Förebilder

Ser just ännu en dokumentär om Israel. En palestinsk pojke blir skjuten i en av alla dessa meningslösa konfrontationer mellan israeler och palestinier. Han hamnar på ett israeliskt sjukhus, men överlever inte. Hans far bestämmer då att hans organ ska doneras, vilket räddar livet på 6 israeliska barn. Om världen bestod av flera som den mannen skulle det inte finnas några krig - varför är det så lätt när det samtidigt är så svårt?

Vad blir det av ett liv - 2?

För ett antal år sedan höll jag ett bibelstudium om livet med Gud och kallelse - att göra det man tror Gud vill man ska göra. Jag sa då något om att Gud snarare kallar oss till något som ligger i linje med vilka vi är, än tvärtom. Så jag trodde inte att Gud skulle kalla mig till gitarrist. Då var det en kvinna som sa att hon trodde absolut Gud skulle kunna kalla mig till att bli gitarrist.

Okej, jag trodde henne inte då, och jag vill fortfarande inte kalla mig gitarrist. Men förra året var jag min kyrkas meste gitarrist.

Hur blir det så? För min del kom detta ur den period då jag mer eller mindre kände mig utbränd på församlingsarbete. Själva tanken på ännu ett styrelsemöte, ännu ett sammanträde gjorde ont i mitt inre. Under den perioden behövde jag inte fundera på vad jag skulle göra eller inte, jag kunde inte göra något! Bön, bibel, predikan - you name it - allt blev meningslöst. Allt, utom lovsång. Jag kunde sitta och slölyssna på lovsång, och plötsligt kom en sång som bröt igenom. Tårarna rann och jag kunde uppleva Gud igen. Ibland utan att något förändrades i grunden, ibland som ett steg framåt.

Utan en massa uppdrag och dödande styrelsemöten fick jag plötsligt också tid. Barnen blev lite större och lekte mer själva. Jag hade ett jobb som jag kunde gå hem ifrån och vara klar. Så fick jag en gitarr, min första stålsträngade med mick. Jag är inte musikalisk. Jag älskar musik, men har aldrig haft något gehör, någon känsla för toner. Men Matt Redmans Facedown, som jag hade hört tusen gånger, köpte jag noterna till och jag övade. Och till slut kunde jag spela tillräckligt bra för att spela åt min fru, som sjunger fantastiskt och dessutom kunde hjälpa mig med takten. Hon är guld!

På söndag (om inget händer) står jag själv på estraden för att leda lovsång. Alltså själv, som i ensam. Jag vet inte om detta är mitt nya kall. Jag vet inte om jag är lovsångsledare. Men "för en tid som denna" tror jag att detta är vad Gud vill att jag ska göra. Om vi låter Gud jobba med oss kan livet ta oss vart som helst. Det kanske inte låter så stort att inte ens va gitarrist, utan nöja sig med att kunna spela. Inte va sångare, men nöja sig med att få sjunga. Men om det alltid varit en omöjlig dröm - och så är man ändå plötsligt där. Och inte bara för sin egen skull, utan för den Gud man tror på och för de människor man hoppas ska få komma närmre honom. Det blir ingen skönsång, inget fräckt gitarrspel, men det blir lovsång - tillsammans - med en djup förhoppning om att detta ska få vara med och leda människor i tillbedjan.

Kallelse - det är väl vad det blir av det där livet som man vandrar med Gud! Så lev det livet, med dess upp och nedgångar och oförutsedda händelser. Nej, nu predikar jag för mycket... din väg är inte min...

Vad blir det av ett liv?

Okej - dags för en bekännelse. Vi samtalade lite på preachbloggen om detta med kallelse och att hitta sin livsuppgift. Och jag tänkte utveckla detta lite när jag på Facebook idag hamnade i samtal med 20+-are som funderar över vart livet är på väg. Så nu är det ännu mer intressant - vad blir det av ett liv och hur.

