Egypten

Precis hemma från en resa till ett av jordens mest intressanta länder ska jag försöka skriva av mig lite. Dels som en liten reseberättelse för den som kanske är intresserad, och dels som en reflektion över tingens tillstånd...

Detta var tredje gången gillt för mig till Faraonernas rike. Och tanken var att det var att det skulle bli första gången jag besöker Egypten utan att bli magsjuk. ja, det var i alla fall tanken...

Men det började värre än så. När jag gick nerför trappan från flyget kom min son springande efter mig och ropade "Olivia" samtidigt som han pekar frenetiskt mot flygplansdörren jag just passerat. När jag vänder mig om är allt jag kan se en liten hund som någon klappar, vilken spärrar vägen för alla andra. Vid närmre beskådande visar det sig att "hunden" är min dotters krulliga hårsvall. Hon hade svimmat vid åsynen av detta märkliga land :-) Nåväl, hon repade sig mycket snabbt och mådde efter en halvtimme, en massa vatten och lite godis långt bättre än innan svimningsattacken. God moves in mysterious ways...

Det som slår en först när man kommer till en ort som Hurghada, som är i utveckling trots sin ålder och sina redan 300.000 invånare (turister oräknade), är alla byggen. Det är helt sjukt vad det byggs. Och det mesta ser inte ut att byggas för att bli färdigt. Det ser inte ut att byggas på längre öht. Jo, någon enstaka men inte flertalet. Så ser det ut. Ett färdigt hus, tio ofärdiga varav nio saknar tecken på att de någon gång ska avslutas. Ja just det ja, vi får inte glömma de fem gamla och numera övergivna husen mitt emellan. Som för lotta ögat ser okej ut men som av någon anledning övergivits. Och du kan ersätta hus med hotell om det är på strandsidan. Och likadant såg det ut längs en stor del av kustlinjen upp mot Suez.

Det andra som slår en är att Egypten är inte vackert. Det finns säkert vackra platser, men de är sällsynta. Jag har faktiskt aldrig tänkt den tanken i Egypten: "Vilket vackert ställe" eller " Vilken vacker natur", förrän man kommer under ytan. Återkommer till det...

Vi bodde på Aquamarine i Hurghadas södra del. Precis vid havet men med 10 pooler och 6 vattenrutschbanor. Normalt tittar man bilderna i katalogen eller på webben och tänker att "Nåja, det är väl som vanligt lite överdrivet". Denna gång blev det tvärtom. Bilderna på Fritidsresors sida kunde inte riktigt matcha detta oerhört lyxiga ställe. Rummen var kanon och vi hade gott om plats. Poolområdet var sjukt bra. 10 pooler, sa jag det. Ska man säga något negativt får det bli maten. Vi hade all inclusive - mycket skönt att inte behöva betala för sig hela tiden - men bufférestaurangen var lite väl stökigt av alla människor till såväl frukost som middag vilket blev tröttande. Dessutom hade de inte glass!!! Något som var verkligt trevligt dock var att det fanns 4 mindre restauranger som man kunde boka. Det var inte lika mycket plats så man var tvungen att vara ute i god tid, men väl där var det skönt att få sitta ner och äta i lugn o ro. Även lunchen åt vi alltid i Poolrestaurangen där det var bordsservering och lite mindre att välja på. Sådana fanns det minst 3 tror jag - sa jag att det var stort!?!

Stranden är värd ett eget kapitel - eller några rader i alla fall. För trots all sand i Sahara så var det inte speciellt fin strand. Det var lite småstenigt på stranden och så långgrunt att man nästa var på Arabiska halvön innan man blev våt. Men när man väl hittade ut var vattnet varmt och klart. Bara drygt 50 meter ut, om man gick åt rätt håll, fanns det koraller och fiskar jag nog aldrig upplevt så nära stranden någonstans förut. Otroligt! Sista dagen gick vi ut hela familjen och fick se 3 bläckfiskar i fight. Och det var inga direkt små bläckfiskar, utan vi pratar om 60-70 cm långa när de sträckte på sig. Visste ni att de är kameleonter - sjukt fräckt!

