Israel, Palestina och ersättningsteologi

Det här är ett inlägg som jag började på för länge sen - strax efter förra gången Ship to Gaza gjorde sitt första försök. Efter en ny genomläsning väljer jag att publicera det med lite förändringar - det innehåller dock en del tankar som jag verkligen står för och vill ha ut i debatten, om nu någon bryr sig.

Frågan om judarna och frälsningen är ett ständigt aktuellt ämne. Dagen hade 2010 flera artiklar av olika karaktär efter Göran Lennartssons inledande artikel "Judarna är bärare av Guds löften", vilket fick sitt riktiga bottennapp i Nils-Eije Stävares artikel "Inga exklusiva löften för judarna i Nya testamentet", som jag kommenterade i ett tidigare inlägg. Förmodligen tog debatten fart igen mycket pga det som hände med Gaza-skeppen. Ett spektakel med tragisk utgång, som nu fått en uppföljare som tack och lov helt kom av sig - något som ironiskt nog alla inblandade ansåg vara en framgång för deras linje.

Vad jag anser om judarna och Guds löften till judarna som folk, och den illaluktande ersättningsteologin som så lätt får fäste när vi tappar bibelns helhetssyn på frälsningshistorien kan ni läsa om i min tidigare artikel, även om jag även utvecklar det lite här. Dessutom vill jag försöka säga något kort om min syn på staten Israel och läget för det palestinska folket. Det som får mig att göra detta inlägg är en vilja att kommentera den svåra frågan om en balanserad syn på i konflikten Israel-Palestina. Detta är svårt inte minst för att jag ändå tror som jag gör på Judarna som Guds folk och att de fortfarande har en särställning. Men judarna är inte lika med Israel. Och det behöver man påminna sig om, även om det även där finns en biblisk koppling.
Detta aktualiseras av en film "With God on our side", som Ellen Adolfsson skrev om i sin sommarblogg på Dagen.se. Och det var en mening i det hon skriver som framför allt fångade mig: "För övrigt verkar begreppet 'ersättningsteologi' ha blivit något av ett skällsord som slarvigt används för att beskriva varje teologisk hållning som inte betonar Israels ensamrätt till landet." Så är det givetvis inte, och så får det inte heller bli. Ersättningsteologi är att de kristna har ersatt judarna som Guds folk och gjord judendomen överflödig som bärare av Guds löften eller som delaktiga i frälsningshistorien. De har inte längre någon del i Guds plan utan måste avsäga sig judendomen för att bli kristna - om de ska ha en nån chans till evigheten. Konsekvensen av denna icke-bibliska teologi har blivit att när kristendomen varit i majoritetsställning har man sett judendomen som ett direkt förnekande av Guds vilja och judarna blir ett folk som vänt Gud ryggen och inte har något existensberättigande. Svängningen kom redan i 300-talets Romarrike och har fått katastrofala konsekvenser för judarna genom hela historien sedan dess.

Det finns de som menar att kristnas undfallenhet för Israel hänger ihop med ett dåligt samvete för det som drabbat dem. Vesa Annala skriver i Dagen: Den så kallade ersättningsteologin har fått en negativ klang på grund av den kristna kyrkans hemskheter mot judar. Man behöver dock inte ändra på teologin när människor beter sig dumt. Men jag tror att Annala missuppfattat ersättningsteologin men lite från en annan synvinkel. Han skriver: Den grundläggande frågan är: Ersatte den kristna kyrkan judendomens roll i frälsningshistorien? Svaret är ett klart ja! Men det är inte den egentliga frågan i ersättningsteologin. Kyrkan har ersatt judendomen som bärare av Guds löften till hedningarna - och inom kyrkan är det ingen skillnad på jude och grek. Men ersatte kyrkan judarna som Guds folk? Det är frågan som ersättningsteologin svara ja på. Men det säger inte Bibeln. Paulus skriver till romarna att de som hedningar inympats i det äkta trädet. Och att det är lätt för Gud att inympa de äkta grenarna igen! Läs Romarbrevet kapitel 9-12 igen - noga! Några nyckelverser: 9:23-24, 11:1, 11:11-12, 11:25-29 (mycket viktiga versar som jag menar att såväl Annala som Stävare missar helt). Personligen anser jag att det är just detta med att inte förhäva sig som är en nyckel (11:18) tillsammans med att Guds löften står fast (11:29). Gäller inte det judarna gäller det ju inte mig heller!
Ok, nog om ersättningsteologin. Jag måste hålla med om att detta fått många av oss att ha en lite för ensidigt positiv inställning till Israel i sin kamp för överlevnad. Det är visserligen ingen ursäkt att det är än värre att ensidigt stå på andra sidan. Personligen vill jag dock utgå ifrån judarnas rätt till landet. Sanningen är ju att det inte fanns någon nation eller något folk som hade någon större rätt till på landremsan vid medelhavets östra strand, än vad judarna kan anses ha. Det fanns inga palestinier i landet, däremot en hel massa araber. Många fler än judarna: Enligt FN:s undersökningskommission, UNSCOP, hade Palestina 1946 1,86 miljoner invånare, varav 33% judar, 58% muslimer och 8% kristna. Men vilket annat land kunde ha getts åt judarna? Möjligen Manhattan (även om Uganda också diskuterades :-) Araberna däremot har fått självbestämmande i en rad länder runt Israel. Jag vet att det är hemskt, men kanske en av FN ordnad etnisk rensning varit det bästa, som mellan Indien och Pakistan (även om man givetvis kan dividera i vilken grad det var en "etnisk" rensning eller bara en religiös sådan). Men hade de arabiska grannländerna accepterat bildandet av Israel och öppnat sina gränser hade problemet redan varit ur världen. Inte därmed sagt att de araber som valt att stanna som Israeliska araber haft det bättre än vad de har det idag, men i alla fall bättre än i de arabiska grannländerna, det tror jag.