För mig var banan ganska klar. Jag ville bli familjefar och leva svenssonliv. Varför något annat. Anledningen till att läsa 4-årig teknisk var för att snabbt få ett bra jobb helst hemma i K-holm. Som min storebror - han som hade villa, leasingbil och tva barn redan som 25-åring - det var mitt ideal. När jag skulle börja fjärde året fick jag reda på att en kille från den andra klassen hoppat av för att gå bibelseminarium - oj (och han var bara baptist:) Det brände till - man kunde välja en annan livsväg...
Under fjärde året var jag också i en relation som utmanade min syn på svenssonlivet - hon ville mer. Vad ville jag? Under vårterminen växte något fram. En längtan att göra något mer, en kallelse? Ja, jag tror det. Så till hösten drog jag iväg med FTA (Filadelfia Team Action som gjorde teammisionsresor). 3 månaders lärjungaträning utanför Stockholm och sedan iväg till Egypten (via en månad på svenskt flyktinläger - varför springa förbi de mellanösternmänniskor som finns i Sverige).

Lärjungaskolan var en underbar upplevelse - ett andligt växthus. 20 år och första gången borta från mamma under lite längre tid. Känslan var tydlig - jag kan dö för evangeliet om jag måste. Och det var nära, men inte som jag hade trott. Efter en månad i Egypten höll jag på att dö i brusten blindtarm. Efter ytterligare en månad åkte jag ordentligt skakad hem igen.

Detta var dock en situation som jag fick hjälp igenom och vidare. Så till hösten var jag på bibelskola igen - nu i Göteborg. Det var också en härlig tid, även om jag längtade hem för att få sätta tänderna i församlingsarbetet. Under tiden på bibelskolan mötte jag människor som valde att vara lärare - bara lärare. Kunde man bli enbart bibellärare - var jag inte tvungen att bli pastor först. Wow! Denna känsla förstärktes under min vapenfria tjänst i Fiskebäcks missionskyrka då jag träffade troende människor som läst teologi på universitet - var det möjligt! Wowwow!

Så efter ett års som lärarvikarie (gift med Ullis nu) och tre underbara månader i sydostasien (före charterinvasionen, sommaren 1991) så tog vi till Lund för teologistudier. Judaistik, Bibelvetenskap med hebreiska och grekiska som toppades med systematisk teologi - i vilket jag blev antagen som doktorand 1997. Under tiden var jag djupt engagerad i Pingstkyrkan i Lund och blev äldste (det är nog nödvändigt för dina chanser att bli lärare inom Pingst - sa en vän) och jag tackade trots tvivel ja, men bara efter att ha sagt nej först (och nu har jag lämnat detta bakom mig).

Under en lång period av arbetslöshet fördjupade jag mina datorkunskaper och njöt av att ha tid med barnen. Forskningen tog aldrig något fart. Och jobb sombibellärare sökte jag några - typ 5 varav 3 ledde till intervju. Och det var alla som fanns på marknaden under 7-8 år. Men som någon sa - om bara Pingst i Lund startar bibelskola har du ju ditt på det torra. Dessutom satt jag ju i styrelse för Pingströrelsens skolor - som klippt och skuren.

Jag började jobba på Arken (min kombination av teologi, musikintresse och datorkunskap gjorde mig som klippt och skuren), min tid tig slut, min ork tog slut, pappa dog och Pingst i Lund startade bibelskola utan att jag ens fick en chans till en intervju...

Idag är jag chef på Arken bokhandel - äntligen får jag bestämma någonstans. Jag leder lovsång och gudstjänser i samma församling som jag upplevde ratade mig som bibellärare (vilket jag nu är tacksam för). Mitt livs värsta period verkar vara över (för denna gång). Jag skulle vilja dra vidare från Arken för att få göra det som är min kallelse, det är bara det att jag inte längre vet vad det är. Jag har en underbar familj. Min fru lever sin dröm (med 50%-lön) och jag är tacksam att få vara med och tjäna Gud (även) genom henne.

När Bill Wilson var i Lund höll han en stav i sin hand som man kunde karva sitt livs händelser i. Och han sa - vet ni vad jag gör när jag blir gammal - jag karvar! Så vill jag leva. Jag vill se nya Gudshändelser i mitt liv. Men vad jag gör är inte så viktigt längre - det är viktigare att jag lever i den relation som Gud vill ha med mig. Det är klart att jag längtar efter något annat, något närmre det jag som 20-åring började leta mig fram till (och ännu inte hittat). Men det är inte längre viktigast. Det viktigaste är inte jag, det är Gud. Och han får använda mig som han vill, där han vill, när han vill - han har kontrollen! Det räcker för mig (oftast...)

