Låt åren med herdar vara slut...

Läser OPINION på Dagens hemsida att man efterlyser ett tydligare herdeskap hos församlingsledare - detta förvånar mig. En av artikelförfattarna har skrivit böcker om församlingen, populära böcker dessutom - jag har sålt flera... Och det gör mig lite förvånad, att det är just herdeskapet som efterlyses. Visserligen lyfter de fram perspektiv på herdeskapet som är viktiga - livsviktiga för församlingen. Men idag när flera församlingar har allt färre anställda som kan lägga mycket tid på församlingen, är jag högst tveksam till att det är just herdeskapet som vi behöver lyfta fram.

Det är inte så att jag inte tror på herdeskapets betydelse. Men som jag ser det är det den egenskap som ensidigt lyfts fram i etablerade församlingar under allt för lång tid. Herdar tenderar att ta hand om flocken - sätta dem så högt att man är rädd för förändringar. Förändringar som vi så väl behöver i en tid av förändring - överallt utom i kyrkan, känns det som. När då ledarskapet komprimeras tror jag att församlingens medlemmar själva kan sköta just herdeskapet bättre än något av de andra så viktiga ledarskapegenskaperna.

Men framför alllt bör vi sluta se egenskaperna som konkurrenter. Att vi vill ha herdeskap i församlingen är ju ingen motsats till att vi vill ha egenskaper som bättre främjar den rörlighet vår tid behöver. Men frågan är vad som ska prioriteras i de - eller den - betalda tjänsten. Och där bör herdeskapet, efter flera års överprioritering, få stryka på foten.

Vi måste byta stil

Har den senaste veckan drabbats av en trötthet som gått djupt. Jag har börjat tröttna på åsikter - åsikter som inte leder någonstans.

Om vi generaliserar lite tycker jag man kan se en utveckling som inte bådar gott. Vi har vår föräldrageneration som levde livet som det var. Det fanns inte mycket utrymme för förändring - och jag pratar nu om mellankrigsgenerationen. Efterkrigsgenerationen, trötta på föräldrarnas likgiltiga attityd, jobbade för förändring för allas bästa. Min egen generation klagar mest. Om vi gör någon förändring är det för vår egen skulle, av ren egoism. Men generationen efter oss - cynikerna - kan inget annat än att ha åsikter - om allt! Därav alla stand-upare - åsiktsmaskiner som kanske, i vissa ovanliga fall, roar men inte förändrar ett dugg. Precis som cynikerna - det enda de åstadkommer är trötthet. Kritiken är inte man konstruktiv, bara cynisk.

Jag funderar på vad det blir av mina egna barn, eller deras generaton, efter detta. Åt vilket håll går reaktionen. Ger man upp helt eller kommer en mer positiv reaktion. Och som utvecklingen är så är ju mina barn egentligen ett par, kanske tre steg efter cynikerna. Cynikerna är ju redan 30+. Och vad gör jag av min kritik - förmår jag komma vidare och bli kreativ. Kommer cynikerna att tillåta det eller måste jag befria mig och min generation från deras inflytande för att kunna bli kreativ. Är det vårt ansvar att väcka cynikerna - eller kan vi hoppas på att de växer upp och själva inser sitt destruktiva beteende?

Obsservera att detta inte är en åsikt utan ett observerande :-)

Griniga gubbar

Inser till min förskräckelse att jag börjar bli en grinig gammal gubbe och att det inte är särskilt klädsamt. Det är t o m jobbigt att vara arg hela tiden. Arg på jobbet för alla leverantörer som inte sköter sig. Arg på kunder som bara klagar. Arg under cykelturen till och från jobbet på alla märkliga trafikanter därute. Arg på vänner som är arga på mig. Arg på familjen för diverse (men den ilskan måste man i alla fall ta itu med så den får oftsast, eller hittils fått i alla fall, lyckliga slut).

Det här med fildelning exempelvis, som verkligen gör mig ledsen - lite förtvivlad faktiskt (delvis drabbas jag ju av det). Men till vilken nytta blir jag arg. Min ilska biter inte på en hel värld som fått för sig att det är okej att stjäla så länge man inte berövar någon originalet (så knasigt - originalet har ju aldrig varit till salu - det är ju kopior man säljer - nåväl). Min ilska kommer inte heller att få mina leverantörer att göra ett bättre jobb. Och min familj blir lika ledsen varje gång de drabbas (även om det ibland känns nödvändigt och försoningen känns god).

Nej, om man kunde lära sig att va arg på rätt säker, som girighet, våld, krig, trångsynthet - de där destruktiva krafterna. Men inte bara arg utan konstruktivt arg, som blir en motkraft (okej håll i er för nu blir det lite mesigt) laddad med kärlek

Vi har en Gud som älskar oss. Han fyllde sin ilska mot världens synd med kärlek till människan och lät sig själv delas för oss. De kanske låter konstigt när det kommer från någon som identifierat sig som kristen hela livet när jag säger att det är först nu som jag börjar förstå vad den kärleken handlar om. Och nu vill jag egentligen inget annat än att få det att synas - så att andra genom mig kan få inse hur mycket Gud älskar oss. Då kan man ju inte bli arg på varenda bilist som inte uppför sig lika bra som jag gör i trafiken - det blir liksom inte trovärdigt. Så Gud hjälpe mig - jag kanske inte ens får vara arg på pirater...

Pirater får mig se rött...

Bara det att man kallar sig Piratpartiet visar att man vet vad man verkligen är. När jag läser artikeln i Dagen och dessutom ser att det finns en kristen som menar att detta är okej - får det mitt blod att koka. Jag vet inte varför jag blir så arg, men främst är det nog för att argumenten är så simpla. Jo, givetvis gör det mig arg att man som äkta pirater gör våld på andra människors rätt till det som är deras eget. Men just argumentationen:
Fråga: Hur ser du på budordet "Du ska inte stjäla"?
Piratsvar: Upphovsrättsintrång är ett brott i dag, men det är inte stöld. Det är två helt olika lagar. Att stjäla ska man inte göra. Det är ju obehagligt. Och kopiering är inte stöld.

Okej? (Aarrghh)

Jag är ingen paragrafryttare. Jag tror att man kan bända på lagen så länge man inte skadar någon annan eller gör det systematiskt. Men det här är fel, och samtidigt gömmer man sig bakom att man skyddar samhället från att bli en ny sovjetstat. Det gör det hela ännu fegare. Stöld är alltid, oavsett vilket namn du ger det, stöld!