torsdag 7 juli 2016

Gud vår Fader och det inklusiva språket

Det var med viss förvåning och ett lite elakt mungipeleende som jag läste Joel Halldorfs krönika "Slopa tippex-teologin!" i Dagen den 2 juni. Krönikan hör väl inte till en av Joels bästa och mest genomtänkta precis. Jag kan tänka mig att han har lyckats reta upp ett antal genom denna. Ett svar kommer från hans kollega vid THS - Thomas Kazen - vilket Joel också svarar på omgående. Roligast är dock att Equmeniakyrkans Sofia Camnerin kritiserar Joel utan att våga(?) nämna hans namn explicit - men referenserna talar sitt tydliga språk. Medhåll får Joel bl a från Mikael Karlendal, som försöker sig på ett längre teologisk svar på varför Gud inte kan kallas moder.
Jag är så klart lite sent på det, men bättre sent än aldrig. Jag ska dock inte diskutera Joels krönika explicit men även hos mig fick den och dess respons tankarna att gå igång. För i sak håller jag med Joel, det går inte att byta ut Fader mot Moder i vårt tal om Gud. Men jag tror mitt varför är motiverat något annorlunda än hos såväl Joel som Mikael Karlendal. Det är två huvudproblem med att gå från fader till moder som jag ser det.
1. Gud är bortom kön.
2. Treenigheten.

1. Att Gud är bortom våra könsbestämningar borde ju utesluta att tala om Gud även som far.

Kristenheten verkar vara rimligt överens om att hålla fast vid Bibeln som urkund och källa för såväl uppenbarelse som teologi - i allt vi gör, tänker och tror om Gud måste vi göra det med utgångspunkt i Bibeln. Den enda större uppenbarelse än Bibeln om vem Gud är, är Jesus - och även honom får vi vår kunskap om från just Bibeln. Vi är dock inte alltid överens om renhetsgraden av uppenbarelse i Bibeln. Detta kan vi, och bör och gör, debattera om i all evighet. Personligen ser jag Bibeln som det ursprungliga vittnesbördet om uppenbarelsen, inte som uppenbarelse i sig. Bibeln är ordet, Jesus (eller andra personen i gudomen, snarare) är Ordet (stor resp. liten bokstav - ni såg det va?). Jag har försökt skriva lite om detta tidigare, onekligen med varierat resultat eftersom detta är svårt. Men poängen vi kan nöja oss med att göra här är att vi inte kan gå förbi Bibeln i vårt tal om Gud. Joel väljer att säga att namnen på Skaparen är oss givna. En väldigt fundamentalistisk utgångspunkt, tycker jag nog (även om Joel föredrar att kalla den barthiansk).
Men om vi struntar i Joel - varför kan vi inte lägga till moder till gudsnamnen om vissa av Guds egenskaper ändå benämns som moderliga? Jo, för att kalla Gud för vår moder är att könsbestämma Gud. Vi gör en motsatt könsbestämning för att häva en ensidig könsbestämning (att göra ett fel för att rätta ett annat är inte att göra rätt). När Gud började kallas Fader var det inte för att man trodde Gud var man, utan för att på den tiden var mannen familjens överhuvud och den som tog besluten och stod för ansvaret. Att kalla Gud för fader är att, utifrån en kultur, ge Gud en mängd egenskaper som man menade att Gud hade. Invändningen skulle kunna bli att man kan välja att kalla Gud moder utifrån att man vill tillskriva Gud moderns egenskaper - även detta utan att könsbestämma. Problemet är bara att det inte längre finns någon konsensus om vad en moder är - förutom just livgivare, dvs skapare (av liv), som ju Gud kallas redan i Bibeln. Så det finns redan ett könsneutralt ord för Gud som livgivare, vilket dessutom finns med i uppenbarelsen (om nu Joel inte tillåter oss att sätta nya namn på Gud). Även Gud som vår Fader har givetvis ingen entydig tolkning. Alla har vi våra bilder, eller inte, av vad en fader är, ska vara. Men namnet fader gavs i en kontext där det betydde något specifikt. Det finns i själva Bibeln en ram för hur Guds faderskap ska förstås. Detta namn tolkas sedan om eller kompletteras av nytolkningar och bilder. Den fader som på Jesu tid kanske förstods som den lite väl stränga patriarkala fadern blir hos Jesus en fader som väntar hem även den förlorade sonen. En älskande förälder. Så kanske kan man använda förälder som namn på Gud, men då får man istället ett annat problem - för det finns också en punkt två.

