De flesta är nog överens om att det råder någon slags kris i svensk kristenhet. Samtidigt som allt fler offentliga personer kommer ut som kristna, eller åtminstone troende, så verkar kyrkan i stort förlamad i obeslutsamhet. Vad ska vi vara? För alla eller bara för de redan initierade? Ska vi anpassa oss och bli politiskt korrekta eller ska vi stå emot och anses mossiga?
Jag har svårt att se att detta är något annat än ett ledarskapets kris. Det är ledarskapet i församlingarna som måste lyssna in Gud, församlingen, samhället och samtiden för att staka ut vägen framåt. Men ledarskapets kris är inte enbart ledarskapets fel. Allas rädsla för att inte få som man själv vill har gjort att man pressat in församlingarna i en osund demokrati. Ledarskapet får inte längre lyssna till något annat än församlingen och blir därmed bakbundna, eller förvirrade.
Jag var och hörde en trendkonsult och den konklusion han gjorde över den stora valfrihet som uppkommit vid frukostflinghyllan var att det är bra för nu erbjuds vi "precisionskonsumtion"- Sug på det ordet - precisionskonsumtion. Spyr ni (om jag nu har några läsare) om jag föreslår att vi kanske inte har något annat val än att tillåta precisionskonsumtion i kyrkan också. Någon framförde som kritik mot nya typ ungdomsförsamlingar att vad ska deras barn göra - ska de starta nya församlingar när de tycker att deras föräldrars församling blivit mossig?
Ja, vad har vi att förlora? Relevans och attraktion? Vad är viktigast? Att just min kyrka består så länge jag lever eller att världens viktigaste budskap når nya människor i nya generationer? Vad gör det om våra barn lämnar hemmet och bildar nya hem? Tänk om vi kanske ska lära dem det istället så att vi kan umgås i kärlek vid stora högtider - föräldrar, barn och barnbarn och alla deras vänner.
En pastor i Västerås som för några år sedan startade en ny församling, så något intressant. Han längtade efter att få se den första församling som vågade starta en ny församling i samma lokaler. Givetvis med andra tider för gudstjänst och etc. Visst vore det spännande.
Vadan denna utvikning? Jo, jag tror att ledarskapet måste få peka ut den väg som församlingen ska gå. Så kan vi få välja med lite större precision än nu om vi vill vara med eller inte - om det är den väg vi tror att vi ska gå för det vi tror att församlingen är till för. Där jag hör hemma just nu har man insett att det är kris - församlingen spretar som taggarna på en rädd igelkott. Men ledarskapet vet inte vad de vill utan har satt igång en inventering (som givetvis är hedervärt). Problemet är att då kommer plötsligt alla röster upp som vill allt möjligt och ingen vet eller kommer att veta vart allt ska ta vägen - för vem ska bestämma det. Ska vi rösta igen?
Vad handlar det om? För mig är det viljan att bygga något nytt utan att bryta ner det gamla som en del (ibland lite krampaktigt) håller fast vid. Varför ska jag förnya något som många inte vill ha förnyat - är det då inte bättre att bara lämna hemmet och bygga ett nytt. Låta föräldrarna bo kvar och ha det tryggt och lugnt på ålderns höst - det är de väl värda. Och vi kan ju hälsa på ibland...
Ur krisen kan komma något gott!
SvaraRaderaJag tror att troslågan måste få börja brinna i våra hjärtan!
Det står i Hesekiel kap 20 vers 45
Och Herrens ord kom till mig. Han sade Du människobarn, vänd ditt ansikte säderut och predika mot söder,ja, profetera mot skogslandet söderut. Säg till skogen söderut: Hör Herrens ord:
Så säger Herren, Herren: Se jag skall tända upp en eld i dig, och den skall förtära alla träd i dig, både friska och de torra. Den flammande lågan skall inte kunna släckas, och av den skall allas ansikten förbrännas, allas mellan söder och norr. Och allt kött skall se att jag , Herren, har tänt upp elden. Den skall inte kunna släckas.
Den elden vill jag ha i mitt liv!!
Då kan krisen vändas till seger!
I was made to love you, and to be loved by you!
Mer kärlek.. och låt elden flamma i våra liv!
Brossan!
Visst - så enkelt är det men samtidigt inte.
SvaraRaderaDet blir lite som prästen som gick förbi den förfallna trädgården som en nyinflyttat trädgårdsmästare förbarmat sig över och gjort otroligt vacker. Prästen säger: "Värst vad du och Gud gjort denna trädgård vacker." Varpå trädgårdsmästaren svarar: "Då skulle du sett hur den såg ut när bara Gud skötte den."
Gud gav växten, ingen tvekan - av honom och enbart honom får vi alla förutsättningar men det är upp till oss att förvalta utifrån alla våra förutsättningar. Jag tror vi lurar oss att bara gå och vänta på Guds ingripande med en för ensidig syn på att 'om bara Guds ande faller'. Anden är här - vad gör vi av det?
Ok - jag tror att vi måste jobba!
SvaraRadera...jag har inte räknat med att få allt serverat.
Vi får tillsammans med Gud, hitta en bra lösning på "allt"! :)
För min del så känner jag att jag behöver umgås mer med GUD! och jag behöver mer tro!
"säg mig vem du umgås med så skall jag säga dig vem du är!"
I was made to love you, and to be loved by you!
>>B