Gudstjänst

Ledde gudstjänsten idag igen. Som vanligt är det en process fylld av kval. Man ska hålla ihop något man inte haft någon större påverkan på i förväg. Idag dessutom med nattvard, något jag alltid bävar inför. Det är så svårt att forma det till något äkta i en mötessituation. Tycker att nattvarden gör sig bäst runt matbordet - där den kommer ifrån. Vi har dessutom gett utrymme för att doppa, vilket omöjliggjort allt annat än nattvardsgång. Vi kan inte gärna skicka dubbla kalkar eller be de som vill doppa sitta på ena sidan av möteslokalen. Tack och lov hade man köpt oblater så att vi slapp smörgåsrånen (gissa var?:-)

Ska jag vara ärlig, så hade jag helst stannat hemma i sängen. Märkligt vad liten och svag man kan känna sig ibland. Men trots detta, och att jag verkligen blev sliten hit och dit före gudstjänsten av alla önskningar som faller över en, så var känslan av att Gud var med och spred sin frid i lokalen uppenbar - åtminstone från min horisont. Att jag sedan inte hörde CZ predikan för att jag redan förberedde nattvarden, är en annan sak.

Innan vi åkte till kyrkan fick jag frugan att lova mig att tvinga mig tacka nej till fler tillfällen att leda gudstjänst, men nu är jag inte lika säker. Jag kanske kan göra det igen någon gång.

Take 6

Var på konsert igår. Eller rättare sagt - jag sålda CD på en konsert igår och fick möjligheten att gå in och lyssna. Eftersom jag inte var ensam utan hade en god vän med mig som hjälpte till så såg jag chansen att få in oss på konserten med Take 6

Coola killar med en väldigt avslappnad attityd - lekfult och proffsigt. Inget predikande men inte heller någon tvekan om uppdraget och fokuset i deras liv.

Tack gode Gud för Take 6 - och CD:n köper du här :-)

Delirious?

Så händer då äntligen det som alla längtat efter - Delirious? kommer till Sverige (hade visserligen varit bättre om de kommit till Köpenhamn, men ändå...)

Vi åker - hela familjen! Ska bli spännande att se vad ungarna gillar det live. De har haft Willow Creek CD:n i MP3:n länge nu. Här får ni ett smakprov.




Hoppas vi ses där!

Kris i svensk kristenhet - ledarskapets kris?

De flesta är nog överens om att det råder någon slags kris i svensk kristenhet. Samtidigt som allt fler offentliga personer kommer ut som kristna, eller åtminstone troende, så verkar kyrkan i stort förlamad i obeslutsamhet. Vad ska vi vara? För alla eller bara för de redan initierade? Ska vi anpassa oss och bli politiskt korrekta eller ska vi stå emot och anses mossiga?

Jag har svårt att se att detta är något annat än ett ledarskapets kris. Det är ledarskapet i församlingarna som måste lyssna in Gud, församlingen, samhället och samtiden för att staka ut vägen framåt. Men ledarskapets kris är inte enbart ledarskapets fel. Allas rädsla för att inte få som man själv vill har gjort att man pressat in församlingarna i en osund demokrati. Ledarskapet får inte längre lyssna till något annat än församlingen och blir därmed bakbundna, eller förvirrade.

Jag var och hörde en trendkonsult och den konklusion han gjorde över den stora valfrihet som uppkommit vid frukostflinghyllan var att det är bra för nu erbjuds vi "precisionskonsumtion"- Sug på det ordet - precisionskonsumtion. Spyr ni (om jag nu har några läsare) om jag föreslår att vi kanske inte har något annat val än att tillåta precisionskonsumtion i kyrkan också. Någon framförde som kritik mot nya typ ungdomsförsamlingar att vad ska deras barn göra - ska de starta nya församlingar när de tycker att deras föräldrars församling blivit mossig?

Ja, vad har vi att förlora? Relevans och attraktion? Vad är viktigast? Att just min kyrka består så länge jag lever eller att världens viktigaste budskap når nya människor i nya generationer? Vad gör det om våra barn lämnar hemmet och bildar nya hem? Tänk om vi kanske ska lära dem det istället så att vi kan umgås i kärlek vid stora högtider - föräldrar, barn och barnbarn och alla deras vänner.

En pastor i Västerås som för några år sedan startade en ny församling, så något intressant. Han längtade efter att få se den första församling som vågade starta en ny församling i samma lokaler. Givetvis med andra tider för gudstjänst och etc. Visst vore det spännande.

Vadan denna utvikning? Jo, jag tror att ledarskapet måste få peka ut den väg som församlingen ska gå. Så kan vi få välja med lite större precision än nu om vi vill vara med eller inte - om det är den väg vi tror att vi ska gå för det vi tror att församlingen är till för. Där jag hör hemma just nu har man insett att det är kris - församlingen spretar som taggarna på en rädd igelkott. Men ledarskapet vet inte vad de vill utan har satt igång en inventering (som givetvis är hedervärt). Problemet är att då kommer plötsligt alla röster upp som vill allt möjligt och ingen vet eller kommer att veta vart allt ska ta vägen - för vem ska bestämma det. Ska vi rösta igen?

Vad handlar det om? För mig är det viljan att bygga något nytt utan att bryta ner det gamla som en del (ibland lite krampaktigt) håller fast vid. Varför ska jag förnya något som många inte vill ha förnyat - är det då inte bättre att bara lämna hemmet och bygga ett nytt. Låta föräldrarna bo kvar och ha det tryggt och lugnt på ålderns höst - det är de väl värda. Och vi kan ju hälsa på ibland...

Intolerans och trångsynthet

Läste i Dagen igår att det värsta Annika Hagström visste var trångsynthet. Många andra tycker att intolerans är det värsta de vet. Jag tror jag vet vad de menar och i princip håller jag med, men ju oftare det sägs (utan någon kritik mot Annika Hagström) ju mer tycker jag det låter som - jag tycker inte om människor som inte tycker som jag. Intolerans börjar bli ett lika meningslöst ord som kränkt. Jag tror det är därför jag gillar (Valio, tror jag) reklamen om mjölkprodukter för laktosintoleranta. Där behöver vi inte tveka om vad ordet betyder. Men vad betyder det att man inte gillar intoleranta? Jag känner mig genast kränkt...

Hur börjar man?

Sitter som vanligt framför TV:n i sovrummet/vardagsrummet - ja, vi är synnerligen trångboda. Lite panik är det men man överlever. Funderar på att blogga för att få ur mig en del av den frustration som jag känner över livet i allmänhet och det i kyrkan i synnerhet. Jag är ingen originell tänkare, dessutom har jag vissa stavningsproblem. Tycker inte om att skriva - alltså själva skrivandet, det går för långsamt - så om jag löser det tekniskt kanske det dyker upp filmer så småningom där jag orerar över livet, istället för att skriva.

Det jag vill är att fundera över vad som är lösningar på en mängd frågor som stör och och berör oss. Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker, men ska undvika att såra någon. Går det? Jag hoppas det. Eller som jag uttryckte de någon gång: Om du tycker jag trampar dig på tårna kanske du ska fundera på varför du placerat dina fötter just där.