2. Fadern i treenigheten.

Jesus skulle kunna ha fötts som en dotter. Det hade varit coolt, tycker jag. Det var dock inget alternativ på Jesu tid. Jag håller inte alls med Karlendal när han säger:
Utifrån kristen synvinkel så är det också tydligt att detta inte beror på att Gud ”inte kunde” tala på en könsinklusivt sätt på den tiden eftersom människor då ”inte hade kunnat ta till sig ett sådant sätt att tala om Gud”. Bibelns historia vittnar tydligt om att Gud inte på något sätt är rädd för att utmana den rådande kulturen.
Givetvis kunde Gud utmana rådande kulturer i fråga om sådant som var syndigt och felaktigt, men när så inte var fallet verkar han hellre följa kulturen för att inte bygga onödiga barriärer, eller bli mer svårförståelig än han redan är. Att Jesus föddes som man, eller att alla lärjungar Jesus kallade som sedan blev apostlar var män, är kulturmotiverat. Vi måste komma ihåg att vi lever i en fallen värld, som inte är perfekt, och inom denna fallna värld med hänsyn till oss fallna, bristfälliga människor verkar Gud - inte över våra huvuden utan så att vi kan ha en möjlighet att förstå. Problemet är att vi sedan så gärna tror att Gud är statisk - har han sagt eller gjort på ena eller andra sättet tidigare så är det väl det som gäller än. Gud är densamma men hans handlande förändras, och vårt sätt att tala om honom kan också förändras inom ramen för det givna. Redan Paulus förstod att Jesu försoning suddade ut alla gränser mellan kön, nationaliteter eller social status (Gal. 3:28). Men även Paulus fick ge upp för kulturens kraft.
Läs gärna Elisabeth Schüssler Fiorenzas In Memory of Her, som så tydligt visar hur Paulus först vill bryta med de patriarkala strukturerna, men hur han sen (eller kanske deuteropaulus snarare) återfaller i patriarkalism i senare brev. Detta är något som tyvärr drabbat kvinnan genom historien - exempelvis genom att kvinnor inte fått bli präster, och än idag inte kan bli i vissa kyrkor. En sant profetisk kyrka hade gett kvinnorna samma rättigheter som männen redan innan samhället i stort gjorde det.
Nåväl, Jesus fick födas som son. Genom Maria, som givetvis var kvinna. Och i den relationen blir endast faderskapet över. Att då börja kalla Gud för förälder istället för fader är att än mer tona ner Marias roll. Hon är inte en del av treenigheten, men hon är den mänskliga delen i Sonens människoblivande, och som sådan oersättlig som just kvinna! Gud är inte därmed man, men på något sätt måste vi tala om honom - och då blir det som Fader och därmed med maskulina pronomen. Jag tror inte det är svårare än så - det följer en naturlig ordning. Så det egentliga problemet är inte att alla gudsnamn är oss orubbligt givna och därmed oföränderliga eller att Gud blir gudinna om vi kallar honom moder (vilket enligt Karlendel skulle var en avgud) - utan att ändra från fader till moder, eller lägga till det, kräver att vi skriver om hela historien, traditionen, och därmed mer eller mindre skapar en ny religion. Och det kan man så klart göra om man vill det, men det vill vi väl inte?

Okej, frågor på detta? Jag har gjort ett inlägg i en debatt. Jag är givetvis öppen för kritik och korrigeringar där det behövs. Låt oss fortsätta samtalet...

söndag 12 januari 2014

Stiellis bok "Allt för din skull" och att växa upp i Pingst

Läste ut Allt för din skull av Christina Stielli inatt. Spännande och intensiv läsning - i alla fall på slutet. Och med slutet här menar jag de sista 200 sidorna, då det drar ihop sig. Det är en bok med många frågeställningar. Bra skriven, med driv och lagom mycket utskrivet respektive poetiskt outtalat. Jo, Stielli är en riktig författare, och en bra sådan. Och det är riktigt skrämmande. Man lider med denna unga, lite omogna tonårstjej, som hålls med järnhand fast i sina religiösa vanföreställningar.

Boken är omskriven i Dagen två gånger under hösten, av Carl-Henrik Jaktlund samt Cajsa Tengblad, där den lyfts fram just för att den handlar om att växa upp i ett frikyrkosammanhang.

Men det är några saker som besvärar mig. Inte bara det faktum att man vill gå in och ruska om såväl den fanatiska, kontrollerande mamman som den undvikande, fega svikaren till pappa. Boken har självbiografiska drag, om än i romanform, och med tillägget av morbrodern - församlingens pastor, som inte drar sig för att sexuellt utnyttja för att kontrollera de som han anser sig ha det andliga uppfostringsansvaret för. Och eftersom Stielli är i min ålder, bara 3 år äldre, så förväntar jag mig att handlingen ska utspela sig på 70-talet. Och med den känslan börjar jag läsa. Då är förkunnelsen rätt bra och bibelläsning ur 1917-års översättning relevant. Det märks också att hon är insatt, hon förmedlar böner så det känns äkta (som så ofta känns fel när någon som inte själv bett försöker) och väljer sånger ur Segertoner tidsenligt. Därför tappar jag fotfästet lite när det framkommer att pastorsfamiljen har en egen dator. Tänker att detta måste vara en miss från författare eller redaktör. Men när sedan mobiltelefoner blir var mans egendom och man på flera detaljer inser att boken är förlagd till någon slags nutid, faller alldeles för mycket. Världen blir inte längre trovärdig. Boken förlorar tyvärr mycket på detta. Idag skulle denna typ av pastor kanske kunna fungera i Knutby, och inte vet jag men kanske även i någon annan avkrok, däremot inte i allmänhet. Det blir inte längre en berättelse om min uppväxt, även om bl a filmen Som en tjuv om natten visas (det är väl ingen som visar den nu längre - väl?). Det som skulle kunnat bli en uppgörelse med en förlegad pingstmiljö blir nu enbart en uppgörelse med två riktigt skruvade, t o m sjuka, människor - mamman och hennes bror, pastorn. Och sådana kan ju finnas i alla sammanhang, men i en dagens pingstförsamling har jag svårt att se att han hade fått ha kvar sin anställning - det var länge sedan någon i en pingsttalarstol kunde säga att sjukdom beror på svag tro - hoppas jag! Så när handlingen nu förläggs i nutid gör man alla en otjänst genom att det som skulle kunnat vara normalskruvat, nu blir helskruvat. Den oinsatte blir kanske på sin höjd lurad att tro att det är så det ser ut i våra pingstförsamlingar (vilket i sig är tråkigt), men för mig som har denna uppväxt och vet att detta är ett minne blott (i normal fall) försvinner möjligheten till verklig identifiering. Och det är synd...

