror jag att jag går förlorad om jag inte gör något? Är det inte så att jag relativerats och inte ser vägen tillbaka, även om jag någonstans tror att Bibelns (hela) budskap är sant - och därmed borde leva annorlunda? Ska jag ge upp helt eller försöka hitta en ny väg framåt - och vilken är den i så fall? Verkar som om jag har en del att skriva om i alla fall...
söndag 26 oktober 2008
Gudstjänst
Ledde gudstjänsten idag igen. Som vanligt är det en process fylld av kval. Man ska hålla ihop något man inte haft någon större påverkan på i förväg. Idag dessutom med nattvard, något jag alltid bävar inför. Det är så svårt att forma det till något äkta i en mötessituation. Tycker att nattvarden gör sig bäst runt matbordet - där den kommer ifrån. Vi har dessutom gett utrymme för att doppa, vilket omöjliggjort allt annat än nattvardsgång. Vi kan inte gärna skicka dubbla kalkar eller be de som vill doppa sitta på ena sidan av möteslokalen. Tack och lov hade man köpt oblater så att vi slapp smörgåsrånen (gissa var?:-)
Ska jag vara ärlig, så hade jag helst stannat hemma i sängen. Märkligt vad liten och svag man kan känna sig ibland. Men trots detta, och att jag verkligen blev sliten hit och dit före gudstjänsten av alla önskningar som faller över en, så var känslan av att Gud var med och spred sin frid i lokalen uppenbar - åtminstone från min horisont. Att jag sedan inte hörde CZ predikan för att jag redan förberedde nattvarden, är en annan sak.
Innan vi åkte till kyrkan fick jag frugan att lova mig att tvinga mig tacka nej till fler tillfällen att leda gudstjänst, men nu är jag inte lika säker. Jag kanske kan göra det igen någon gång.
Ska jag vara ärlig, så hade jag helst stannat hemma i sängen. Märkligt vad liten och svag man kan känna sig ibland. Men trots detta, och att jag verkligen blev sliten hit och dit före gudstjänsten av alla önskningar som faller över en, så var känslan av att Gud var med och spred sin frid i lokalen uppenbar - åtminstone från min horisont. Att jag sedan inte hörde CZ predikan för att jag redan förberedde nattvarden, är en annan sak.
Innan vi åkte till kyrkan fick jag frugan att lova mig att tvinga mig tacka nej till fler tillfällen att leda gudstjänst, men nu är jag inte lika säker. Jag kanske kan göra det igen någon gång.
Take 6
Var på konsert igår. Eller rättare sagt - jag sålda CD på en konsert igår och fick möjligheten att gå in och lyssna. Eftersom jag inte var ensam utan hade en god vän med mig som hjälpte till så såg jag chansen att få in oss på konserten med Take 6
Coola killar med en väldigt avslappnad attityd - lekfult och proffsigt. Inget predikande men inte heller någon tvekan om uppdraget och fokuset i deras liv.
Tack gode Gud för Take 6 - och CD:n köper du här :-)
Coola killar med en väldigt avslappnad attityd - lekfult och proffsigt. Inget predikande men inte heller någon tvekan om uppdraget och fokuset i deras liv.
Tack gode Gud för Take 6 - och CD:n köper du här :-)
lördag 25 oktober 2008
Delirious?
Så händer då äntligen det som alla längtat efter - Delirious? kommer till Sverige (hade visserligen varit bättre om de kommit till Köpenhamn, men ändå...)
Vi åker - hela familjen! Ska bli spännande att se vad ungarna gillar det live. De har haft Willow Creek CD:n i MP3:n länge nu. Här får ni ett smakprov.
Hoppas vi ses där!
Vi åker - hela familjen! Ska bli spännande att se vad ungarna gillar det live. De har haft Willow Creek CD:n i MP3:n länge nu. Här får ni ett smakprov.
Hoppas vi ses där!
fredag 24 oktober 2008
Kris i svensk kristenhet - ledarskapets kris?
