Vad blir det av ett liv - 2?

För ett antal år sedan höll jag ett bibelstudium om livet med Gud och kallelse - att göra det man tror Gud vill man ska göra. Jag sa då något om att Gud snarare kallar oss till något som ligger i linje med vilka vi är, än tvärtom. Så jag trodde inte att Gud skulle kalla mig till gitarrist. Då var det en kvinna som sa att hon trodde absolut Gud skulle kunna kalla mig till att bli gitarrist.

Okej, jag trodde henne inte då, och jag vill fortfarande inte kalla mig gitarrist. Men förra året var jag min kyrkas meste gitarrist.

Hur blir det så? För min del kom detta ur den period då jag mer eller mindre kände mig utbränd på församlingsarbete. Själva tanken på ännu ett styrelsemöte, ännu ett sammanträde gjorde ont i mitt inre. Under den perioden behövde jag inte fundera på vad jag skulle göra eller inte, jag kunde inte göra något! Bön, bibel, predikan - you name it - allt blev meningslöst. Allt, utom lovsång. Jag kunde sitta och slölyssna på lovsång, och plötsligt kom en sång som bröt igenom. Tårarna rann och jag kunde uppleva Gud igen. Ibland utan att något förändrades i grunden, ibland som ett steg framåt.

Utan en massa uppdrag och dödande styrelsemöten fick jag plötsligt också tid. Barnen blev lite större och lekte mer själva. Jag hade ett jobb som jag kunde gå hem ifrån och vara klar. Så fick jag en gitarr, min första stålsträngade med mick. Jag är inte musikalisk. Jag älskar musik, men har aldrig haft något gehör, någon känsla för toner. Men Matt Redmans Facedown, som jag hade hört tusen gånger, köpte jag noterna till och jag övade. Och till slut kunde jag spela tillräckligt bra för att spela åt min fru, som sjunger fantastiskt och dessutom kunde hjälpa mig med takten. Hon är guld!

På söndag (om inget händer) står jag själv på estraden för att leda lovsång. Alltså själv, som i ensam. Jag vet inte om detta är mitt nya kall. Jag vet inte om jag är lovsångsledare. Men "för en tid som denna" tror jag att detta är vad Gud vill att jag ska göra. Om vi låter Gud jobba med oss kan livet ta oss vart som helst. Det kanske inte låter så stort att inte ens va gitarrist, utan nöja sig med att kunna spela. Inte va sångare, men nöja sig med att få sjunga. Men om det alltid varit en omöjlig dröm - och så är man ändå plötsligt där. Och inte bara för sin egen skull, utan för den Gud man tror på och för de människor man hoppas ska få komma närmre honom. Det blir ingen skönsång, inget fräckt gitarrspel, men det blir lovsång - tillsammans - med en djup förhoppning om att detta ska få vara med och leda människor i tillbedjan.

Kallelse - det är väl vad det blir av det där livet som man vandrar med Gud! Så lev det livet, med dess upp och nedgångar och oförutsedda händelser. Nej, nu predikar jag för mycket... din väg är inte min...