Men om bortser från detta är det fortfarande en mycket bra bok - slutet sträckläste jag för man vill veta hur det går för dessa trasiga människor. Ungdomens vilsenhet och den fina, verkliga, söta första förälskelsens möjligheter beskrivs mjukt och så att jag känner - just, så var det... Personligen dras jag in i pappans problematik, stanna eller gå i ett äktenskap som gått i stå. Problematiken med att se sin tro förändras och veta att man gör fel, men samtidigt inte kunna ändra sig för att verkligheten utan den tröst man kan finna i lögnen ter sig allt för skrämmande.

Och ingen är väl i och för sig intresserad av att skriva om en normal uppväxt inom Pingst, som slutar med att man blir ganska normal trots att man stannar kvar. Jag har mött allt detta Stielli skriver om. Pressen att man skulle bli andedöpt innan sista sommarlägret, dvs innan man fyllt 12. Att man skulle döpa sig, inte låta det dröja för länge. Jag har sett Som en tjuv om natten och hört förkunnelsen, som kan skrämma vem som helst. Och visst har jag någon gång under min uppväxt varit rädd för att bli lämnad kvar. Om inte min mörkrädsla är ett bestående men av detta, så har jag kommit över det helt - tror jag. Eller egentligen aldrig haft något större problem med det. En av min barndoms stående dagdrömmar var hur jag skulle lösa min situation om jag blev lämnad kvar - det gav livet lite extra spänning. Jag har kämpat med ungdomens sexuella frestelser och önskan att vara syndfri. Haft ångest över att det är så svårt, men vilken ungdom har inte ångest? Jag har gift mig för tidigt för att jag ville leva med någon jag älskade och kunna ha umgänge utan denna ständiga syndaånger. Men det gav många fina år samt två underbara barn. Och skilsmässostatistiken är väl knappast högre bland frikyrkliga än bland "vanliga" ungdomar. Att vara kristen har nog varken gjort mig lyckligare eller bättre en någon annan, och kanske inte ens lyckligare eller bättre än jag hade varit utan, men jag kan inte se att det skadat mitt liv. Jag tror, jag kan inte låta bli. Och när jag tror, tror jag det måste vara på allvar. Det handlar om liv och död, i någon mening. Jag är glad att min tro förändrats. Att jag genom mina egna svagheter och tillkortakommanden tvingats till en tro där Gud inte är en dömande gud utan den kärleksfulle, förlåtande fader som Jesus talade om, men som  - om man nu ska säga något riktigt kritiskt - min ungdoms förkunnelse (även den jag själv höll) dolde detta bakom allvaret, och rädslan för syndens konsekvenser.

Vi ber - Gud ha förbarmande med oss alla - och det tror jag han kommer att ha om vi bara vänder våra hjärtan till honom och gör vad vi orkar och kan. Gud är nådens Gud, kärlekens Gud. Hoppas vi kan vila i detta oavsett vilken uppväxt vi haft. För vi behöver nog göra upp med den alla, oavsett hur vi tycker att den har varit... (det blev lite förkunnande igen, men jag raderar det inte - för även om det låter lite pretentiöst är det nog sant...)

lördag 18 maj 2013

Bibelsyn igen... ja, jag vet!