Men så var det det här med Tutankhamuns förbannelse. Jo, vi blev magsjuka. Visst hopp står till frun att det ska finnas 25% chans att inte bli magsjuk, men tecknen tyder på motsatsen. Sonen spydde i bussen strax utanför pyramiderna på vår Kairoresa (jo, trots tvekan blev den av och det är vi så glada över - resan till Kairo alltså). Han följde sedan upp detta med magsjuka. Men egentligen var det dottern som började (sonens uppkast berodde nog mest på bussfärden, liksom dotterns senare berodde på båtturen - jo det blev en sådan också). Men även jag drabbades och det samma morgon som vi skulle ta förut nämnda båt ut på Röda havet för en snorkeltripp. Tur det finns tabletter som är gjorda för att skjuta upp obehaget. Dottern verkar ha klarat av att bli frisk för egen maskin. Jag och sonen fick dock uppsöka kliniken för att få lite tabletter. Det är väl den stora nackdelen med Egypten, även om vi är tacksamma att det inte gjorde oss sängliggande. Sämst var nog dottern, men det var på eftermiddagen på båtturen då hon snarare var åksjuk än magsjuk.

Två utflykter blev det alltså. En till Kairo och en med båt ut på Röda havet. Resan till Kairo var en stor utmaning med avresa 13:40 på natten för att sedan tillbringa en dag i Kairo med besök vid pyramiderna, sfinxen, mat på Nilen, Egyptiska museet och slutligen basaren Khan el Khalili innan en ny busstur på 7 timmar tog oss tillbaka till Hurghada. Var det värt tiden och pengarna? Absolut! Det är för detta man åker till just Egypten och alla som inte insett det bör genast göra en resa till! :-) Röda havet var också härligt även om den snorklingen inte var så väldigt mycket bättre än vår strandnära. Men vattnet är verkligen underbart och temperaturen som den ska vara - runt 25-27 grader - i vattnet alltså. Vad lufttempen varit vet jag inte men säkert mellan 35-40 på dagen och runt 30 på kvällen. Vi frös i alla fall aldrig :-) men är mycket tacksamma för uppfinningen air-condition! Men det är ingen pressande värme eftersom den är konstant, dvs man pustar bara ut inomhus, utomhus är det som det är. Och det drar hela tiden in en ljuvlig bris, ibland lite hårdare, från Röda havet. Enda gången vi klagade lite på värmen var vid väntan på bussen utanför Egyptiska museet vid Thaharir square, som nu är en enda stor byggarbetsplats - så klart!

På bilden är det "städkonst" från vår städare
Mohammed - varje dag olika figurer!
Egypten består av en förfärlig massa människor. Som tur är mycket trevliga människor. Vi gillar verkligen Egypten och dess befolkning efter denna resa. Men man kan inte låta bli att fundera när man bor så hör lyxigt och blir servad hela tiden utan motprestation hur de ser på oss och på vår livsstil. En städare tjänar runt 300-450 SEK i månaden. Vi var i Tunisien för tre år sedan och även då störde det mig, men denna gång blev det mycket tankar. Kanske var det just detta att vi hade det så oerhört lyxigt i kontrast till det man fick veta och förstod om deras arbetsförhållanden. De var ju där jämt. Eller som Röda havs-guiden sa: Jag jobbar 50 dagar och är ledig 10. 50-dagar-i-sträck!!! Dessutom har ju Egypten bara blivit billigare för oss. Jag var där 1987. Då kostade det Egyptiska pundet 4kr. 1995 var det nere på 2,5kr och det utan att man hade bytt meny, eller priser, på favoritresturangen Felfella. Nu kostar ett pund 1,5kr! Och prisnivån har knappt förändrats även om det givetvis var något dyrare eftersom vi var på ett rent turistställe. Ingen av de som betjänade mig denna vecka skulle själva kunna ha en veckas semester på ens ett för Egyptier anpassat turisthotell. De är hänvisade till överlevnad. Hur tacklar man sådant? Visserligen bistår jag till deras överlevnad med mitt besök, men ändå? Och skulle vi behöva betala mer för att de skulle få det bättre skulle i alla fall inte min familj ha råd att åka - vi spände bågen ganska ordentligt för att kunna göra detta. Orättvisan är på något sätt inbäddad i vårt gemensamma livsvillkor - lite läskigt är det. Och man inser att all förändring måste komma i små steg. Och utan tvekan är det så att levnadsstandarden höjts i Egypten. Jag kan se stora skillnader mellan mina besök - och det byggs!!! Så åk till Egypten - det är de värda! Och var så generös med dricks som du klarar!

