Har precis varit på konsert och känner att jag vill dela med mig av upplevelsen. Floodgate gjorde ett mycket gott intryck som förband, så gott att min fru undrade vad Andrew Peterson skulle kunna bidra med. Det finns en vilja att bidra till en god kristendom, en som fortsätter i efterföljelse och överlåtelse fast man blivit stadgad familjefar. En sån som inte gömmer sig bakom höga bekännelser utan visar att man är den man är men i Kristus - det är trösten och hoppet. Och det känns oerhört gott.
Sen kommer Andrew upp på scenen och tar det hela ett steg till. Inte så att det förringar Floodgate alls, inte som musiker, sångare, låtskrivare eller efterföljare. Men det finns ett djup som man skulle kunna förenkla såhär: Floodgate sträcker sig mot Jesus, Andrew säger att han är här. Jag gillar kampen, och kan inte låta bli att med Floodgate uppmana till den, men Andrew säger liksom till oss att den inte behövs. Som i hans låt Hosanna - vi både ropar efter frälsning och bekänner Gud som frälsare i ett andetag.
Och sen så är han samtidigt så vanlig, kul, cool utan åthävor. Nej, jag ska inte upphöja honom, men jag vill framhålla honom som ett föredöme.
Därför var detta bättre än U2! Det är så mycket djupare, ärliga och enklare att det inte går att värja sig mot det - tycker jag...