Ok, detta var verkligt länge sedan, men det har varit lite annat - som man säger. Men jag läste på morgonen Tommy Dahlmans inlägg om bibelsyn - hittade länken via twitter (där ni hittar mig som stigprecis)
Och jag måste kommentera detta ämne igen, för hans inlägg lämnar så många frågor. För det som Tommy verkar förespråka är en naiv inställning - bara vi använder Bibeln som inspiration och kraftkälla, med Andens ledning, försvinner alla problem. Det tycker jag är lika kortsynt som kvinnan i berättelsen Dahlman använder, som rev ut alla texter som prästen sa inte var att lita på. Då sitter vi snart med enbart en trosbekännelse. Trosbekännelsen som begränsning avskaffade pingstpionjärerna för att man hade Bibeln - den enda trosbekännelse man behövde. Men detta ledde till att Bibeln blev ett objekt för tron, och att ha den typen av fyrenighet är inte heller lösningen. För Bibeln är inget vi tror på, det är något vi tror med. Den är ett vittnesbörd om Ordet som blev kött och tog sin boning bland oss. Och Jesus kan inte begränsas till Bibeln. Det skrev ju t o m evangelisten Johannes i sin sista vers: "Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas."
Och på samma sätt kan inte Ordet begränsas till den jordiske Jesus. Detta gör Bibeln till en ganska begränsad skrift, nedskriven av felbara människor - som du och jag. Ändå är det det enda dokument vi har som går tillbaka till ögonvittnen och den första kristna tiden. Så den är samtidigt så mycket mer än bara en inspirationskälla. Vi kommer inte runt Bibeln, vi kan inte riva ut blad. Men vi kan heller bara läsa den rakt upp och ner och säga - detta är vad vi tror på. Dahlman ger i sitt blogginlägg sken av att vara rädd för att en teologi som ifrågasätter och problematiserar gör oss till bibelanalfabeter. Jag tror att den teologi som Dahlman här företräder gör oss till bibelidioter (ursäkta uttrycket) och bibelfanatiker - i värsta fall idoldyrkare. Vi gör NT till en ny lag, som vi följer istället för att följa Jesus Kristus - vi blir en ny sorts fariséer, värre än den förra som i alla fall kunde och ville diskutera. Och på vad grundar jag min fruktan? Jo, på mig själv - jag har varit där och vill inte tillbaka. Jag tar hellre osäkerheten och frågorna. Jag litar på att gemenskapen och Anden leder oss rätt. Och när vi vandrar, låt kärleken vara vårt rättesnöre: Kärleken är lagen i dess fullhet...

lördag 3 september 2011

Jesus, Jonas Gardell och ballanserad forskning

Jag har nyligen läst ut min första teologiska bok på mycket länge :-) Man kan tröttna på något man gjort länge när man märker att det inte leder någonstans. Men så kan man ju likt brottslingen återvända också och få sig en kick av att det kanske inte är så tokigt ändå, även om man inser att man får närma sig med försiktighet så man inte fastnar i det igen...


I samband med Jonas Gardells bok "Om Jesus" kom skrev jag ett par inlägg och trodde att jag skulle få energi nog att dra igång en läscirkel kring boken, men av detta blev inget. Jag läste inte ens boken, utan nöjde mig med att ha hört honom föreläsa i Lunds Allhelgona i samband med att han fick sin hederdoktorstitel här i Lund.


Men nu fick jag tag i Anders Runessons bok "O att du slet itu himlen och steg ner - Om Jesus, Jonas Gardell och Guds andedräkt" från Artos förlag (ja - vi säljer den på Arken - klicka på länken), och kände för lite läsning. Inte minst som bibelvetenskapen ligger mig varmt om hjärtat och den historiske Jesus var en viktig del av mitt examensarbete i systematisk teologi. Att författaren är en gammal kursare från teologen (vi läste latin ihop) och dessutom en intressant kyrklig teolog gör det ju inte mindre intressant. Och jag behövde inte bli besviken. För det första visade det sig att jag inte alls behövde ha läst "Om Jesus" för att ha full behållning av Anders bok. Givetvis är det bra om man har viss kunskap om boken och Jonas. Men "O att du..." (om vi kan förkorta Anders bok så) ger tillräckligt mycket insikt i Jonas tankar för att man ska kunna hänga med bra. Vilket leder oss till  - för det andra så är Anders bok en mycket pedagogisk genomgång av hur historisk forskning kring Jesus bör gå till och därmed värd sin egen läsning så att man nästan kan ta "Om Jesus" som en fiktiv samtalspartner om man nu inte skulle ha en aning om vem Jonas Gardell är (vem Jesus är bör man dock ha en aning om). För det tredje faller det mig helt i smaken att Anders predikar Jesus och kristendom i "O att du..." Det finns något väldigt befriande i en teologisk bok som vågar ta ställning för och inte bara emot.


Något som jag brottats med och försökt att föra fram vid några tillfällen är det problem vi inom Pingströrelsen (Pr), som jag fortfarande trots allt anser mig tillhöra, har med vår bibelsyn. Om detta har jag skrivit några gånger inte minst här på bloggen så jag ska inte upprepa mig. Men vi måste få en mer balanseras syn på Bibeln om vi ska kunna komma framåt, menar jag. I detta skulle denna bok kunna vara ett redskap. För om Pr har problem med bibelkritik så har vi nog ännu mer problem med den typ av slakt som Jonas ägnar sig åt. Därmed skulle Anders kunna vara våra fienders fiende och därmed vår vän, som hjälper oss att se det goda i en balanserad bibelkritik som tar problemen på allvar.


En tanke som Anders hjälper till att lyfta fram är hur välgörande det är att det inte går att harmonisera synoptikerna och ännu mindre om man ska ta med Johannes. Det faktum att kanoniseringen inte bryr sig om motsättningarna utan låter texterna stå tillsammans, visar på styrkan i en religion som inte har behov av att strömlinjeforma. De många rösterna stärker snarare vittnesbördet. Det Anders säger om att den historiska Jesus inte är nog för kyrkan är också mycket bra. Det fäller ju hela Jonas projekt liksom - även om det inte är främst därför som det är så bra. Det hjälper inte hur väl vi än vaskar fram den historiske Jesus för det är inte honom kristendomen handlar om. Kristendomen handlar om mer än så - andens fortsatta arbete i och genom Kristi efterföljare.


