söndag 12 januari 2014

Stiellis bok "Allt för din skull" och att växa upp i Pingst

Läste ut Allt för din skull av Christina Stielli inatt. Spännande och intensiv läsning - i alla fall på slutet. Och med slutet här menar jag de sista 200 sidorna, då det drar ihop sig. Det är en bok med många frågeställningar. Bra skriven, med driv och lagom mycket utskrivet respektive poetiskt outtalat. Jo, Stielli är en riktig författare, och en bra sådan. Och det är riktigt skrämmande. Man lider med denna unga, lite omogna tonårstjej, som hålls med järnhand fast i sina religiösa vanföreställningar.

Boken är omskriven i Dagen två gånger under hösten, av Carl-Henrik Jaktlund samt Cajsa Tengblad, där den lyfts fram just för att den handlar om att växa upp i ett frikyrkosammanhang.

Men det är några saker som besvärar mig. Inte bara det faktum att man vill gå in och ruska om såväl den fanatiska, kontrollerande mamman som den undvikande, fega svikaren till pappa. Boken har självbiografiska drag, om än i romanform, och med tillägget av morbrodern - församlingens pastor, som inte drar sig för att sexuellt utnyttja för att kontrollera de som han anser sig ha det andliga uppfostringsansvaret för. Och eftersom Stielli är i min ålder, bara 3 år äldre, så förväntar jag mig att handlingen ska utspela sig på 70-talet. Och med den känslan börjar jag läsa. Då är förkunnelsen rätt bra och bibelläsning ur 1917-års översättning relevant. Det märks också att hon är insatt, hon förmedlar böner så det känns äkta (som så ofta känns fel när någon som inte själv bett försöker) och väljer sånger ur Segertoner tidsenligt. Därför tappar jag fotfästet lite när det framkommer att pastorsfamiljen har en egen dator. Tänker att detta måste vara en miss från författare eller redaktör. Men när sedan mobiltelefoner blir var mans egendom och man på flera detaljer inser att boken är förlagd till någon slags nutid, faller alldeles för mycket. Världen blir inte längre trovärdig. Boken förlorar tyvärr mycket på detta. Idag skulle denna typ av pastor kanske kunna fungera i Knutby, och inte vet jag men kanske även i någon annan avkrok, däremot inte i allmänhet. Det blir inte längre en berättelse om min uppväxt, även om bl a filmen Som en tjuv om natten visas (det är väl ingen som visar den nu längre - väl?). Det som skulle kunnat bli en uppgörelse med en förlegad pingstmiljö blir nu enbart en uppgörelse med två riktigt skruvade, t o m sjuka, människor - mamman och hennes bror, pastorn. Och sådana kan ju finnas i alla sammanhang, men i en dagens pingstförsamling har jag svårt att se att han hade fått ha kvar sin anställning - det var länge sedan någon i en pingsttalarstol kunde säga att sjukdom beror på svag tro - hoppas jag! Så när handlingen nu förläggs i nutid gör man alla en otjänst genom att det som skulle kunnat vara normalskruvat, nu blir helskruvat. Den oinsatte blir kanske på sin höjd lurad att tro att det är så det ser ut i våra pingstförsamlingar (vilket i sig är tråkigt), men för mig som har denna uppväxt och vet att detta är ett minne blott (i normal fall) försvinner möjligheten till verklig identifiering. Och det är synd...

Men om bortser från detta är det fortfarande en mycket bra bok - slutet sträckläste jag för man vill veta hur det går för dessa trasiga människor. Ungdomens vilsenhet och den fina, verkliga, söta första förälskelsens möjligheter beskrivs mjukt och så att jag känner - just, så var det... Personligen dras jag in i pappans problematik, stanna eller gå i ett äktenskap som gått i stå. Problematiken med att se sin tro förändras och veta att man gör fel, men samtidigt inte kunna ändra sig för att verkligheten utan den tröst man kan finna i lögnen ter sig allt för skrämmande.