Att förmedla tro

I dag så skrev jag till frugans systerson på Facebook om våra barn (han har nyligen blivit pappa och hans dotter barnvälsignades samma dag som min son döptes - varför mormor tvingades välja, och valde Lund). Och jag skrev såhär:

Det är något speciellt med barn - eller hur? Man gör vad man kan, men de blir ända som de blir. En underbar kombination av ansvar och överlåtelse till någon som har kontrollen - lite som tjänsten - eller hur!

Det var en artikel i dagen för några dagar sedan om att man förmodligen har sex oftare än andakt även i kristna familjer (inte helt säker i mitt fall =) och poängen med artikeln, underskriven av Alf B Svensson och Erling Andersson var hur viktiga föräldrarna är för barnets tro. Något min vän preacher också skriver om.

Nu kom reaktionen i Dagen idag från en mamma som försökt allt och nu gråter över att barnen inte är med. Jag vill helst inte ens tänka tanken på hur det måste kännas. Sanningen är ju den att jag har egentligen bara en bön för mina barn och det är att de växer upp och får lära känna Gud för att tjäna honom. Sen kan de göra vad de vill - inget är viktigare. Och hur gör jag för att det ska bli så? Ja, vad kan jag göra? Jag ber. Jag försöker vara ärlig i min tro och i mina funderingar. Jag är så lyckligt lottad att de har vänner i kyrkan - flera t o m. Och nu är minstingen döpt, men jag vare sig vill eller kan tvinga min äldre dotter. Jag måste släppa taget. Det är deras tro. Det är deras beslut. Det är i Guds händer - han älskar dem mer än vad jag någonsin kan göra. Är inte det en tröst, oavsett var de sedan tar vägen? (Gud, pröva mig inte i detta!)

Bibelkritiken

Läste en insändare igår, nej i Dagen (ha ha - de var alltså idag i Dagen) som gör mig lite bekymrad, samtidigt som man kan under om man ska bry sig öht. Hela insändarsidan var lite bakåtsträvande. Nej, inte hela. Björne Erixson skrev också om behovet av det goda samtalet - det kanske kan få vara här bl a :-)

Nåväl, i insändaren om bibelkritik som gick på med citat som detta: liberalteologin slog igenom med full kraft så tog väckelserörelserna upp kampen med Ordet som enda vapen, finns det något tragiskt. Försöken att föra oss tillbaka till en tid som inte finns är fruktlös. Även en pingst-syn på bibeln måste revideras. Det är dags att vi lämnar bakom oss en syn på bibeln som absolut och utan behov av tolkning. Och då inte främst för att vi ändrat vår syn på bibeln, utan för att vi egentligen aldrig levt upp till den inställningen. Vi har alltid tolkat och utvalt det vi vill tro på och hur. Det finns inget annat sätt att förhålla sig till Guds ord. Det måste uttolkas.

Samtidigt vill jag personligen kanske gå ett steg till. Rom 10:17 "Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord" är ett citat där man oftast lyfter in hur förkunnelsen måste bygga på Ordet, som är lika med Bibeln. Jag menar att det rätta tolkningen borde va att Bibeln är förkunnelsen som bygger på det Kristus är och gjort. Om jag inte minns fel (mitt novum är nedpackat någonstans) så är det grekiska ordet för förkunnelsen 'det hörda', det som talats till oss. Det som berättats, dvs bibelns berättelser. Det är fortfarande bibeln som bygger tro, som det förkunnade. Men det får inte ges samma status som Kristus själv som är Ordet. Vi tror inte på bibeln, vi tror på Kristus som bibeln berättar om.

En vän frågade mig en gång vad det då blir kvar för värde i bibeln. Jo, men det är ju fortfarande vittnesbördet - det enda och det rätta! Det måste tolkas och det kan inte stå utan kontakt med Kristus, men det är oumbärligt för oss som grund för vår vidare tolkning. Men samtidigt kan vi inte bortse från nya insikter. Som vetenskapen eller vårt eget filosoferande och sammhällsbyggande ger oss. Vi måste tolka bibeln troget också mot våra erfarenheter av Gud i denna världen.