De flesta är nog överens om att det råder någon slags kris i svensk kristenhet. Samtidigt som allt fler offentliga personer kommer ut som kristna, eller åtminstone troende, så verkar kyrkan i stort förlamad i obeslutsamhet. Vad ska vi vara? För alla eller bara för de redan initierade? Ska vi anpassa oss och bli politiskt korrekta eller ska vi stå emot och anses mossiga?
Jag har svårt att se att detta är något annat än ett ledarskapets kris. Det är ledarskapet i församlingarna som måste lyssna in Gud, församlingen, samhället och samtiden för att staka ut vägen framåt. Men ledarskapets kris är inte enbart ledarskapets fel. Allas rädsla för att inte få som man själv vill har gjort att man pressat in församlingarna i en osund demokrati. Ledarskapet får inte längre lyssna till något annat än församlingen och blir därmed bakbundna, eller förvirrade.
Jag var och hörde en trendkonsult och den konklusion han gjorde över den stora valfrihet som uppkommit vid frukostflinghyllan var att det är bra för nu erbjuds vi "precisionskonsumtion"- Sug på det ordet - precisionskonsumtion. Spyr ni (om jag nu har några läsare) om jag föreslår att vi kanske inte har något annat val än att tillåta precisionskonsumtion i kyrkan också. Någon framförde som kritik mot nya typ ungdomsförsamlingar att vad ska deras barn göra - ska de starta nya församlingar när de tycker att deras föräldrars församling blivit mossig?
Ja, vad har vi att förlora? Relevans och attraktion? Vad är viktigast? Att just min kyrka består så länge jag lever eller att världens viktigaste budskap når nya människor i nya generationer? Vad gör det om våra barn lämnar hemmet och bildar nya hem? Tänk om vi kanske ska lära dem det istället så att vi kan umgås i kärlek vid stora högtider - föräldrar, barn och barnbarn och alla deras vänner.
En pastor i Västerås som för några år sedan startade en ny församling, så något intressant. Han längtade efter att få se den första församling som vågade starta en ny församling i samma lokaler. Givetvis med andra tider för gudstjänst och etc. Visst vore det spännande.
Vadan denna utvikning? Jo, jag tror att ledarskapet måste få peka ut den väg som församlingen ska gå. Så kan vi få välja med lite större precision än nu om vi vill vara med eller inte - om det är den väg vi tror att vi ska gå för det vi tror att församlingen är till för. Där jag hör hemma just nu har man insett att det är kris - församlingen spretar som taggarna på en rädd igelkott. Men ledarskapet vet inte vad de vill utan har satt igång en inventering (som givetvis är hedervärt). Problemet är att då kommer plötsligt alla röster upp som vill allt möjligt och ingen vet eller kommer att veta vart allt ska ta vägen - för vem ska bestämma det. Ska vi rösta igen?
Vad handlar det om? För mig är det viljan att bygga något nytt utan att bryta ner det gamla som en del (ibland lite krampaktigt) håller fast vid. Varför ska jag förnya något som många inte vill ha förnyat - är det då inte bättre att bara lämna hemmet och bygga ett nytt. Låta föräldrarna bo kvar och ha det tryggt och lugnt på ålderns höst - det är de väl värda. Och vi kan ju hälsa på ibland...
Jag har svårt att se att detta är något annat än ett ledarskapets kris. Det är ledarskapet i församlingarna som måste lyssna in Gud, församlingen, samhället och samtiden för att staka ut vägen framåt. Men ledarskapets kris är inte enbart ledarskapets fel. Allas rädsla för att inte få som man själv vill har gjort att man pressat in församlingarna i en osund demokrati. Ledarskapet får inte längre lyssna till något annat än församlingen och blir därmed bakbundna, eller förvirrade.
Jag var och hörde en trendkonsult och den konklusion han gjorde över den stora valfrihet som uppkommit vid frukostflinghyllan var att det är bra för nu erbjuds vi "precisionskonsumtion"- Sug på det ordet - precisionskonsumtion. Spyr ni (om jag nu har några läsare) om jag föreslår att vi kanske inte har något annat val än att tillåta precisionskonsumtion i kyrkan också. Någon framförde som kritik mot nya typ ungdomsförsamlingar att vad ska deras barn göra - ska de starta nya församlingar när de tycker att deras föräldrars församling blivit mossig?