Jag ska inte skriva mer än då - läs boken. Detta inlägg är inte tänkt som en recension eller genomarbetat resumé - jag vill bara kort hålla fram bokens styrka och försöka få er att läsa den. Om ni köper den via Arken blir jag givetvis extra glad. Men det viktiga är att ni läser den och sprider den bland alla som haft/har problem med den typen av kritik som kommer av självpåtagna exegeter likt Gardell - här finns en skön och seriöst bra grund att luta sig mot, vare sig man är teolog, pastor eller bara intresserad bibelläsare. För inte minst in om Pr behöver vi komma fram till en mer nyanserad bibelsyn för att vår sk bibeltro ska bli trovärdig. Som det är idag hänger den över oss som en klyscha från fornstora dar då det det gick bra att vara oreflekterad - det håller inte längre. Så det så!

Israel, Palestina och ersättningsteologi

Det här är ett inlägg som jag började på för länge sen - strax efter förra gången Ship to Gaza gjorde sitt första försök. Efter en ny genomläsning väljer jag att publicera det med lite förändringar - det innehåller dock en del tankar som jag verkligen står för och vill ha ut i debatten, om nu någon bryr sig.

Frågan om judarna och frälsningen är ett ständigt aktuellt ämne. Dagen hade 2010 flera artiklar av olika karaktär efter Göran Lennartssons inledande artikel "Judarna är bärare av Guds löften", vilket fick sitt riktiga bottennapp i Nils-Eije Stävares artikel "Inga exklusiva löften för judarna i Nya testamentet", som jag kommenterade i ett tidigare inlägg. Förmodligen tog debatten fart igen mycket pga det som hände med Gaza-skeppen. Ett spektakel med tragisk utgång, som nu fått en uppföljare som tack och lov helt kom av sig - något som ironiskt nog alla inblandade ansåg vara en framgång för deras linje.

Vad jag anser om judarna och Guds löften till judarna som folk, och den illaluktande ersättningsteologin som så lätt får fäste när vi tappar bibelns helhetssyn på frälsningshistorien kan ni läsa om i min tidigare artikel, även om jag även utvecklar det lite här. Dessutom vill jag försöka säga något kort om min syn på staten Israel och läget för det palestinska folket. Det som får mig att göra detta inlägg är en vilja att kommentera den svåra frågan om en balanserad syn på i konflikten Israel-Palestina. Detta är svårt inte minst för att jag ändå tror som jag gör på Judarna som Guds folk och att de fortfarande har en särställning. Men judarna är inte lika med Israel. Och det behöver man påminna sig om, även om det även där finns en biblisk koppling.
Detta aktualiseras av en film "With God on our side", som Ellen Adolfsson skrev om i sin sommarblogg på Dagen.se. Och det var en mening i det hon skriver som framför allt fångade mig: "För övrigt verkar begreppet 'ersättningsteologi' ha blivit något av ett skällsord som slarvigt används för att beskriva varje teologisk hållning som inte betonar Israels ensamrätt till landet." Så är det givetvis inte, och så får det inte heller bli. Ersättningsteologi är att de kristna har ersatt judarna som Guds folk och gjord judendomen överflödig som bärare av Guds löften eller som delaktiga i frälsningshistorien. De har inte längre någon del i Guds plan utan måste avsäga sig judendomen för att bli kristna - om de ska ha en nån chans till evigheten. Konsekvensen av denna icke-bibliska teologi har blivit att när kristendomen varit i majoritetsställning har man sett judendomen som ett direkt förnekande av Guds vilja och judarna blir ett folk som vänt Gud ryggen och inte har något existensberättigande. Svängningen kom redan i 300-talets Romarrike och har fått katastrofala konsekvenser för judarna genom hela historien sedan dess.

