Jo - jag tror

Okej, eftersom någon uttryckt direkt till mig, ej via bloggen tyvärr, att jag är lite väl pessimistisk (och jag kan tänka mig att D är lite orolig för min tro också :-) så tänkte jag förklara hur jag tror om evangeliet.

Jag tror på Gud. Den främsta anledningen till det är skapelsen. Jag satt en gång och såg rakt upp i en underbar blå sommarhimmel och insåg evigheten - så måste det vara. Världsaltet är går inte att förklara utan Gud, även om Gud i sig själv är lite svårförklarad. Men varför kristen?

Jesus var en historisk person och antingen galen eller Guds son. Jag vet inte vad Guds son verkligen betyder men jag tror på det på samma sätt som de första lärjungarna. Treenigheten är en mänsklig skapelse som man inte får filosofera för mycket över. Den är en teologisk konstruktion som håller i sin helhet, men egentligen tycker jag det är bättre att hålla fast vid att Gud måste ha sitt Ord och sin Ande - den skulle ingen monoteist neka till - vare sig jude eller muslim. Och varför skulle inte Gud kunna inkarnera sitt ord för att få fram sitt budskap genom sin egen son, inte skapad utan född av evighet (vad det nu betyder - jo, detta är svårt)

Och jag väljer att tro på den historiska redogörelsen i evangelierna, men inte bara sådär. Jag har i mitt liv mött Jesus och tagit emot den Heliga Ande. Vid flertalet tvivlande ögonblick (för jag är en sann tvivlare som tvivlar när jag vill och får jag inte tvivla så tvivlar jag lite till) har Gud mött mig - klätt av mig mina tvivel och brutit igenom - fått mig att känna att detta måste vara sant. Inte minst lovsången har haft den betydelsen för mig.

Mina studier i teologi har visserligen utsatt tron och förändrat många delar av den, men framför allt har studierna visat att kristendomen klarar en kritisk prövning utan att fullständigt krackelera - det är unikt skulle jag vilja påstå (men jag är partisk, visst).

Men himmel och helvete då? Jo, kristendom blir inte utifrån min erfarenhet av livet förklarad utan ondskan. Så många gånger har jag fått inse att mina problem och känslor berott på att jag låtit mig påverkas av något som vill bryta min relation med Gud. Det det kristna livet ytterst handlar om är att välja sida - att stå på Guds sida frivilligt för att visa ondskan vem man vill välja (Ef. 3:10-11 samt Ps. 8:3 1917 års övers. Som så mycket annat har översättning 2000 förvanskat även detta). Att tro på Gud "trots allt" är det kristna livets ultimatum - inte att få ett liv utan problem i ett själviskt överflöd. Kristendomen är en evighetsreligion och blir utan evigheten bara märklig (1 Kor 15:19).

Ska vi evangelisera då? Hur Gud avgör vem som kommer till himlen och inte är inte helt klart tycker jag. Det står att Gud vill att alla ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Men där står också att målet är att vi ska få leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt värdigt och fromt (låter inte så evangelisationsaggresivt tycker jag). Jesu tal om yttersta tiden i Matteus (kap 24-25) är oerhört intressant. Men öppnar också för gärningslära - vilket även Jakobs brev gör på ett annat sätt. Tron måste få sitt uttryck i kärlek, säger Paulus, och vi ska göra alla till Kristi lärjungar säger Jesus i sitt avskedstal. Jag tror det handlar om att vi som kristna måste ta vårt ansvar för omvärlden på alla upptänkliga sätt och i det få så många som möjligt att ställa sig aktivt på det godas sida, mot ondskan (vilket inte är att bara stå - stilla). Det är därför Jesus kan säga både att den som inte är för är emot och att den som inte är emot är för - det finns inga lätta svar i Jesusrelationen, men vårt uppdrag är att sprida budskapet. Varför? Jo, för att åt Jesus har getts all makt i himlen och på jorden. Det finns liksom ingen anledning att inte tillhöra honom - alla behöver få veta detta.

Helvetet då? Jo, jag tror att helvetet är den plats där Gud är frånvarande - där endast ondska råder. Den platsen är reserverad för de som handlat helt i ondskans namn utan ånger och de som helt sagt nej till Gud eller fullständigt förvanskat hans uppdrag (Matt 7:21-23).

Kristendomen är en allvarlig religion full av glädje. Den går inte att ta lätt på. Vi måste brotts med våra tillkortakommanden och frågan om vi gör tillräckligt. Men kristendomen är ändå inte det dåliga samvetets religion, får inte bli. Evangelisation måste bli ett erbjudande om delaktighet i något större än en själv för hela resten av mänsklighetens goda. Om vi sitter i våra kyrkor nöjda med verkligheten som den ser ut, eller med att i alla fall vi är i kyrkan - då dömer vi oss själva, tror jag, kanske t o m till evig fördömelse.

Jag ska försöka återkomma - hoppas någon vågar kommentera.

Nu är det Delirious? som gäller - WOW!