Men som sagt - i huvudsak var den kritik som riktas från N-O Nilsson inte värd att beakta. Låt oss gå vidare i stället och befrämja det goda samtalet där vi vågar möta olika åsikter utan att bli kategoriska - eller är det vad jag nu gör mot N-O? Ja, det är inte alltid så lätt...

Min lilla undersökning

Okej - 10 röstande i min lilla poll. Inte så många kanske, men vi får fram ett resultat. Söndag kl 11 är inte bästa tiden. En av 10 vill fira gtj den tiden. Personligen hade jag hoppats på lördag kl 17.

Varför denna tid? Jag är ofta engagerad i gtj och det innebär tidiga mornar - jag gillar inte tidiga mornar. Jag tycker det är jobbigt att behöva va i kyrkan 11 - japp, sån är jag. Med lördag 17 kunde man lägga hela lördagen på att förbereda och sedan koppla av. Kyrkfikat kunde förlängas - ingen ska hem till middagen. Och det blev också starten på ungdomarnas lördagkväll. Söndagen kunde man sedan ägna åt familj och vänner. Dessutom, vi har en kyrka i centrum och firar gjt på den tid inga, utom andra kyrkors gtj-firare, är i stan. Lördag 17 eller 16 när folk avslutar shoppingen är därför en bra tid! De som vill kan ju ändå samlas söndag 11 för bön och undervisning.

Hänger någon på?

Om Jesus

Så, nu är Jonas Gardells bok släppt. Dag Tuvelius på Kyrkans tidning skriver en kort ledare om Jonas föredrag utifrån boken. En av hans bästa Jesus-predikningar - och längsta skriver han. Intressant. Jonas kommer till Lund och Allhelgona någon gång i april - 27? Återkommer om det...

Jag har boken men har inte börjat läsa än. Klickar ni på bilden kommer ni till Arkens webbshop där ni kan köpa boken :-)

Det blir en läsecirkel så småningom. Återkommer om det också.

Jesus då? Han är först och främst min frälsare. Han visar vem Gud är, en Gud som är villig att offra sig för mig och ta mina svagheter på sig. Många gör felet att dela upp Gud och Jesus, men då missar man själva poängen med treenigheten. Jesus är inte good cup mot Gud bad cup. Gud är god och det har han visat i Jesus. Låt det sjunka in - lev det.

Vi får gå djupare i bokcirkeln. Gå framåt - gå i cirkel!

Hån mot kyrkan - en nyhet?

Så här skrivar tidningen Dagen i sin nätupplaga: Kritiserade hårdrockbandet Marduk hånade kyrkan under en scenshow i helgen. Bandets sångare spillde blod på en t-shirt med texten ”Luleå stift, skriver Norrbottens-Kuriren.

Och jag svarar med ett citat som alltid liksom poppar upp när jag upplever motstånd: Till lön för min kärlek står de mig emot, men jag ber endast"

Det är från 1917års översättning och är tyvärr förvanskat i Bibel 2000.

Jag vet inte om jag tycker att detta ens är en nyhet. Kyrkan mår nog t o m bäst av att vara lite förförljd. Inte så att jag längtar efter det eller önskar få ge mitt liv för min tro. Jag vill nog efentligen inte riskera någon sorts diskriminering - en sån fegis är jag. Men samtidigt får vi inte gå omkring och tro att alla ska acceptera oss hela tiden. Talet om korset är en dårskap - och vi svarar: Herre, till vem skulle vi gå?

På liv och död

Frågan om när ett liv ska räddas och när det ska offras är inte en lätt fråga. Vad är ett människovärdigt liv och vad är det som får oss att tro att vi bara för att vi har den medicinska möjligheten att välja också ska ha rätten? Samtidigt, hur ser vi på döden?

Att som Tännsjö mena att det borde vara föräldrarna som ska ta beslutet om barnet ska leva eller inte ställer en massa frågor. En massa. Det är lite läskigt att han är professor. Att han är dessutom är Socialstyrelsens utredare är ännu läskigare. Det är ju som att ha Helge Fossmo som utredare av våldsam sekterism - typ! Vilken gräns ska vi ha för när något inte är livsdugligt? Citatet från den ovan länkade artikeln - Samhället bör inte ge svar på frågan vad slags liv är värda att leva. Föräldrar kan emellertid axla detta ansvar. Vi bör betänka att det rör sig om barn, vilka fötts nära tidsgränsen för abort! Det är inga enkla beslut för föräldrar att fatta, men vem hade trott att det är en enkel sak att vara förälder? - visar att fritänkandet gått för långt. Ett samhälle som tror att det inte behöver några gemensamma värderingar tror jag år ett samhälle på väg mot kollaps. Och det ansvar som Tännsjö vill lägga över på föräldarna är ett ansvar ingen människa skulle behöva ta utan tydliga riktlinjer. Och något en förälder inte ens ska behöva fundera på.