Och ingen är väl i och för sig intresserad av att skriva om en normal uppväxt inom Pingst, som slutar med att man blir ganska normal trots att man stannar kvar. Jag har mött allt detta Stielli skriver om. Pressen att man skulle bli andedöpt innan sista sommarlägret, dvs innan man fyllt 12. Att man skulle döpa sig, inte låta det dröja för länge. Jag har sett Som en tjuv om natten och hört förkunnelsen, som kan skrämma vem som helst. Och visst har jag någon gång under min uppväxt varit rädd för att bli lämnad kvar. Om inte min mörkrädsla är ett bestående men av detta, så har jag kommit över det helt - tror jag. Eller egentligen aldrig haft något större problem med det. En av min barndoms stående dagdrömmar var hur jag skulle lösa min situation om jag blev lämnad kvar - det gav livet lite extra spänning. Jag har kämpat med ungdomens sexuella frestelser och önskan att vara syndfri. Haft ångest över att det är så svårt, men vilken ungdom har inte ångest? Jag har gift mig för tidigt för att jag ville leva med någon jag älskade och kunna ha umgänge utan denna ständiga syndaånger. Men det gav många fina år samt två underbara barn. Och skilsmässostatistiken är väl knappast högre bland frikyrkliga än bland "vanliga" ungdomar. Att vara kristen har nog varken gjort mig lyckligare eller bättre en någon annan, och kanske inte ens lyckligare eller bättre än jag hade varit utan, men jag kan inte se att det skadat mitt liv. Jag tror, jag kan inte låta bli. Och när jag tror, tror jag det måste vara på allvar. Det handlar om liv och död, i någon mening. Jag är glad att min tro förändrats. Att jag genom mina egna svagheter och tillkortakommanden tvingats till en tro där Gud inte är en dömande gud utan den kärleksfulle, förlåtande fader som Jesus talade om, men som  - om man nu ska säga något riktigt kritiskt - min ungdoms förkunnelse (även den jag själv höll) dolde detta bakom allvaret, och rädslan för syndens konsekvenser.

Vi ber - Gud ha förbarmande med oss alla - och det tror jag han kommer att ha om vi bara vänder våra hjärtan till honom och gör vad vi orkar och kan. Gud är nådens Gud, kärlekens Gud. Hoppas vi kan vila i detta oavsett vilken uppväxt vi haft. För vi behöver nog göra upp med den alla, oavsett hur vi tycker att den har varit... (det blev lite förkunnande igen, men jag raderar det inte - för även om det låter lite pretentiöst är det nog sant...)

4 kommentarer:

  1. Välskriven blogg du har här! Jag delar många av dina tankar kring boken. Vill bara pröva en annan hypotes, en annan förklaringsmodell, utöver de du tar upp i din text. Frågan är komplex och kräver därför många olika svar.

    Jag har följt böckerna, artiklarna, blogginläggen de senaste åren om hur det var att växa upp i Pingstkyrkan . Erfarenheterna varierar och min egen är liknande din. I backspegeln fanns mycket som var naivt, förenklat och stundtals felaktigt. Jag förnekar inte heller att det säkert på sina håll inom rörelsen fanns undervisning och församlingsstrukturer där människor tog direkt skada. Men jag vill tro att detta var undantagen.

    I all verksamhet med stark övertygelse, kyrklig, politisk eller andra idébaserade organisationer, finns en viss naivitet. Full hängivenhet innebär ofta att verkligheten förenklas. Lägg därtill unga människor som har en viss förmåga att betrakta världen utifrån att den är svart-vit. Idag som vuxen är verkligheten svårare, mer komplex och full av gråa nyanser.
    Det leder fram till min hypotes. Idag har många av dessa personer lämnat församlingen eller finns i dess utkant. Idag tar man avstånd från sin uppväxt. Eftersom alkohol var förbjudet har man idag självklart valt att dricka. Man vill ju inte vara mossig som man var när man var ung. Sina egna barn kan få gå i kyrkan i mån av tid. Men jag tänker definitivt inte tjata, eller uppmuntra dom att gå dit. Dom ska få bestämma själv, för det fick inte jag! Det får förstås inte konkurrera ut innebandy, fotboll, dans och andra föreningsverksamheter. Man tror på Gud men så där lite lagom. Inte så där idiotiskt som när man var ung. Idag är man vuxen och förstår mycket bättre hur det är i livet. Att sitta och nöta i en kyrkbänk är inte aktuellt, än mindre engagera sig.