Men visst är det ett problem att det finns arabiska, eller palestinska som vi nu säger, flyktingläger som är kvar sedan 1948. Men är det bara Israels fel? Hur mycket pengar har inte pumpats in i den palestinska administrationen, inte minst av den svenska socialistiska regeringen? En siffra vore intressant att ha! Och hur är det att leva i Israel och veta att man är ständigt hatad av sina grannländer, som inget hellre vill än att Israel ska upphöra? Återigen - detta innebär givetvis inte att vi kan acceptera allt som Israel tar sig för för att hindra självmordsbombare att ta sig in i Israel. Allt de gör för att hindra raketer från Libanon och Gaza att skjutas in över gränserna. Allt de gör för att få leva i trygghet från grannländer som vill utrota dem.

Det känns dock inte svårt att ha långtgående sympatier för aktioner som går utöver gränsen för vad en demokrati normalt tillåter sig. För Israel är i en ballansakt som går utöver det vanliga. Ju hårdare tryck de sätter på Palestinierna, desto större risk löper de att få det i ryggen. Och vem reagerar på att Egypten släpper på gas i tunnlarna mot Gaza för att hindra flyktingar att komma in i Egypten den vägen... (länk till Ma'an News Agency). Blockaden mot Gaza var en gemensam sak för Israel och Egypten, ändå verkar de flesta nöja sig med att kritisera Israel. Men är det inte konstigare att Egypten står bakom en blockad - vad är deras motiv? (Och det mer aktuella att Egypten nu igen skärper gränsen mot Gaza.)

Jag tror detta hänger ihop. Om man ser judarna som Guds folk, fortfarande burna av löftet från Gud om än med ändrat uppdrag, så har man mer förståelse för Israel som det judiska folkets enda fristad. Och tvärtom, ser man inte judarna som Guds folk så tenderar man att att stå allt för ensidigt på den palestinska sidan. Och det är väl inte precis konstigt att det är så, men frågan är hur man menar att de judar som nu faktiskt bor i Israel ska förhålla sig till det våld de utsätts för. Jag erkänner mig som pro-israel, kanske främst av religiösa skäl, men jag anser också att Israel inte gör allt de kan för att stötta uppbyggandet av en Palestinsk stat.  Men hur menar en pro-palestinier att Israel ska agera? Får palestinierna utverka hur mycket våld som helst bara för att de slår ur underläge? Jag förstår att de gör det i sin frustrerade situation, men jag har också förståelse för att så länge de gör det kommer Israel att svara. Även om jag inte tycker någon av dem handlar rätt.

Hoppet står till gräsrötterna - alla del israeler och palestinier som trots sina respektive regeringars agerande verkar för fred och förstår att vägen framåt inte går genom provokation. När jag nu tror det måste jag också avhålla mig från provokation. Det är därför jag blir illa berörd av aktioner som Ship to Gaza, som jag absolut inte tror verkar för freden även om vissa säkert tror att de stödjer palestinierna sak genom att delta - men det är nog tyvärr helt missriktat. Jag har träffat palestinier i Gaza som känner sig instängda och jag känner med dem. Jag har träffat palestinier på västbanken som ständigt fastnar i stängda gränskontroller och jag känner med dem. Jag har träffat israeliska araber som behandlas som en misstänkliggjord minoritet och jag känner med dem också. Men jag känner även med israeler som inte kan åka på utflykt utan vapen med sig, ständigt på sin vakt för attentat - även de har mina sympatier. Och som land beträffat anser jag att det är deras rätt att vara där - en gudomlig rätt. För Gud har inte övergett sitt folk - för Gud kan inte ta tillbaka sina gåvor eller sin kallelse. Och med mina dubbla sympatier kan jag bara vända mig till de som verkligen vill ha fred och samförstånd - de som i det lilla eller stora söker en lösning. Vi får ställa vårt hopp till dem och ge dem vårt stöd - för bara genom dessa är en verklig förändring möjlig.