Samtidigt är inte döden slutet för någon av oss. Min far gick bort för lite drygt 5 år sedan, men det är min mor jag sörjer. Pappa har det bra nu, mamma är ensam och förvirrad. Jag skulle önska att hon också fick flytta hem, vilket även är hennes önskan. Men så länge Gud ger oss liv är det vårt att förvalta - levande. Man lär så länge man lever... och Gud vill lära oss. Det tror jag är meningen med livet. Eller ska jag enligt Tännsjös model kanske få rätt att avsluta min moders liv? Eller är det mitt äldsta syskon som ska bestämma? Och tänk om mamman och pappan till det knappt livsdugliga, men änå levande, barnet inte kan komma överens. Snacka om konflikt.

Det här inlägget är inte jätteskärpt. Jag är lite trött och ofokuserad. Men i jämförelse med Tännsjö känns det som om jag i alla fall fortfarande kan tänka... Gud hjälpe oss alla!

Boktips - Ödehuset

Ödehuset är en väldigt speciell bok. Det är en roman med en helt fiktiv berättelse om en man som efter att ha förlorat en dotter blir inbjuden av Gud till det ödehus där de blodiga spåren efter dottern slutar. Där uppenbarar sig Gud på ett sätt ingen av oss skulle kunna tänka sig. Och det är den treeniga Guden som visar sig, så det blir en berättelse om treenigheten.

Jag tycker att du ska läsa denna om du har lite fantasi. För du får inte ta det för bokstavligt, då blir det bara konstigt. Nej, det är fantasi som är verktyger för sanningarna i denna bok. För det är sanningar som presenteras. Sanningar om hur man kan förstå treenigheten (även om det ibland blir lite krystat) - men framför allt sanningar om Guds enorma kärlek till oss. Gud vill oss gott, men livet hjälper inte alltid till. Boken har fått mig att brinna för detta - Gud älskar oss. Wow!

Köp boken här!

Sedan är ju själva berättelsen om hur boken uppkom och hur den blev en storsäljare en bra story i sig, men den kan du inte läsa i boken. Så den får du här!

Jonas Gardell

Nu kommer den snart. Boken som kommer att bli storsäljaren #1 bland religiösa böcker. Jag läste just en ordentlig intervju med Jonas i Trots allt. Givetvis kommer vi att sälja den på www.arken.se - en ärlig webbshop för riktiga människor (det där bara kom - liksom).

Som teolog som dessutom skrivit om den historske Jesus-forskningen blir jag givetvis orolig när en författare tror att han hittar tillbaka till den historiske Jesus genom att skala av. Frågorna hopar sig bara genom att läsa intervjun. Något lugnar jag mig när Jonas (får jag kalla honom Jonas) avslutar med att läsa kritiskt därför att även han har ett ärende - tack och lov! Att han vet det alltså - för länge trodde jag att Jonas verkligen själv trodde att han lyckats med det som ingen forskare lyckats med på över 100 år av forskning kring Jesus - skala av kyrkans påbyggnad och hitta den jordiska Jesus. Varje forskare som försökt har oftast hittat sig själv - man får anta att det är det Jonas också gör. En kortväxt, märklig man men inte utan vare sig humor eller allvar - och med ett ärende att skapa hopp och nya förutsättningar. Jag ska nog läsa boken i alla fall.

Ateister igen!

Alltså - det är värt att kommentera igen. Jag tittade lite i Personligt - samtal med fritänkare med en massa av han Sturmark. Och jag får inte ihop det? Hur kommer det sig att Stellan Skarsgård, som finner frågan om Gud helt ointressant ändå måste tala om det? Jag tycker det är såå spännande. Jag tror det bottnar i en väldig osäkerhet. Kolla in länken ovan och se att det ateisterna talar om är allt som oftast religion, Gud. Visst är det underbart!