Ja, vad har vi att förlora? Relevans och attraktion? Vad är viktigast? Att just min kyrka består så länge jag lever eller att världens viktigaste budskap når nya människor i nya generationer? Vad gör det om våra barn lämnar hemmet och bildar nya hem? Tänk om vi kanske ska lära dem det istället så att vi kan umgås i kärlek vid stora högtider - föräldrar, barn och barnbarn och alla deras vänner.
En pastor i Västerås som för några år sedan startade en ny församling, så något intressant. Han längtade efter att få se den första församling som vågade starta en ny församling i samma lokaler. Givetvis med andra tider för gudstjänst och etc. Visst vore det spännande.
Vadan denna utvikning? Jo, jag tror att ledarskapet måste få peka ut den väg som församlingen ska gå. Så kan vi få välja med lite större precision än nu om vi vill vara med eller inte - om det är den väg vi tror att vi ska gå för det vi tror att församlingen är till för. Där jag hör hemma just nu har man insett att det är kris - församlingen spretar som taggarna på en rädd igelkott. Men ledarskapet vet inte vad de vill utan har satt igång en inventering (som givetvis är hedervärt). Problemet är att då kommer plötsligt alla röster upp som vill allt möjligt och ingen vet eller kommer att veta vart allt ska ta vägen - för vem ska bestämma det. Ska vi rösta igen?
Vad handlar det om? För mig är det viljan att bygga något nytt utan att bryta ner det gamla som en del (ibland lite krampaktigt) håller fast vid. Varför ska jag förnya något som många inte vill ha förnyat - är det då inte bättre att bara lämna hemmet och bygga ett nytt. Låta föräldrarna bo kvar och ha det tryggt och lugnt på ålderns höst - det är de väl värda. Och vi kan ju hälsa på ibland...
Intolerans och trångsynthet
Läste i Dagen igår att det värsta Annika Hagström visste var trångsynthet. Många andra tycker att intolerans är det värsta de vet. Jag tror jag vet vad de menar och i princip håller jag med, men ju oftare det sägs (utan någon kritik mot Annika Hagström) ju mer tycker jag det låter som - jag tycker inte om människor som inte tycker som jag. Intolerans börjar bli ett lika meningslöst ord som kränkt. Jag tror det är därför jag gillar (Valio, tror jag) reklamen om mjölkprodukter för laktosintoleranta. Där behöver vi inte tveka om vad ordet betyder. Men vad betyder det att man inte gillar intoleranta? Jag känner mig genast kränkt...
onsdag 22 oktober 2008
Hur börjar man?
Sitter som vanligt framför TV:n i sovrummet/vardagsrummet - ja, vi är synnerligen trångboda. Lite panik är det men man överlever. Funderar på att blogga för att få ur mig en del av den frustration som jag känner över livet i allmänhet och det i kyrkan i synnerhet. Jag är ingen originell tänkare, dessutom har jag vissa stavningsproblem. Tycker inte om att skriva - alltså själva skrivandet, det går för långsamt - så om jag löser det tekniskt kanske det dyker upp filmer så småningom där jag orerar över livet, istället för att skriva.
Det jag vill är att fundera över vad som är lösningar på en mängd frågor som stör och och berör oss. Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker, men ska undvika att såra någon. Går det? Jag hoppas det. Eller som jag uttryckte de någon gång: Om du tycker jag trampar dig på tårna kanske du ska fundera på varför du placerat dina fötter just där.
Det jag vill är att fundera över vad som är lösningar på en mängd frågor som stör och och berör oss. Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker, men ska undvika att såra någon. Går det? Jag hoppas det. Eller som jag uttryckte de någon gång: Om du tycker jag trampar dig på tårna kanske du ska fundera på varför du placerat dina fötter just där.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)