Det finns de som menar att kristnas undfallenhet för Israel hänger ihop med ett dåligt samvete för det som drabbat dem. Vesa Annala skriver i Dagen: Den så kallade ersättningsteologin har fått en negativ klang på grund av den kristna kyrkans hemskheter mot judar. Man behöver dock inte ändra på teologin när människor beter sig dumt. Men jag tror att Annala missuppfattat ersättningsteologin men lite från en annan synvinkel. Han skriver: Den grundläggande frågan är: Ersatte den kristna kyrkan judendomens roll i frälsningshistorien? Svaret är ett klart ja! Men det är inte den egentliga frågan i ersättningsteologin. Kyrkan har ersatt judendomen som bärare av Guds löften till hedningarna - och inom kyrkan är det ingen skillnad på jude och grek. Men ersatte kyrkan judarna som Guds folk? Det är frågan som ersättningsteologin svara ja på. Men det säger inte Bibeln. Paulus skriver till romarna att de som hedningar inympats i det äkta trädet. Och att det är lätt för Gud att inympa de äkta grenarna igen! Läs Romarbrevet kapitel 9-12 igen - noga! Några nyckelverser: 9:23-24, 11:1, 11:11-12, 11:25-29 (mycket viktiga versar som jag menar att såväl Annala som Stävare missar helt). Personligen anser jag att det är just detta med att inte förhäva sig som är en nyckel (11:18) tillsammans med att Guds löften står fast (11:29). Gäller inte det judarna gäller det ju inte mig heller!
Ok, nog om ersättningsteologin. Jag måste hålla med om att detta fått många av oss att ha en lite för ensidigt positiv inställning till Israel i sin kamp för överlevnad. Det är visserligen ingen ursäkt att det är än värre att ensidigt stå på andra sidan. Personligen vill jag dock utgå ifrån judarnas rätt till landet. Sanningen är ju att det inte fanns någon nation eller något folk som hade någon större rätt till på landremsan vid medelhavets östra strand, än vad judarna kan anses ha. Det fanns inga palestinier i landet, däremot en hel massa araber. Många fler än judarna: Enligt FN:s undersökningskommission, UNSCOP, hade Palestina 1946 1,86 miljoner invånare, varav 33% judar, 58% muslimer och 8% kristna. Men vilket annat land kunde ha getts åt judarna? Möjligen Manhattan (även om Uganda också diskuterades :-) Araberna däremot har fått självbestämmande i en rad länder runt Israel. Jag vet att det är hemskt, men kanske en av FN ordnad etnisk rensning varit det bästa, som mellan Indien och Pakistan (även om man givetvis kan dividera i vilken grad det var en "etnisk" rensning eller bara en religiös sådan). Men hade de arabiska grannländerna accepterat bildandet av Israel och öppnat sina gränser hade problemet redan varit ur världen. Inte därmed sagt att de araber som valt att stanna som Israeliska araber haft det bättre än vad de har det idag, men i alla fall bättre än i de arabiska grannländerna, det tror jag.

Men visst är det ett problem att det finns arabiska, eller palestinska som vi nu säger, flyktingläger som är kvar sedan 1948. Men är det bara Israels fel? Hur mycket pengar har inte pumpats in i den palestinska administrationen, inte minst av den svenska socialistiska regeringen? En siffra vore intressant att ha! Och hur är det att leva i Israel och veta att man är ständigt hatad av sina grannländer, som inget hellre vill än att Israel ska upphöra? Återigen - detta innebär givetvis inte att vi kan acceptera allt som Israel tar sig för för att hindra självmordsbombare att ta sig in i Israel. Allt de gör för att hindra raketer från Libanon och Gaza att skjutas in över gränserna. Allt de gör för att få leva i trygghet från grannländer som vill utrota dem.

Det känns dock inte svårt att ha långtgående sympatier för aktioner som går utöver gränsen för vad en demokrati normalt tillåter sig. För Israel är i en ballansakt som går utöver det vanliga. Ju hårdare tryck de sätter på Palestinierna, desto större risk löper de att få det i ryggen. Och vem reagerar på att Egypten släpper på gas i tunnlarna mot Gaza för att hindra flyktingar att komma in i Egypten den vägen... (länk till Ma'an News Agency). Blockaden mot Gaza var en gemensam sak för Israel och Egypten, ändå verkar de flesta nöja sig med att kritisera Israel. Men är det inte konstigare att Egypten står bakom en blockad - vad är deras motiv? (Och det mer aktuella att Egypten nu igen skärper gränsen mot Gaza.)

Jag tror detta hänger ihop. Om man ser judarna som Guds folk, fortfarande burna av löftet från Gud om än med ändrat uppdrag, så har man mer förståelse för Israel som det judiska folkets enda fristad. Och tvärtom, ser man inte judarna som Guds folk så tenderar man att att stå allt för ensidigt på den palestinska sidan. Och det är väl inte precis konstigt att det är så, men frågan är hur man menar att de judar som nu faktiskt bor i Israel ska förhålla sig till det våld de utsätts för. Jag erkänner mig som pro-israel, kanske främst av religiösa skäl, men jag anser också att Israel inte gör allt de kan för att stötta uppbyggandet av en Palestinsk stat.  Men hur menar en pro-palestinier att Israel ska agera? Får palestinierna utverka hur mycket våld som helst bara för att de slår ur underläge? Jag förstår att de gör det i sin frustrerade situation, men jag har också förståelse för att så länge de gör det kommer Israel att svara. Även om jag inte tycker någon av dem handlar rätt.

Hoppet står till gräsrötterna - alla del israeler och palestinier som trots sina respektive regeringars agerande verkar för fred och förstår att vägen framåt inte går genom provokation. När jag nu tror det måste jag också avhålla mig från provokation. Det är därför jag blir illa berörd av aktioner som Ship to Gaza, som jag absolut inte tror verkar för freden även om vissa säkert tror att de stödjer palestinierna sak genom att delta - men det är nog tyvärr helt missriktat. Jag har träffat palestinier i Gaza som känner sig instängda och jag känner med dem. Jag har träffat palestinier på västbanken som ständigt fastnar i stängda gränskontroller och jag känner med dem. Jag har träffat israeliska araber som behandlas som en misstänkliggjord minoritet och jag känner med dem också. Men jag känner även med israeler som inte kan åka på utflykt utan vapen med sig, ständigt på sin vakt för attentat - även de har mina sympatier. Och som land beträffat anser jag att det är deras rätt att vara där - en gudomlig rätt. För Gud har inte övergett sitt folk - för Gud kan inte ta tillbaka sina gåvor eller sin kallelse. Och med mina dubbla sympatier kan jag bara vända mig till de som verkligen vill ha fred och samförstånd - de som i det lilla eller stora söker en lösning. Vi får ställa vårt hopp till dem och ge dem vårt stöd - för bara genom dessa är en verklig förändring möjlig.

måndag 18 juli 2011

Lättare för en kamel... del 2

Här kommer en fortsättning på Lättare för en kamel... som jag publicerade igår. Läs gärna den först.


