Lättare för en kamel... del 2

Här kommer en fortsättning på Lättare för en kamel... som jag publicerade igår. Läs gärna den först.


Ett par kommentarer jag fått har fastnat för det dåliga samvetet - mitt eget eller att jag skriver för att ge andra det. En anonym signatur A citerar mig själv - från ett tidigare blogginlägg (det är smart, för det blir svårt för mig att inte hålla med mig själv). "Kristendomen är en allvarlig religion full av glädje. Den går inte att ta lätt på. Vi måste brotts med våra tillkortakommanden och frågan om vi gör tillräckligt. Men kristendomen är ändå inte det dåliga samvetets religion, får inte bli. Evangelisation måste bli ett erbjudande om delaktighet i något större än en själv för hela resten av mänsklighetens goda." och A tycker det var bra sagt. Jag kan bara hålla med. Gillar det där att en text man skrivit får eget liv och det känns inte som om det är mina egna ord.


Men det är ett litet problem - min text fortsätter: "Om vi sitter i våra kyrkor nöjda med verkligheten som den ser ut, eller med att i alla fall vi är i kyrkan - då dömer vi oss själva, tror jag, kanske t o m till evig fördömelse." Och det är ju just där som problemet sitter. Problemet är inte att vi har eller får dåliga samveten, jo det är delvis mitt, det är därför jag vill  fly - men inte främst - problemet är att vi nöjer oss med att vi har det bra. Att, även om vi inte vet riktigt vad vi ska göra, inte ens gråter med de som gråter och anstränger oss lite till...


Jo, det finns många som gör mycket - absolut. I våran församling driver vi second hand-butik och genom den skänker vi en massa pengar till välbehövande. Vi bedriver även missionsarbete via offrade pengar, och som det i regel är nu för tiden handlar det inte bara om att vinna själar - allt paras med socialt arbete. Vi gör mycket för vår omvärld. Vi kan kanske inte göra allt, inte mer än andra?


Så kanske är problemet BARA mitt eget dåliga samvete. Men egen oförmåga att göra mer, avstå för att andra ska få - oberoende av hur andra runt omkring mig gör eller har det. Är jag bara feg, helt enkelt? Vill jag ge andra dåligt samvete för att jag inte själv klarar av att leva ensam med mitt? För människor runt mig kanske gör tillräckligt. Den kyrka jag säger att jag har svårt att tillhöra för att den gränsar till hyckleri kanske i själva verket gör tillräckligt - problemet är bara att jag inte gör det och därför plågas jag av mitt eget dåliga samvete - och det kanske inte bara handlar om pengar, utan om allt det andra också? Det där vi som kristna skulle göra - leva för andra, inte bara de fattiga... Är jag hycklaren?

Kanske kan jag inte göra mer än att kämpa på, tacksam för det jag har. Försöka ha överseende med mig själv och andra. Försöka så gott det går. Dela mitt överflöd, men inte plåga mig själv med att jag har ett överflöd nu när jag tycks oförmögen att sälja allt och ge till de fattiga. Och framför allt inte döma andra, för att inte själv bli dömd. Jo, jag sa det nog ganska bra förut, men till skillnad från signaturen A vill jag inte ta bort den där sista meningen. Låt mig omformulera lite: Kristendomen är en allvarlig religion full av glädje. Den går inte att ta lätt på. Vi måste brotts med våra tillkortakommanden och frågan om vi gör tillräckligt. Men kristendomen är ändå inte det dåliga samvetets religion, får inte bli. Våra goda gärningar måste komma från att våra hjärtan hittar sin godhet i något större än oss själv. Om vi sitter hemma eller i våra kyrkor nöjda med verkligheten som den ser ut, eller med att i alla fall vi är troende - då dömer vi oss själva, tror jag, kanske t o m till evig fördömelse - om den nu finns??? Med det är en annan fråga...


Men varför känns detta för lätt???

Lättare för en kamel...

Inte utan bävan publicerar jag detta, utan att vara helt färdig med tanken, helt färdig med vad jag vill. Men i  alla fall...

Jag har under en lång tid tvekat inför kyrkan och min egen tro - vad jag gör av dessa storheter i mitt eget liv. Och egentligen är detta kanske en fråga om vad vi gör med tron i hela västvärlden. Jag ser en diskrepans mellan vad vi lär och hur vi lever som gränsar, som bäst bara gränsar, till hyckleri. Och det har blivit så graverande för mig att jag inte klarar av att leka kyrka längre. Kanske är det jag som är överkänslig, eftersom de flesta inte verkar ha något problem med det, eller också berör detta faktiskt något som vi inte kan leva med om vi vill vara äkta. Jag vet inte. Jag menar i alla fall inte att döma någon annan, jag vill bara lyfta ett problem jag har med mig själv och min tro. Det har säkert skrivits om detta förut - givetvis har det det. Problemet är kanske till och med löst - av någon annan. Men just nu är det i alla fall mitt problem...