Fyra kom ihåg, mest för min egen skull:

1. Boka parkring på Kastrup annars blir det dyrt för de billiga parkeringarna blir fort fulla.
2. Köp inte till mat på resan vid Charter. Det är bara löjligt icke prisvärt. Se till att äta precis innan och ha med nödmat i handbagaget. Flygplatsen i Hurghada har en Burger King med visserligen "Svenska" priser men det är fortfarande mer prisvärt än flygmaten.
   
3. Släng inte vattnet före säkerhetskontrollen för det är svindyrt att köpa nytt inne på flygplatsen. Såväl i Tunisien som i Egypten såg vi folk ta med sig vatten in efter att vi slängt vårat :-(
4. Ta inte med $ till Egypten för det är bättre med € - nästan överallt lika bra som Egyptiska £. Men se till att ha några småsedlar med till toa och annat direkt efter ankomst. Alla vill ha bakschis! Och det är det de lever på, så ge när ni kan och har anledning.

Till slut finns väl bara en sak till att säga - jag tror inte magsjukan kan hindra mig från att åka en gång till :-) Fjärde gången gillt kanske...

Judarna och frälsningen

Min första tanke när jag läser Nils-Eije Stävares insändare "Inga exklusiva löften för judar i Nya testamentet" i Dagen den 23 juni 2010 är att det här kommer reta många. Det andra är att han kan inte få bli oemotsagd. Det tredje är att han kan inte vara pingstvän. Och för det fjärde skrämmer det mig... Detta är den klassiska ersättningsteologin: "Ledsen judar, ni är ute. Bra försök, men ni misslyckades. Nu satsar jag på hedningarna istället". Så blir judarna den felande länken, som man helst stoppar in i ugnarna och bränner upp. Läskigt, eller hur.

Och det värsta är att jag inte överdriver - det är så det har gått till. Om och om igen under hela historien. Det hjälper inte att Stävare skriver: Talet om ersättningsteologi, där den kristna kyrkan skulle ha övertagit - ersatt - Israels roll, är ur teologiskt perspektiv rent dravel och snömos. Det handlar om likställdhet -om likställighetsteologi - om lika och gemensamma villkor inför Gud. För det är likväl just detta som är problemet med Stävares resonemng. Det blir historiens otäcka ersättningsteologi, vilket han också ger uttryck för: Ur kristet teologiskt perspektiv är därför judendomen som religion under tiden efter Kristus ytterst ett trots mot Guds frälsningsplan.

Men är det inte så då? Har inte kristendomen ersatt judendomen som exklusiv skara? Men kan man påstå det om läst romarbrevet? 11:28Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. 29Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse. Poängen är att judarna har burit/bär Guds kallelse att vara hans folk. De är/blir inte frälsta "i kraft av sin judiskhet" utan i kraft av löftet till fäderna. Rom 11 igen: 25Bröder, för att ni inte skall förlita er på ert eget förstånd vill jag att ni skall känna till denna hemlighet. En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. 26Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: 'Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob. 27Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder'. Genom detta Guds handlande blir även judarna beroende av frälsningen genom nåd, inte genom gärningar, inte genom lagen.