Atesiterna talar mest om Gud?

Efter att ha tittat runt lite och funderat över humanistiska bloggar och inlägg i TV-program och annat verkar det som om ateisterna är de som mest talar om Gud. Intressant. Kolla bara detta exempel - en bok skriven av Patrik Lindfors, (som visserligen mycket snyggt knycklade till mig när jag råkade mena att det borde ligga något i att så många ändå är religiösa - nej, majoriteten behöver inte ha rätt). Själv presenterar han sig som författare till "Gud finns nog inte" och förälder till tre fantastiska pojkar, vilket för mig blir lite tragiskt - hur kan han inte se annat än biologi i dessa barn? Inte för att jag tror att PL vill att jag ska tycka synd om honom - vi känner inte varandra - men trots det tröstar det mig lite att han ändå har ett "nog" med i sin boktitel. Det räcker "nog" för Gud för att PL ska anses troende.

Men vad är det som gör ateister så arga över att religiösa tror på Gud? Varför är det något som måste bekämpas? Tror de verkligen att om det inte fanns religion skulle alla vara lyckliga? Eller att det inte skulle finnas några krig? I ovan länkade blogg skriver Lars

"Många icke-religiösa, dvs. ateister, håller säkert med den som skrev (ungefär):

Onda människor gör onda saker, goda människor gör goda saker, men för att goda människor ska göra onda saker krävs religion."

...eller fotboll, eller krig, eller politik, eller äktenskap, eller föräldraskap, eller skolan, eller pengar, eller...

Är ateister verkligen så blåögda, förlåt blinda? Nej, jag fattar det faktiskt inte. Inte ens lite...

Davis-cupprotesterna

Sitter och följer Davis-cupmatchen i Malmö. Oerhört spännande. Men visst är det sjukt att det spelas inför tomma läktare. "Vi kan inte garantera säkerheten". Vilken ursäkt är det? Hade man inte varit så sjukt bekväm hade jag åkt till Malmö igår och protesterat mot protesterna.

Detta innebär inte att jag menar att Israel gjorde rätt i Gaza. Det är utan tvivel fruktansvärt när människor lider i krig och barn drabbas. Ingen borde behöva uppleva detta, men inte heller Israelerna. Eller?

Pekka Mellegård, rektor vid Örebro Missionsskola, hade varit i Israel och gjorde jämförelsen med Nazi-tyskland där judarna tvingades bära Davidsstjärnor. Han menade att det var som om man nu kunde se gula halvmånar fastsydda på palestinier vid vägspärrarna.

Återigen, jag vill inte förringa palestinierna fruktansvärda situation eller påstå att det inte sker övergrepp från Israeliskt håll. Men där slutar ju alla jämförelser. I nazi-tyskland var judarna en liten assimilerad grupp utan stöd från omvärlden som ensidigt utsattes för nazisternas våld. Palestinierna har en hel arabvärld som stöder dem. Och de (Hamas som nu styr i Gaza) har inskrivet i sina grundvalar att Israel inte har rätt till någon existens. Hur kan vi tro att en nation som utsatts för det Israel har utsatts för från sin moderna begynnelse, där de kom ur ett förtryck som nästan lyckades utrota dem från jordens yta, fortfarande ska kunna handla helt rationellt?

Den springande frågan är inte varför vissa hela tiden håller Israel om ryggen, utan varför resten av världen bedömer dem utifrån en annan måttstock?

Israel kan inte, därför att det också är vanliga människor, sätta sig ner och säga att "vi ger Palestinierna det de vill, för vi vill ha fred" eftersom de inte får något löfte om fred även om de ger palestinierna det de vill ha. Israel sitter i ett moment 22 som de själva är helt oförmögna att lösa upp. Endast palestinska myndigheterna har den möjligheten. Och kanske krävs det att Israel visar detta för det palestinska folket.

Är detta värt dödade barn? Nej, givetvis inte. Inga dödade barn alls, vare sig israeler eller palestinier. Men valet är kanske inte Israels - tänk om det är Palestinas? Protestera mot det den som vill!

Okej - jag ger det en chans till...

Okej - M har börjat blogga och jag inser att jag kanske har en del att säga fortfarande. Så jag gör ett försök till så får vi se om någon hittar hit.