Deliroius? Yes, I am!

Så har det hänt - vi har varit på Delirious?-konsert hela familjen. Önskar jag hade kunnat bjuda på några schysta bilder men vi glömde kameran. Hoppas få några bidrag från vänner senare.

Allra först låt mig slå fast att detta var fantastiskt som helhet. Inte minst att få uppleva det med barnen och goa vänner. Men låt oss börja med det lite mer negativa. Det var väldigt svårt att inte jämföra med den senaste konserten, den med Kirk Franklin. Där fanns en annan energi i hela förväntan som säkert kom av både mängden människor och lokalen. Professionalitet är inte fel, helt enkelt. Men framför allt var det själva lokalen som var det största problemet. Även om Emanuel Kalrsten skriver i sin blogg i Dagen "det är ingen överdrift om jag säger att publiken överröster Martin Smith" så var det inget man kände av längst fram. Där stod man och undrade varför ingen annan applåderade eller sjöng med. På tal om sjunga med så var Örebro-publiken rätt mycket bättre sångare, men det kan också bero på att jag flankerades av mina underbara vänner JS och DI som kunde alla texter och sjöng för full hals :-) (Puss på er grabbar - underbart att ni var med) Skämt åsido, så var det klasskillnad som säkert berodde både på lokalen och publiken.

Men låt oss glida över till det positiva som också har med lokalen att göra - närheten. 1½-timmes väntan i två (2) köer gav oss plats längst fram, bredvid Linus som var överlycklig över att kunna drägla på räcket. Jag blev lite orolig när frugan insåg att hon snart skulle stå 2 meter från Martin Smith, men de gick bra :-) För barnen var det perfekt. O var helt loss - underbart. Och B blev föremål för Smiths goda råd. För honom var det stort att efter en tuff vecka i skolan få råd från en världskändis. För hans pappa och mamma var det också stort, precis som att få uppleva O:s glädje och entusiasm.

Men frånsett detta gav inte konserten mycket övrigt att önska. Visst, Mr Smith verkade lite sliten och inte så på, men det var en lovsångskonsert, inte en en stunds underhållning. Och i slutänden var det det som gällde - lovsången och trons uppmuntran. För precis som från Kirk Franklin så gick jag från Delirious? upprymd och uppfylld. Tron är värd att ta på allvar - på allvar! Delirious? sjöng 10 av 12 låtar från senaste plattan samt en hel del godingar. Sången för kvällen var annars Chris Tomlins "Så stor är vår Gud" som sjöngs på svenska först av förbandet (varför har man såna?) och sedan av Delirious? Jag höll på att skriva att det var den enda icke-egna sången de sjöng, men det var en till som smögs sig in. Men med tanke på hur mina skönsjungande vänner klämde i i Cyndi Laupers True colors skulle man kunna tro att det var en Delirious?-låt ;-)

Lista på fem bästa konserterupplevelser:

5. Larry Carlton - Stockholm för länge sen (1985 tror jag)
4. Delirious? - Huskvarna nov-2008
3. Supertramp - Hovet maj-1983
2. Koinonia - Örebro feb-82?
1. TOTO - Malmö 2005? (då jag kom på mig med att tacka Gud för att jag var där)

I'm gonna be a history maker in this land
I'm gonna be a speaker of truth to all mankind

- kan det bli vår melodi?