Lättare för en kamel... del 2

Här kommer en fortsättning på Lättare för en kamel... som jag publicerade igår. Läs gärna den först.


Ett par kommentarer jag fått har fastnat för det dåliga samvetet - mitt eget eller att jag skriver för att ge andra det. En anonym signatur A citerar mig själv - från ett tidigare blogginlägg (det är smart, för det blir svårt för mig att inte hålla med mig själv). "Kristendomen är en allvarlig religion full av glädje. Den går inte att ta lätt på. Vi måste brotts med våra tillkortakommanden och frågan om vi gör tillräckligt. Men kristendomen är ändå inte det dåliga samvetets religion, får inte bli. Evangelisation måste bli ett erbjudande om delaktighet i något större än en själv för hela resten av mänsklighetens goda." och A tycker det var bra sagt. Jag kan bara hålla med. Gillar det där att en text man skrivit får eget liv och det känns inte som om det är mina egna ord.


Men det är ett litet problem - min text fortsätter: "Om vi sitter i våra kyrkor nöjda med verkligheten som den ser ut, eller med att i alla fall vi är i kyrkan - då dömer vi oss själva, tror jag, kanske t o m till evig fördömelse." Och det är ju just där som problemet sitter. Problemet är inte att vi har eller får dåliga samveten, jo det är delvis mitt, det är därför jag vill  fly - men inte främst - problemet är att vi nöjer oss med att vi har det bra. Att, även om vi inte vet riktigt vad vi ska göra, inte ens gråter med de som gråter och anstränger oss lite till...


Jo, det finns många som gör mycket - absolut. I våran församling driver vi second hand-butik och genom den skänker vi en massa pengar till välbehövande. Vi bedriver även missionsarbete via offrade pengar, och som det i regel är nu för tiden handlar det inte bara om att vinna själar - allt paras med socialt arbete. Vi gör mycket för vår omvärld. Vi kan kanske inte göra allt, inte mer än andra?


Så kanske är problemet BARA mitt eget dåliga samvete. Men egen oförmåga att göra mer, avstå för att andra ska få - oberoende av hur andra runt omkring mig gör eller har det. Är jag bara feg, helt enkelt? Vill jag ge andra dåligt samvete för att jag inte själv klarar av att leva ensam med mitt? För människor runt mig kanske gör tillräckligt. Den kyrka jag säger att jag har svårt att tillhöra för att den gränsar till hyckleri kanske i själva verket gör tillräckligt - problemet är bara att jag inte gör det och därför plågas jag av mitt eget dåliga samvete - och det kanske inte bara handlar om pengar, utan om allt det andra också? Det där vi som kristna skulle göra - leva för andra, inte bara de fattiga... Är jag hycklaren?

Kanske kan jag inte göra mer än att kämpa på, tacksam för det jag har. Försöka ha överseende med mig själv och andra. Försöka så gott det går. Dela mitt överflöd, men inte plåga mig själv med att jag har ett överflöd nu när jag tycks oförmögen att sälja allt och ge till de fattiga. Och framför allt inte döma andra, för att inte själv bli dömd. Jo, jag sa det nog ganska bra förut, men till skillnad från signaturen A vill jag inte ta bort den där sista meningen. Låt mig omformulera lite: Kristendomen är en allvarlig religion full av glädje. Den går inte att ta lätt på. Vi måste brotts med våra tillkortakommanden och frågan om vi gör tillräckligt. Men kristendomen är ändå inte det dåliga samvetets religion, får inte bli. Våra goda gärningar måste komma från att våra hjärtan hittar sin godhet i något större än oss själv. Om vi sitter hemma eller i våra kyrkor nöjda med verkligheten som den ser ut, eller med att i alla fall vi är troende - då dömer vi oss själva, tror jag, kanske t o m till evig fördömelse - om den nu finns??? Med det är en annan fråga...


Men varför känns detta för lätt???