Jag håller med om att en del som talar väl om det judiska folket som Guds folk och strävar efter dialog snarare än omvändelse går lite långt. Jag tror att även judar behöver Jesus, där får man ge Stävare rätt. "Livrem och hängslen" är ett enastående töntigt sätt att uttrycka det på, men det är - om nu evigheten vore det enda som räknades i religionen - precis det judarna har, tack vare löftet. Paulus talar om en del av judarna som förstockade, vilket innebär att de inte ser. Att Gud inte låter dem se. Och det är till vår räddning. Är det då fel att de håller fast vid det som Gud en gång gav dem som uppdrag? Kan judendomen som religion då vara ett trots mot Gud? Vad skulle alternativet vara om man vill var trogen Gud? Ur detta perspektiv är dialogen ett försök från kristna att säga till judar: "Om ni inte vill bli kristna, så var åtminstone goda judar". Och vi har massor att vinna för egen del i den dialogen.

När jag sedan Googlade på Stävare och såg att han är pingstvän och dessutom lärare inom våra skolor, blir jag djupt bekymrad. Det han ger röst åt är en otäck avart av kristendom som jag trodde inte alls fanns inom Pingst. För mig har det aldrig varit ett problem att judarna är Guds folk och Jesus är den enda vägen till Gud, för han var jude. För mig är det självklart att Bibelns uppmaning att be för Israel även gäller Israel av idag. Inte så att allt de gör är bra, men vi ber för dem. Välsignar dem. Och om inte för något annat så för den stora skuld vi har till dem för all den smärta som åsikter likt den Stävare ger uttryck för har åsamkat dem.

Homosexualitet, demokrati och åsiktsfrihet

Ett radioprogram och så är drevet igång. Dagen har givetvis tagit upp frågan. Det värsta i det är att man redan innan utredarna ens satt sig in in frågan kommer hotet om att betala tillbaka pengar upp. Vad är det, om inte riktigt ful maktutövning... utpressning: Nu säger ni som vi vill annars kommer vi ta tillbaka våra pengar.

Okej, låt mig först göra klart att rubriken till trots handlar detta inte om min syn på homosexualitet. Jag har fått min förenklade bild betydligt reviderad under senare tid, av en mängd orsaker. Kanske återkommer jag till det... nu handlar det om drevet. Om den intressanta frågan om det är möjligt att ha olika åsikter. Och om varför vissa grupper utsätts för hårdare åsiktsregistrering än andra. Varför får inte religiösa människor ha åsikter och sätta upp gränser? Varför är det konstigare än att man blir utesluten från moderaterna för att man tror på Marx idéer? Eller inte får vara med och spela fotboll om man har skridskor på sig?

Nu tycker ni att jag banaliserar men det tycker faktiskt inte jag - jag menar allvar! Varför får man inte ha olika åsikter om sexualitet utan att ses som odemokratisk? Eller kön? Eller - håll i er nu - nationalitet? Varför skulle det vara okej förtrycka de trångsynta? Är inte demokrati att vi har olika åsikter och att man går samman med alla goda krafter för att lyfta fram sina goda åsikter - till skillnad från andras dåliga, men utan att förtrycka. Är det inte förtrycket i sig som vi vill komma åt i en demokrati, inte människors val eller rätt att tycka som man vill?

Ett par exempel på människor som gått samman kring en gemensam idé utan att låta andra olikheter stå i vägen: Jesusmanifestationen och Fotbolls-VM. Pingstvänner och katoliker i samma demonstrationståg, Nord- och Sydkorea i samma turnering. Ni fattar vad jag menar - här skulle man kunna spinna på mycket...

Givetvis ska Ungdomsstyrelsen utreda om det förekommer förtryck mot homosexuella - men att tycka att homosexualitet är synd är inte det samma som att förtrycka homosexuella - lika lite som att man inte kan tro på Marxisms och vara moderat eller spela fotboll med skridskor på fötterna - lika lite!

En intressant fråga att ställa sig när man sätter sina gränser och har sina åsikter är hur det drabbar den andra är - och detta borde även ungdomsstyrelsen tänka på - "hur drabbar detta de vi inte tycker som om vår åsikt blir i ensam majoritet? Vad händer med dessa människor då?" En fråga för alla som bildar grupper och sätter gränser!

En annan fråga är om vi som kristna ska vilja ha statsbidrag - men i en sann demokrati borde det inte vara något problem ;-)