Ett par kommentarer jag fått har fastnat för det dåliga samvetet - mitt eget eller att jag skriver för att ge andra det. En anonym signatur A citerar mig själv - från ett tidigare blogginlägg (det är smart, för det blir svårt för mig att inte hålla med mig själv). "Kristendomen är en allvarlig religion full av glädje. Den går inte att ta lätt på. Vi måste brotts med våra tillkortakommanden och frågan om vi gör tillräckligt. Men kristendomen är ändå inte det dåliga samvetets religion, får inte bli. Evangelisation måste bli ett erbjudande om delaktighet i något större än en själv för hela resten av mänsklighetens goda." och A tycker det var bra sagt. Jag kan bara hålla med. Gillar det där att en text man skrivit får eget liv och det känns inte som om det är mina egna ord.


Men det är ett litet problem - min text fortsätter: "Om vi sitter i våra kyrkor nöjda med verkligheten som den ser ut, eller med att i alla fall vi är i kyrkan - då dömer vi oss själva, tror jag, kanske t o m till evig fördömelse." Och det är ju just där som problemet sitter. Problemet är inte att vi har eller får dåliga samveten, jo det är delvis mitt, det är därför jag vill  fly - men inte främst - problemet är att vi nöjer oss med att vi har det bra. Att, även om vi inte vet riktigt vad vi ska göra, inte ens gråter med de som gråter och anstränger oss lite till...


Jo, det finns många som gör mycket - absolut. I våran församling driver vi second hand-butik och genom den skänker vi en massa pengar till välbehövande. Vi bedriver även missionsarbete via offrade pengar, och som det i regel är nu för tiden handlar det inte bara om att vinna själar - allt paras med socialt arbete. Vi gör mycket för vår omvärld. Vi kan kanske inte göra allt, inte mer än andra?


Så kanske är problemet BARA mitt eget dåliga samvete. Men egen oförmåga att göra mer, avstå för att andra ska få - oberoende av hur andra runt omkring mig gör eller har det. Är jag bara feg, helt enkelt? Vill jag ge andra dåligt samvete för att jag inte själv klarar av att leva ensam med mitt? För människor runt mig kanske gör tillräckligt. Den kyrka jag säger att jag har svårt att tillhöra för att den gränsar till hyckleri kanske i själva verket gör tillräckligt - problemet är bara att jag inte gör det och därför plågas jag av mitt eget dåliga samvete - och det kanske inte bara handlar om pengar, utan om allt det andra också? Det där vi som kristna skulle göra - leva för andra, inte bara de fattiga... Är jag hycklaren?

Kanske kan jag inte göra mer än att kämpa på, tacksam för det jag har. Försöka ha överseende med mig själv och andra. Försöka så gott det går. Dela mitt överflöd, men inte plåga mig själv med att jag har ett överflöd nu när jag tycks oförmögen att sälja allt och ge till de fattiga. Och framför allt inte döma andra, för att inte själv bli dömd. Jo, jag sa det nog ganska bra förut, men till skillnad från signaturen A vill jag inte ta bort den där sista meningen. Låt mig omformulera lite: Kristendomen är en allvarlig religion full av glädje. Den går inte att ta lätt på. Vi måste brotts med våra tillkortakommanden och frågan om vi gör tillräckligt. Men kristendomen är ändå inte det dåliga samvetets religion, får inte bli. Våra goda gärningar måste komma från att våra hjärtan hittar sin godhet i något större än oss själv. Om vi sitter hemma eller i våra kyrkor nöjda med verkligheten som den ser ut, eller med att i alla fall vi är troende - då dömer vi oss själva, tror jag, kanske t o m till evig fördömelse - om den nu finns??? Med det är en annan fråga...


Men varför känns detta för lätt???




söndag 17 juli 2011

Lättare för en kamel...

Inte utan bävan publicerar jag detta, utan att vara helt färdig med tanken, helt färdig med vad jag vill. Men i  alla fall...

Jag har under en lång tid tvekat inför kyrkan och min egen tro - vad jag gör av dessa storheter i mitt eget liv. Och egentligen är detta kanske en fråga om vad vi gör med tron i hela västvärlden. Jag ser en diskrepans mellan vad vi lär och hur vi lever som gränsar, som bäst bara gränsar, till hyckleri. Och det har blivit så graverande för mig att jag inte klarar av att leka kyrka längre. Kanske är det jag som är överkänslig, eftersom de flesta inte verkar ha något problem med det, eller också berör detta faktiskt något som vi inte kan leva med om vi vill vara äkta. Jag vet inte. Jag menar i alla fall inte att döma någon annan, jag vill bara lyfta ett problem jag har med mig själv och min tro. Det har säkert skrivits om detta förut - givetvis har det det. Problemet är kanske till och med löst - av någon annan. Men just nu är det i alla fall mitt problem...