Det handlar om pengar. Något jag med västerländska mått mätt inte har så mycket av. Nog för att jag tjänar okej, men som familj har vi prioriterat annat framför att vara två heltidsarbetande, utarbetade individer. Det gör bl a att vi bor på 19kvm/person något som ofta skapar problem. Det gör att vi får fundera ordentligt innan vi investerar i något. Att vi måste välja mellan sommar eller vintersemester. Att vi kör en äldre bil och att motorcykeln som jag så gärna skulle vilja ha får förbli en dröm. Och jag förvånar mig själv med att så ofta gnälla över det - inte minst boendesituationen. Och det är klart att jag också ber Gud om hjälp med en lösning - det är ju för att vi valt att tjäna honom som vi bor så här. Är inte han skyldig att hjälpa oss då? Eller om inte skyldig - borde han inte vilja som vår älskade himmelske far?

Men den bönen fastnar nästan alltid i halsen - vem är jag - i ett globalt perspektiv? "Har vi bara mat och kläder ska vi vara nöjda" säger Paulus. Och visst har han rätt. Men jag har ju så mycket mer än så. Jag har allt en människa kan önska sig. Vad behöver jag egentligen mer?

Och så tar jag tanken ett steg längre och jämför min situation med de miljarder människor som har det sämre än mig - vad gör jag för dem? Vad sa Jesus och vad predikar vi egentligen? Och lever vi som vi lär? Här sitter jag med min platt-TV (vi har 4 apparater totalt - nån som vill ha en?) Från mitt plats i soffan är jag omgiven av 8 högtalare som spelar musik från Spotify direkt från förstärkaren. Med en knapptryckning ändrar jag till att spela från hårdisken eller kanske lyssna på radio. Jag behöver inte ens resa mig från soffan för att ha tillgång till hela världen - jag har ju datorn i knät, och fruns ligger under soffbordet. Vi behöver inte ens dela med barnen - de har varsin. Jag skulle kunna fortsätta med andra detaljer - kläder - semestrar - mat - godis - nya löparskorna - gitarrerna - mobilerna - böckerna osv osv osv Vi lever i en drömvärld...

Har jag rätt att ha det så här bra medan miljoner svälter? Jag tror ändå vår familj är ganska generös, eller generös är nog fel ord - vi ger av vårt överflöd så pass att vi egentligen inte behöver skämmas - väl??? "Gå och sälj allt du äger". "Samla inte skatter på jorden". "Den som ser sin broder lida nöd...". För mig har Bibelns ord om pengar och det rättvisepatos som jag tycker driver Jesus blivit så påträngande gentemot min otacksamhet och önskan att få ha det bättre trots alla som har det ännu sämre, att det hotar min tro på att jag kan vara en efterföljare. Jag kan inte bryta mig loss från det ekonomiska system som jag är en del av - jag klarar inte det. Men kan jag vara en del av det och samtidigt kalla mig en sann kristen. Och att vi som kyrka inte gör upp med detta - bestämmer oss för om det är okej att bli rik på andras bekostnad eller gör upp med vår nyrikedom - upplever jag som ytterst besvärande, ett hyckleri som jag inte vill vara del av. Kampen i mitt inre har blivit för stor och viljan att få det bättre så stark att den överskuggar min önskan att hjälpa andra. Inte tar bort den helt, men jag är inte redo att gå så långt som jag tror att min kristna tro egentligen tvingar mig - om jag ska vara en efterföljare till honom som inte hade en plats att vila sitt huvud. Vad blir det av min lovsång? Jag sjunger gärna "We must go, live to feed the hungry" men gör jag tillräckligt?

Stående som den rike mannen inför Jesus böjer jag huvudet i skam på frågan om mina pengar och går sorgsen iväg - eller är det bara en ursäkt för att slippa mitt dåliga samvete. Men kan det dåliga samvetet någonsin vara nog? För det är väl inte tanken som räknas, det är väl handlingen? Men samtidigt som vi pratar om att det största är att ge sitt liv för sina bröder klarar vi inte ens att tänka tanken på att sänka vår ekonomiska nivå för att höja deras. Och kan vi göra nåt innan vi tagit itu med detta? Gud, ha förbarmande med oss...

Men vem är jag att ge er dåligt samvete? Det var inte meningen - så jag hoppas ni alla sover gott i era hästen-sängar. Kör försiktigt i era nya bilar innan ni parkerar utanför den nyrenoverade villan. Njuter av att se på den stora platt-tvn som tar upp halva vardagsrumsväggen. Har en skön utlandssemester i sommar och en härlig skidresa i vinter. Och surfar vidare var helst ni än är - för ni har allt en knapptryckning bort och varför ska ni välja bort det??? Och just det - de svälter tydligen på Afrikas horn igen - trist...