    Men om nu uppväxten var så dålig, varför inte fullt ut engagera sig i sin församling och förändra? Om nu uppväxten var så dålig, varför inte söka sig till andra kyrkliga gemenskaper? Varför får inte den naiva och förenklade tron i uppväxtåren idag blomma ut i en bättre församlingsgemenskap än den man växte upp i? Kan det vara så att bakom kritiken, som säkert många gånger är riktig, göms ett faktum att tron idag inte spelar någon viktig roll i mitt liv? Bakom kritiken av uppväxten göms en längtan efter något mer, det där som man ändå anade i sin ungdom. Men det gör ont att lyssna till den inre rösten som vill något mer. Kritiken mot min uppväxt får därför bli mitt skydd mot den inre längtan. Kritiken rättfärdigar den personliga sekulariseringen där tron inte längre är viktig. Någonstans i mitt inre skräms jag av den tanken. Kanske var det inte bara filmen ”Som en tjuv om natten” som skrämde upp mig. Kanske är jag idag lika skrämd av tanken att min tro inte längre är central i mitt liv?

    Patrik Rytterström

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant vinkel. Jag har svårt att säga vare sig ja eller nej till den, eftersom jag inte hör till den skaran. Min distansering från församlingslivet just nu beror på helt andra orsaker. Men det förvånar mig just detta, att det verkar vanligare att man säger sig lämna tron pga en för pressande uppväxt, än att man omformat tron till något nytt - använder de negativa erfarenheterna för att göra något bättre. Och det kan mycket väl vara som du säger, att kritiken då blir ett försvar. Christina, som skrivit boken, är ju själv ett sådant exempel. Och i boken spär hon på kritiken genom att lägga till ännu värre karaktärer än hon mötte i verkligheten. Ett slags skydd? Ja, varför inte.
      Det jag tror ändå är viktigt är att vi lyssnar på dessa kritiska röster och funderar över hur vi uppfostrar våra barn i tron. Men också vågar, som jag skriver, utvärdera vår egen uppväxt. Även om jag inte tog så stor skada precis, jag är snarare glad över min uppväxt, så var det mycket som var trångt och som jag fått korrigera - och inte kan föra vidare till mina barn. Så visst finns det en hel del att fundera över.
      Tack för att du tog dig tid att läsa och svara, Patrick!

      Radera
  2. Intressanta funderingar kring uppväxten i Pingst. Mycket känner jag igen. Men kanske en dimension till. Under större delen av femtio- och sextiotalet härskade "syndkatalogen". Inte nog med att man skulle leva ut sin tro vara det stränga regler hur man skulle vara klädd. Vad man fick och inte fick göra. När 68-rörelsen och Jesus-folket rullade in började uppluckringen av det rigida kulturmönstren. Av åkte kavajer och slipsar. Håret började växa och vi började likna "världens barn". Synd å skam. Speciellt om man uppträdde offentligt i mötena.

    Det god detta medförde vara att det inte längre blev så svart och vitt. Toleransen för andra influenser strömmade till. Däremot bestod tvåsamheten som umgängesnorm och rädslan för de av oss som gjorde klassresan. En begränsning jag tycker är tråkig. Tron blir då mer av personlig och individualistisk som samhällstrenden är. Kollektivet som form börjar även på trons område att försvinna. Kanske det är den största faran för frikyrklighetens överlevnad.

    Den som lever får se hur det blir. Personligen hade jag en fri och tolerant uppväxt som inte satte tyglar på min utveckling. Mina föräldrar var ytterst toleranta. Min tro var min och inget jag blev pådyvlad att jag måste överlämna mig och dödas. Så mitt i all religiös stränghet fanns det underbara öar av frihet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar - pluraword :-)
      Jag kan säga att en hel del av syndakatalogen bestod långt in på 70-talet också, den hel de även på 80-talet. Och helt är den nog inte raderad än. Men visst har det blivit mycket bättre.
      Det fanns en viss rörelsefrihet i min uppväxt också, men med föräldrar som var så djupt engagerade som mamma och pappa var, där mamma var anställd och pappa äldste och lekmannapredikant, så var allvaret överbetonat. Men restriktionerna kom mer i form av omsorg än rena förbud, så jag led inte så mycket av det. Upplevde det snarare som handfast kärlek. Och som vuxen har jag kunnat se det för vad det var - ett uttryck för den tid som var och att mina föräldrar, precis som jag, var barn av sin tid.

      Radera