Det handlar om pengar. Något jag med västerländska mått mätt inte har så mycket av. Nog för att jag tjänar okej, men som familj har vi prioriterat annat framför att vara två heltidsarbetande, utarbetade individer. Det gör bl a att vi bor på 19kvm/person något som ofta skapar problem. Det gör att vi får fundera ordentligt innan vi investerar i något. Att vi måste välja mellan sommar eller vintersemester. Att vi kör en äldre bil och att motorcykeln som jag så gärna skulle vilja ha får förbli en dröm. Och jag förvånar mig själv med att så ofta gnälla över det - inte minst boendesituationen. Och det är klart att jag också ber Gud om hjälp med en lösning - det är ju för att vi valt att tjäna honom som vi bor så här. Är inte han skyldig att hjälpa oss då? Eller om inte skyldig - borde han inte vilja som vår älskade himmelske far?

Men den bönen fastnar nästan alltid i halsen - vem är jag - i ett globalt perspektiv? "Har vi bara mat och kläder ska vi vara nöjda" säger Paulus. Och visst har han rätt. Men jag har ju så mycket mer än så. Jag har allt en människa kan önska sig. Vad behöver jag egentligen mer?

Och så tar jag tanken ett steg längre och jämför min situation med de miljarder människor som har det sämre än mig - vad gör jag för dem? Vad sa Jesus och vad predikar vi egentligen? Och lever vi som vi lär? Här sitter jag med min platt-TV (vi har 4 apparater totalt - nån som vill ha en?) Från mitt plats i soffan är jag omgiven av 8 högtalare som spelar musik från Spotify direkt från förstärkaren. Med en knapptryckning ändrar jag till att spela från hårdisken eller kanske lyssna på radio. Jag behöver inte ens resa mig från soffan för att ha tillgång till hela världen - jag har ju datorn i knät, och fruns ligger under soffbordet. Vi behöver inte ens dela med barnen - de har varsin. Jag skulle kunna fortsätta med andra detaljer - kläder - semestrar - mat - godis - nya löparskorna - gitarrerna - mobilerna - böckerna osv osv osv Vi lever i en drömvärld...

Har jag rätt att ha det så här bra medan miljoner svälter? Jag tror ändå vår familj är ganska generös, eller generös är nog fel ord - vi ger av vårt överflöd så pass att vi egentligen inte behöver skämmas - väl??? "Gå och sälj allt du äger". "Samla inte skatter på jorden". "Den som ser sin broder lida nöd...". För mig har Bibelns ord om pengar och det rättvisepatos som jag tycker driver Jesus blivit så påträngande gentemot min otacksamhet och önskan att få ha det bättre trots alla som har det ännu sämre, att det hotar min tro på att jag kan vara en efterföljare. Jag kan inte bryta mig loss från det ekonomiska system som jag är en del av - jag klarar inte det. Men kan jag vara en del av det och samtidigt kalla mig en sann kristen. Och att vi som kyrka inte gör upp med detta - bestämmer oss för om det är okej att bli rik på andras bekostnad eller gör upp med vår nyrikedom - upplever jag som ytterst besvärande, ett hyckleri som jag inte vill vara del av. Kampen i mitt inre har blivit för stor och viljan att få det bättre så stark att den överskuggar min önskan att hjälpa andra. Inte tar bort den helt, men jag är inte redo att gå så långt som jag tror att min kristna tro egentligen tvingar mig - om jag ska vara en efterföljare till honom som inte hade en plats att vila sitt huvud. Vad blir det av min lovsång? Jag sjunger gärna "We must go, live to feed the hungry" men gör jag tillräckligt?

Stående som den rike mannen inför Jesus böjer jag huvudet i skam på frågan om mina pengar och går sorgsen iväg - eller är det bara en ursäkt för att slippa mitt dåliga samvete. Men kan det dåliga samvetet någonsin vara nog? För det är väl inte tanken som räknas, det är väl handlingen? Men samtidigt som vi pratar om att det största är att ge sitt liv för sina bröder klarar vi inte ens att tänka tanken på att sänka vår ekonomiska nivå för att höja deras. Och kan vi göra nåt innan vi tagit itu med detta? Gud, ha förbarmande med oss...

Men vem är jag att ge er dåligt samvete? Det var inte meningen - så jag hoppas ni alla sover gott i era hästen-sängar. Kör försiktigt i era nya bilar innan ni parkerar utanför den nyrenoverade villan. Njuter av att se på den stora platt-tvn som tar upp halva vardagsrumsväggen. Har en skön utlandssemester i sommar och en härlig skidresa i vinter. Och surfar vidare var helst ni än är - för ni har allt en knapptryckning bort och varför ska ni välja bort det??? Och just det - de svälter tydligen på Afrikas horn igen - trist...